Kan en blommas doft ljuga?
En dikeskant vid Skäve gård en morgon. Det som är aktuellt just nu i just den här lilla slänten är att en gråsparv landar. Och lyfter strax. Solvarm jord och myror. Egentligen märkligt att myrorna springer så fort med så många ben utan att det hörs. Varför hörs bara stora saker? Det som sker här just nu i denna dikeskant är livsviktigt. Vad bryr man sig här om storpolitik eller senaste avsnittet av Bonde söker fru?
Denna del av dikeskanten har en påtaglig men samtidigt outsäglig stämning. Men vad är egentligen en stämning? Den bara finns där – eller inte. En stämning går inte att tankemässigt konstruera, den är antiintellektuell. Den är svår att förklara logiskt och nästan omöjlig att formulera. Och motsägelsefull – en vacker plats garanterar inte en fin stämning – och ett fult område kan paradoxalt nog inge en stilla lyckokänsla.
En egenartad egenskap hos de flesta stämningar är att även om man upplever dem för första gången så har de en stark prägel av igenkännande. Man förnimmer dem som en sorts hågkomst. Men kan man komma ihåg något som inte har varit? För det är ju inte samma sak som en déjà vu-upplevelse*, även om upplevelsen är besläktad.
Stämningar hänger ofta starkt samman med ljusförhållanden. Molnformationer vid dagens slut kan skaka mej i mitt innersta med en känslostyrka som närmar sig gråten. Det är som om jag kommer ihåg något oerhört viktigt men saknar förmåga att bli medveten om det. Som om jag på ett märkligt sätt känner igen mej, som om stämningen jag upplever påminner om något jag varit med om. Detta har inget att göra med molnen som fysiska fenomen, eller dess former, utan den stämning de förmedlar i dagrar av ljus och dunkel.
Dessa molnstämningar har en karaktär av översinnlighet. De liknar inget jordiskt. Och speciellt vid molnbemängda solnedgångar tillkommer en stark känsla av en egenartad längtan till något man inte vet vad det är. Jag bestämde mig en gång att under en promenad hela tiden se på ljusspelet i molnen. Efter kanske en timme sänkte jag blicken till vägen och naturen omkring mig och erfor en sällsam känsla av overklighet. Som om jag ryckts bort från ett lyckoland till en nästan depressivt präglad mörk tillvaro. Jag såg bilar åka förbi som groteska, feta skalbaggar. De kontrasterade smärtsamt mot min nästan extatiska upplevelse av sällhet. Och sen kom myggen.
En stämning har en unik immateriell kvalitet – går den ens att förklara psykologiskt? Det är en sorts kombinerad tanke- och känslodoft. Varje epok eller tidsperiod i livet har en egen stämning då man tänker tillbaka. Vem minns inte de starkt förtätade stämningarna från barndomen? Eller tonårstiden? En tidsdoft man inte var medveten om då den utspelade sig. Starka tidsstämningar uppstår också när man tar del av svunna tidsepoker i historien genom berättelser eller bilder – trots att man inte själv varit med. Hur skapas sådana stämningar? Och varför? Vad är den darwinistiska uppfattningen?
Som antroposof är det naturligtvis lätt att lägga in allehanda betydelser i dessa upplevelser och fenomen.
Dofter kan också ge stämningsupplevelser som är svåra att beskriva. En citrusblommas vällukt övergår snart i något mer sammansatt. Det är som jag ett kort förbiilande ögonblick hamnar i ett medvetandetillstånd som på ett märkligt sätt säger mig något om vad doften INNEBÄR. En för mig anonym röd och mycket vacker blomma på samma ställe hade en doft som innebar något helt annat. Den var välluktande, men min upplevelse var att doften ljuger, den döljer något som inte är bra.
Det finns inget språk för stämningar, och även om – skulle vi kunna förstå varann då vi försökte beskriva våra upplevelser av dessa unikt individuella kvalitetsupplevelser? Vem har inte insett svårigheten då man skall beskriva en dröm och märker att det ”objektiva” skeendet bara är en liten del av drömmen. Det viktigaste är ofta de starka stämningarna som konstituerar drömmen – och de är nästan är omöjliga att kommunicera.
* Déjà vu – en känsla av att minnas en upplevelse som inte nödvändigtvis har ägt rum (enligt Wikipedia)