”Slöjan ett sätt att befria kvinnorna från det manliga perspektivets förtryck.”
”Islam kräver att kvinnor ska bära huvudsjalar eller slöjor för att främja deras självständighet. Sjalarna och slöjorna, de separata entréerna och sittsektionerna, det generella förbudet mot umgänge mellan könen och andra sådana traditionella islamiska regler och seder är inte alls avsedda att förtrycka kvinnor eller påtvinga dem en lägre status än män. Syftet är att upprätthålla en anda av sexuell blygsamhet och på så sätt befria kvinnorna från det manliga perspektivets förtryck.”
Detta säger Tariq Ramadan, dotterson till islamismens grundare Hassan al-Banna. Han är en europeisk intellektuell vars syfte är att anpassa islamismens traditioner till modern tid. Och han gör det på ett sätt som talar till ledande intellektuella i västvärlden.
”Med detta sätt att se är blygsamhet frigörelse. Separation skapar jämlikhet. Det är rätten att välja sin egen väg, oberoende av en förtryckande majoritets tyranniska åsikter.”
Detta är formuleringar som smakar fågel för politiskt korrekta kulturrelativister i Väst. Burkan som skydd mot det manliga perspektivets förtryck! Islam som ett feministiskt föredöme för västvärlden! Inte förtryck – utan frigörelse! Denna skickliga orwellska retorik exponerades inte minst i en tv-debatt i Frankrike 2003 mot dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy. Ministern frågade hur Ramadan ställde sig till kravet från den islamistiska rörelsen om att stena äktenskapsbrytare till döds.
Ramadan sa då att han förespråkade ett moratorium (ett fördröjande av verkställighet). ”Ett moratorium… Menar ni allvar”, utbrister Sarkozy. ”Det vill säga att vi bör avstå ett tag från att stena kvinnor?”. Ramadan svarade då att man borde upphöra med alla dessa straff för att få ”en sann debatt”. Då brister det för Sarkozy:
”Bara en sak. Jag förstår er, men muslimer är människor som lever i Frankrike 2003, eftersom vi talar om det franska samhället, och ni har just sagt något alldeles otroligt, nämligen att stenandet av kvinnor, ja stenandet är en smula chockerande, men vi bör bara utlysa ett moratorium och sedan ska vi tänka på saken för att bestämma oss för om det är bra… Men det är ju monstruöst – att stena en kvinna för att hon begått äktenskapsbrott! Det måste fördömas!”
Paul Berman kommenterar debatten i sin bok De intellektuellas flykt:
Plötsligt hade 600-talet dykt upp, slumrande under den moderna retoriken om feminism och rättigheter. Ett ögonblick av barbari. En rysning. Hela panoramat av förtryck mot muslimska kvinnor låg plötsligt utbrett över de franska teveskärmarna – ett panorama av våld som tolereras, helgas och till och med beordras av de högsta religiösa auktoriteterna som vördas av den islamistiska rörelsen.
Vad svarar man på denna rättmätiga indignation? Här hade Sarkozy hela det västerländska kulturarvet med sin mödosamt erövrade demokratisyn i ryggen med sina grundläggande krav på mänskliga rättigheter och kvinnoemancipation. Men Tariq Ramadans svar var ett retoriskt mästerstycke:
”Vad jag säger, min egen ståndpunkt, är att lagen inte är tillämplig – det står klart. Men idag talar jag till muslimer världen över – och jag är delaktig, även i USA, i den muslimska världen… Man bör inta en pedagogisk hållning som får människor att diskutera saker. Man kan inte bestämma sig helt på egen hand för att vara progressiv i sitt samfund. Det är för enkelt. Idag är min ståndpunkt således – `vi bör upphöra´.”
I svaret uppnår han fyra saker. 1. Han klargör sin personliga ståndpunkt – vilket var det Sarkozy efterlyste. 2. Men han visar samtidigt respekt för de skaror av konservativa muslimer för vilka denna ståndpunkt inte är självklar. 3. Samtidigt som hans påpekande är en uppmaning till diskussion i frågan i den muslimska världen. 4. Och ger i förbifarten Sarkozy (och västvärlden) en känga genom att inte föregripa en demokratisk beslutsgång – helt i linje med västerländsk demokratisk kultur. Detta imponerar på politiskt korrekta i väst.
Tariq Ramadan bekänner sig till den salafiska reformismen, vilket kort sagt är den filosofiska underbyggnaden för det som allmänt kallas politisk islamism, det vill säga den bokstavstrogna lära som ligger bakom den islamska terrorn. Hur han lyckats uppnå acceptans och respekt bland västvärldens ledande intellektuella är den gåta Paul Berman velat undersöka med sin bok De intellektuellas flykt. Inte minst med tanke på den njugghet med vilken Ayaan Hirsi Ali behandlas.
Tariq Ramadan och Ayaan Hirsi Ali har två diametralt olika förhållningssätt till islam. Hirsi Ali kritiserar islam från ett utifrånperspektiv, som en som lämnat – och tar avstånd från islam och den muslimska kulturen, medan Ramadan – trots att han är född och uppvuxen i väst – betraktar sig som stående innanför den muslimska värdegemenskapen. Detta är den avgörande skillnaden som troligtvis förklarar kulturrelativisternas snåla attityd gentemot Hirsi Ali. Detta ska vi behandla i den fjärde och sista delen av denna artikelserie.