Antroposofin gav mig dåligt samvete
♦ ♦ ♦ Jag flyttade till Järna i mitten på sjuttiotalet när den antroposofiska högkulturen stod i full blom och den lilla orten utanför Södertälje av många upplevdes som världens medelpunkt. Det var en berusande tid. Här hade de andligt upplysta samlats. Och jag fick vara med! Man kände sig privilegierad att få röra sig bland invigda. För det var övertygelsen jag delade med andra nytillkomna. Antroposoferna var invigda, eller i alla fall högt utvecklade. Det var ställt utom allt tvivel.
Och eftersom man själv inte var det, rivstartade man med de meditationer som ansågs nödvändiga för att gå Den Antroposofiska Skolningsvägen. Men som antroposof-rookie var man rädd att bli genomskådad som den nybörjare man var. Dessa människor var ju klarseende! Skuldmedvetet försökte man dölja sin belägenhet genom att ständigt svänga sig med flotta antroposofiska begrepp, för att ge intryck av att vara mer medveten än man i själva verket var.
Man övade och övade. Gick med i olika studiegrupper för att bli orienterad. Men det visade sig vara svårt att få tag på lämpliga meditationer. I själva verket jättekrångligt. Alla sa att Steiners bok Hur uppnår man kunskap om de högre världarna (populärt benämnd Hur uppnås), was the shit, men där stod i princip bara att man skulle meditera över ett frö. Jag ville ha rejälare grejer att sätta tänderna i. Jag var helt inställd att meditera mig blå bara jag fick nån sorts bekräftelse att jag var på väg mot ett andligt uppvaknande.
Jag ville leva upp till föreställningen om att vara en riktig esoteriker. Eller ockultist.
Men det var naturligtvis inte så enkelt visade det sig. Visserligen fick man efter mycket letande i föredrag och skrifter tag på ”rätt” meditationer som Grundläggande övningar (också kallade biövningarna) och Rosenkorsmeditationen och liknande, men själva övandet visade sig vara knepigare än man hade trott. Man somnade. Vaknade förskräckt och började igen. Och somnade. Efter en tid började man tappa greppet och gjorde längre och längre uppehåll.
Utåt sett låtsades man som om det regnade. Men man hade dåligt samvete. Inför andra och inför sig själv. Var jag inte värdig? Hade jag missförstått något? Känslan av otillräcklighet var ständigt närvarande. Var jag helt enkelt oärlig? En hycklare?
I det här läget blev jag uppmärksam på att flera auktoriteter i föredrag och anföranden sa att det är helt normalt att misslyckas med sina meditationer. ”Det gör vi alla, en del kanske inte `lyckas´ detta liv, men det man gör nu har man tillgodo nästa inkarnation”. Skönt att andra har samma problem, tänkte man först. Sen började man undra över meningsfullheten i att öva och se resultaten först i nästa inkarnation.
Och ständigt detta dåliga samvete.
Efter många år inser man att det inte blir bättre än så här. Insikten är befriande. Det är så här jag är. Mina misslyckanden visar att jag inte är en esoteriker. Seriösa undersökningar i Norge visar också på stora problem med den antroposofiska skolningsvägen. För att komma några myrsteg framåt måste man lägga ned avsevärd tid och möda. Varje dag. Och jag var inte beredd att låta mitt liv domineras av detta ständiga mediterande där resultaten är ringa eller helt uteblir. Jag nödgades konstatera att jag inte var den esoteriska typen helt enkelt.
Men att jag dög ändå.
Jag upptäckte andra förhållningssätt. Livet man lever är det viktiga, inte huruvida man lyckas med den ena eller andra förädlingsmetoden eller ej. Livsuppgiften är att leva. DÄR ligger övningen. I den meningen övar man varje dag. Ibland är det tuffa utmaningar som kommer alldeles av sig självt. Dessa MÅSTE man förhålla sig till. Då är det ingen risk att man somnar. Den primära uppgiften med inkarnationen är att få jordiska erfarenheter. Erfarenheter man skisserat förutsättningarna för innan födelsen. En inkarnation kan därför inte anses vara förfelad. Man har genomfört inkarnationen – det var uppgiften. Och DET är meningsfullt.
Och jag upptäcker plötsligt att jag inte längre lider av dåligt samvete.
Johannes Ljungquist