Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I vår genomgång av fenomenet politisk korrekthet har vi behandlat invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Avslutningsvis skall vi ägna feminismen vårt intresse, ett problemområde där feltolkningar, förvanskningar,  överdrifter och utopiska vanföreställningar blivit allmänt tankegods. Feminismen är det område där de politiskt korrekta lanserat idéer som ter sig närmast absurda för vanligt folk.

Som feminist kan du påstå att könet är en ”konstruktion” – ett hittepå – och tyckareliten nickar förnumstigt. Du kan säga att mannen är orsaken till världens ondska – och de flesta feminister håller med. Inklusive progressiva män. Du kan säga att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och få cred hos radikalfeminister för att du sett SCUM-manifestet på Turteatern. Säger du dessutom att mannen är ”en biologisk olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter”, betraktas du som självklar medlem i PK-klubben.

Ingen av de rättänkande skulle ifrågasätta din utsaga. Inte heller att ”männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet”. Det är en numera vedertagen ”sanning”. Eller som den radikale feministen John Stoltenberg säger:

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

De som idag inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring. Feminism och jämställdhet betraktas nämligen som samma sak. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan. Feminism är nämligen en ideologi med strikta regler. I begynnelsen var den en intresseförening för kvinnor men med åren har den utvecklats till en aggressiv kampideologi. Vill du betraktas som feminist måste du se mannen som en motståndare. Det är centralt.

Sen kommer överkursen för de som vill känna sig riktigt radikala. Feminismen vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. Som avancerad feminist bör du bortse från ditt kön för att sen bestämma dig för vilket kön du skulle vilja ha. Könstillhörigheten är nämligen inlärd får de veta som läst genusvetenskap, en teori som visserligen tillbakavisas av medicinska experter som säger att det mer handlar om en ideologi än en vetenskap. Men sådana petitesser har aldrig hardcore-feminister brytt sig om.

För de flesta framstår detta som överdrifter och verklighetsfrämmande önsketänkande.

Feminismen har länge lidit av en svårartad hybris där den ena utopin avlöser den andra. Überfeministen själv Gudrun Schyman tycker krig är ”omodernt” och att vi därför borde slopa försvaret, ”vi kan väl tala med varandra”. Och på tal om överdrift – en kvinnlig kampanjledare på SSU publicerade i vintras i en nättidning uttalandet: ”Jag är en stolt manshatare. För ni är äckliga varelser som lever på vår jord”.

SSU tyckte visserligen att hon gått över gränsen, men PK-frälset hurrade naturligtvis: modig tjej som vågar säga hur det är! En annan feminist som de politiskt korrekta gullar alldeles särskilt med är sångerskan Zara Larsson. Denna plakatfeminist skriver på sin blogg ”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i, vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.”

I ivern att ifrågasätta alla könsnormer skapade feminismen begreppet hen, en könsneutral benämning mellan hon och han. Radikala småbarnsfamiljer använder det i avvaktan på att barnet senare i livet själv ska få välja sin könsidentitet. Man tog sig för pannan. Begreppet  väckte munterhet även internationellt.

I förlängningen har det uppstått normkritiska dagis där den feministiska ingenjörskonsten nått närmast absurda höjder. Här arbetar man med två strategier – ”könsneutralitet” och ”kompensatorisk pedagogik”. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Feminismen vill bekämpa patriarkatet, vilket de gör genom att skuldbelägga svenska män i en av världens mest jämlika länder. Men då det gäller de patriarkala mönstren i hederskulturen är det tyst. Detta framstår som obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara. Förklaringen är att feminister och vänstermänniskor förnekar att det finns någon hederskultur. Bara ett allmänt våld mot kvinnor. Kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur, heter det.

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skrev  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

De absurda yttringarna av feminismen har på senare tid börjat bemötas. Som till exempel Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet:

»Feminister som säger sig hata män är i samma klass som de värsta rasisterna. För vad är skillnaden mellan att avsky någon på grund av kön och att avsky någon på grund av hudfärg? De drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker.«

Måhända vi här bevittnar början till ett mer allmänt tillnyktrande vad gäller den extrema feminismen, precis som den gryende omvärderingen av invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Det är sex områden där de politiskt korrekta långt om länge kanske börjat ana att deras ”analyser” bara varit verklighetsfrämmande önskedrömmar.

För oss som ständigt påpekat detta börjar ljuset i tunneln skönjas.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

En myt som feminismen odlar är att skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden är inlärda. De är sociala konstruktioner som ligger till grund för en könsmaktsordning, säger man. Men det är svårt att uppfatta detta som en sann bild av verkligheten. Det känns mer som teorier och önskansvärda tankekonstruktioner – eller rättare sagt  tankespöken med något av samma förförande makt över intellektuella som en gång marxismens teser hade. Det vill säga illusioner som ger ett intryck av att man själv upptäckt och insett ett tidigare fördolt mönster. Och precis som med den marxistiska illusionen förtränger radikalfeminismen de delar av verkligheten som stör dessa förföriska idéer. För naturligtvis existerar överväldigande bevis för grundläggande skillnader man – kvinna. Det vet vi ju alla.

”Under de senaste decennierna har forskare dokumenterat en häpnadsväckande mängd strukturella, kemiska och funktionella skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor”, skriver till exempel tidskriften Scientific American. Och professor Annica Dahlström vid avdelningen för medicinsk kemi och cellbiologi vid Göteborgs Universitet skriver i sin bok Könet sitter i hjärnan om de komplicerade processer som tidigt bygger upp människor till kvinna respektive man.

Enligt henne gäller för kvinnor genomsnittligt att de är mer empatiska och omhändertagande, är överlägsna på verbal kommunikation, fångar upp fler nyanser och detaljer, är känsligare för andra människors sinnesstämning och subtila signaler, kan associera snabbare med tidigare lagrad information och har bättre simultankapacitet – än männen. Män däremot är mer riskbenägna och tävlingsinriktade, bättre på att fokusera på en sak i taget, de är överlägsna på abstrakt tänkande och har ett bättre tredimensionellt seende.

Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära, fann skillnader mellan pojkar och flickor redan hos tolv veckor gamla spädbarn. Enligt hans forskning hade pojkar tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, vilket senare leder till intresse för tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Forskare i USA menar att testosteronhalten under fosterstadiet är avgörande för dessa skillnaders uppkomst. Och så vidare.

Vad är då orsaken till att en sån här – och andra feministiska myter skapas, frågar sig Pär Ström i sin bok Sex feministiska myter:

»Svaret är enkelt – vissa har något att vinna på det. Vi har fått ett omfattande genusindustriellt komplex bestående av exempelvis  konsulter, forskare, utredare, organisationsföreträdare, föreläsare, krönikörer, genuspedagoger och andra ”genusproffs” som alla tjänar pengar, skaffar sig en karriär och bygger sin status på att pumpa upp myten om kvinnors underordning. De hjälper varandra att hålla maskineriet igång.«

Och filosofen Roland Poirier Martinsson skriver i en krönika i Svenska Dagbladet 12/9 2011:

»I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan utgick det ett dekret från någon som bestämde att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra. Vad jag vet gäller kravet fortfarande. Vad mera är, under den korta perioden då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it.«

”Det har vuxit fram en offentligt finansierad statsfeminism med politiker som lyckats liera sig med mediefeminister”, skriver Susanna Popova i sin bok Elitfeministerna – ett spel för gallerierna. Och den svenska jämställdhetspolitiken har blivit liktydig med den extrema variant som utgörs av radikalfeminismen. Detta feministiska avantgarde befinner sig långt ifrån de flestas föreställningar om jämställdhet. Undersökningar visar att ”den svenska radikalfeministiska jämställdhetspolitiken – som bygger på idén om mäns strukturella förtryck av kvinnor – inte har något stöd hos en bredare svensk allmänhet”, som Popova uttrycker det.

Den politiska synen i jämställdhetssträvandena mellan man och kvinna har glidit från att bekämpa diskriminering av enskilda kvinnor till att istället diskriminera män som grupp. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ”underrepresenterade” eller ”överrepresenterade” som grupp. Statistik som visar att män och kvinnor, som grupper, inte balanserar varandra i till exempel bolagsstyrelser, anses motivera en statligt sanktionerad diskriminering av män. I praktiken innebär det alltsomoftast att en mer kvalificerad man får stå tillbaka för en mindre kvalificerad kvinna – för att kvoten ska hållas. ”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktigaste”, skriver Popova.

Valerie Solanas ler i sin himmel.

Förutom att feminismen rent intellektuellt och moraliskt är förkastlig, skriver Roland Poirier Martinsson, kostar den med största sannolikhet samhället hundratals miljoner kronor om året. ”Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller?” Skriver alltså Poirier Martinsson, men tröstar sig slutligen med: ”Jag vet att det antagligen kvittar. Den vanliga gången är ju att den här sortens verklighetsfrämmande toppstyrning tynar bort genom att leva kvar som en sorts irrelevant fluff”.