Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Varför ammar inte män? En genusvetare menar att ”sociokulturella barriärer står i vägen”. En annan menar att tanken om kvinnligt ammande ”är socialt konstruerat samt heteronormativt”. Även graviditet anses vara socialt konstruerat. Eller som fyra forskare från Oregon University som menade att glaciärerna behövde ett feministiskt perspektiv ”för att befria naturen från den vite mannens koloniala och patriarkala blick.” Driver de med oss? Man skulle kunna tro det. Men det är tidens nya radikala tänkare och ideologer som vill skapa en ny verklighet där traditionell kunskap ”skapas av mäktiga grupper − som vita heterosexuella, icke funktionsnedsatta västerländska män − för att de ska kunna behålla sin makt”.

Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi

Radikala feminister anser att könsskillnader bara är en föreställning, en konstruktion, som beror på kultur, uppfostran och annan social påverkan. Vilket en bred allmänhet har svårt att hålla med om, de yttre kroppsliga bevisen är alltför påtagliga. Att en försvinnande liten minoritet har könsdysfori, d v s transsexuella, har av militanta feminister utropats till det nya normala. Eller som tidskriften Genus skriver:

»Det är en grundläggande premiss i genusforskning att skillnaden mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättning, etcetera inte kan förklaras biologiskt.«

De flesta av oss skakar naturligtvis på huvudet åt detta, men dessvärre genomsyrar samma perspektiv också  offentliga dokument. I regeringens utredning Jämt och ständigt kan man läsa:

»Regeringen betraktar manligt och kvinnligt som `sociala konstruktioner´, d v s könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi.«

Detta är grunden i genusvetenskapen. Genusvetenskap vill kullkasta synen på vetenskap som något ”sant och objektivt”, menar Maria Wemrell på Genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. Allt är politik, även vetenskapen. Det finns ingen neutral vetenskap, inga neutrala fakta, menar hon. 

För att rättfärdiga detta synsätt krävs normkritik, ett begrepp för att synliggöra, kritisera och förändra strukturer och sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället. Detta beskrivs ingående i den länge efterlängtade boken Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, som framför allt är en genomlysning hur dessa radikalfeministiska  teorier kommit att genomsyra undervisningsväsendet och inte minst regeringen.

Fredrik Bondestam

Fredrik Bondestam, föreståndare på Nationella sekretariatet för genusforskning, ser universitetet främst som ett slagfält där de som har makten försöker klamra sig kvar genom att belöna de som anammar deras sätt att tänka och bete sig. Ett i grunden leninistiskt förhållningssätt där all vetenskap egentligen är en maktstrid mellan ideologier. Forskning är bara en fortsättning på politiken, menar han. Argument och bevis är bara dekorationer och dimridåer i kampen om makten.

Innan vi kommer till den politiska grundtanken bakom detta synsätt ska vi bara förklara begreppet intersektionell, som är grundläggande i sammanhanget. Intersektionalitet är ett sätt att belysa maktrelationer mellan människor, t ex man-kvinna, svart-vit, heterosexuell-homosexuell, infödd-invandrad etc. Maktpyramiderna överlappar varandra, men överst är alltid en vit, heterosexuell man.

Detta är en nymarxistisk idé om makt. Man får inte sparka nedåt i pyramiden, däremot uppåt, vilket är förklaringen till varför invandrande brottslingar aldrig klandras, eller hedersförtryck, men däremot svenska vita män som ständigt anklagas för både rasism och kvinnoförtyck trots att Sverige troligtvis är världens minst rasistiska land med störst jämlikhet mellan könen. Trots detta kan privilegierade kvinnliga sångerskor ständigt framhålla att de ”hatar alla (vita) män” .

Efter Berlinmurens fall har vänstern famlat efter nya perspektiv, och multikulturalism, feminism och identitetspolitik har fyllt tomrummet. (Identitetspolitik utgår från synsättet att människor identifieras med den grupp de ingår i, typ invandrare, färgade, kvinnor, män, och bedöms utifrån den). Därför är den nya maktanalysens pyramid betydligt mer komplex än den gamla klasspyramiden. Fienden är inte längre främst kapitalister och borgare, utan snarare vita, heterosexuella män.

»Den som är underordnad är ett offer, och den som är längre upp i pyramiden är förövare. (…) Och nästan oavsett vad den underordnade gör kan det förklaras och legitimeras av det förtryck som denne utsätts för ovanifrån. Kritik från underordnades beteende ses med oblida ögon och kallas för att skylla på offret eller att sparka nedåt.«

Detta synsätt får komplicerade konsekvenser. Man vill ta makten, men man måste också förneka att man har makt. Att erövra status som offer ger makt, men paradoxalt nog innebär detta att man i samma stund får inflytande och erkännande. Hur bevarar man då sin offerstatus? Man måste då hitta en lägre position i maktpyramiden för att återfå legitimitet. För maktlöshet ger inflytande och innebär också att ingen får kritisera en. Då sparkar man nedåt.

Eftersom könet är en konstruktion och ingen könstillhörighet är att betrakta som normal har man uppfunnit begreppet cisperson för den förkrossande majoritet som ser sig tillhöra den traditionella beteckningen man eller kvinna. En cisperson är alltså en vars biologiska kön överensstämmer med ens juridiska, sociala och upplevda − och vips marginaliseras en majoritetsperson till en minoritet bland andra. Att vederbörande tillhör 99,99 procent av befolkningen är oväsentligt för normkritikens förespråkare.

Charlotta Stern

Dessa komplicerade begrepp och förhållningssätt har de senaste åren införlivats i den nya tidsandan. Men de är knappast folkligt förankrade, långt därifrån. Få vet ens vad de betyder. Och en begynnande förvirring börjar skönjas. Charlotta Stern, professor vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet, menar att man inom genusforskning fullständigt blandar ihop skillnad och ojämlikhet.

»Så fort man ser en skillnad anser man att det är ojämlikhet. En ojämlikhet implicerar diskriminering och att någonting är fel, man antar att det finns en orättfärdighet i hur skillnader har uppstått. Då är det ett socialt problem och vi bör försöka göra något åt det.«

Och sen har vi undantaget kring transpersoner som är de enda som får bejaka riktigt stereotyp manlighet eller kvinnlighet. Det är ju deras hett efterlängtade identitetsmarkör. Detta godkänns av feminister och progressiva.

Martin Nilsson Jacobi

Konformiteten i ett abstrakt tankemode som den radikalfeministiska rörelsen utvecklat i sin genusdoktrin känner Martin Nilsson Jacobi på Chalmers igen. ”Idag är vi förvånade över idéer som exempelvis rasbiologi, som vi idag ser som absurda, kunde bli normerande. Eller hur totalitära stater kunde uppstå på demokratisk väg.” Det är dessa mekanismer han tycker sig se nu.

»Några personer sätter ramarna för vad som för tillfället är det korrekta sättet att se på världen. Ingen diskussion förekommer. Få vågar säga emot. Människor fogar sig, blir passiva. Håller låg profil. Ingen vill kastas ut ur gemenskapen. Alla får goda skäl att hålla sig inom de snäva ramarna.«

Problemet med genusforskningen, menar författarna, är dubbelt. Man har både avskärmat sig från omvärlden som ständigt hotar med nya rön om att kön inte uteslutande är en social konstruktion, samtidigt som man förlänats en särställning som rådgivare till den politiska makten. Boken Genusdoktrinen ger oss en nödvändig insyn i dessa förvirrade och verklighetsfrämmande tankegångar som gripit tag i elitens föreställningsvärld. 

Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Inget kunde vara mer politiskt korrekt i dag än att fördöma Sverigedemokraterna. De har ju varit nazister. Att Jimmie Åkesson rensade ut nazism och rasism då han 2005 tog över ledarskapet hjälper inte, en rad uteslutningar av omdömeslösa i partiet visar att rasismen lever kvar. En vanlig uppfattning är att SD inte går att lita på.

Att partiet trots detta dåliga rykte förmått växa till landets tredje största parti blir därför svårt att förklara. Skulle svenskar plötsligt blivit rasister och främlingsfientliga islamofober? Eller beror det på att partiet är ”populistiskt”? Men det är en meningslös beteckning eftersom alla partier är populistiska, det är ju själva definitionen av ett politiskt parti. Det måste vara andra orsaker bakom SD:s framgångar.

Jag tror att framväxten av detta parti visar på sidor av den svenska folksjälen som länge hukat under en konsensuspräglad tankementalitet av beskäftig  självgodhet som säger att vi är bra, förnuftiga och i grunden goda människor som vill visa upp vår förträfflighet för världen. Och vi besitter en gränslös generositet som vi älskar att spegla oss i.

För många av oss är denna mentalitet provocerande.

Vi tycker att migrationspolitiken fram till 2015 uppvisade en gränslöshet som var närmast chockerande. En bred allmänhet med regering och media var helt uppfyllda av att öppna sina hjärtan och bjuda stora famnen för nödlidande människor från när och fjärran, oavsett om de var flyktingar från krig eller bara ville njuta frukterna av ett modernt lands förmånliga livsstil.

Och detta utan att man visade upp en integrationsplan. Som om man trodde att allt skulle ordna sig när folk kommit hit.

Bakom detta naiva förhållningssätt ligger en annan gränslöshet, nämligen en föreställning om att våra nationsgränser inte borde finnas. Vi är inte begränsade av den svenska nationalstatens gränser, det är något förlegat, vi är i första hand världsmedborgare, var uppfattningen.

Detta synsätt är i sin tur en konsekvens av en svag uppfattning av det svenska, många förnekar vår nationella särart, den norska kärleken till Norge har ingen motsvarighet i vårt land. Att älska Sverige anses löjeväckande och förknippas med nazism och högerextremism. Sverige är inget särskilt, bara en droppe i det internationella havet.

Om man saknar förståelse för Sverige är däremot förståelsen för islam  gränslös. Det spelar ingen roll att  media dagligen matar oss med terror, kvinnoförakt, homofobi, hedersvåld och nattståndna värderingar som utgår från denna religion som samtidigt är en missionerande världsmakt med politiska ambitioner. Det finns alltid ursäkter. Kritik av islam uppfattas som islamofobi, acceptansen är gränslös.

Man kan till och med fråga sig om kärleken till islam övertrumfar kärleken till Sverige.

Förtigandet av den patriarkala kulturen inom islam är kanske starkast inom radikalfeminismen – som däremot ständigt skäller på den svenske mannen  som  internationellt anses vara den mest jämställda i världen. Denna paradox är inte den enda. Radikalfeminismens gränslöshet är närmast sanslös. Förutom att uppenbara fenomen som hedersproblematik förnekas, kritiseras den svenske mannen ständigt. Kvinnliga popstjärnor säger att de hatar män, vilket applåderas av de politiskt korrekta. ”Genusvetenskap”, ”normkritiska” dagis och ifrågasättande av könsroller – toleransen för radikalfeminismen är gränslös.

Jag tror det är denna gränslöshet inom migrationspolitik, islam, radikalfeminism och nationalism som har väckt frustration hos de människor som sökt sig till SD. Gränslösheten har blivit en vattendelare där många känner sig förrådda av partietablissemang och media, som svikit sin kritiska uppgift och stöder makten genom att förmedla de politiskt korrekta åsikterna för dagen.

Normalt hade sveket bara resulterat i röstskolk och ett ökande politikerförakt. Men då det finns ett parti som förstår vad de svikna söker blir SD:s framgångar lättbegripliga. Politisk frustration behöver inte längre vara hemlös. SD är ett kvitto på den gränslöshet som länge grasserat inom etablissemanget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist