Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

På medeltiden kände sig människan förbunden med världen på ett annat sätt än idag. Dels genom Bibeln, dels genom naturen. Genom studium av dessa båda kunde man i begrundan och reflektion komma till insikt om världens beskaffenhet och tillvarons mening. Men när denna uppfattning ersattes av den vetenskapliga världsbilden tystnade naturen.

Den tidigare kunskapen erkändes inte längre som riktig, vilket mer och mer förde med sig en känsla av meningsförlust. ”Dessa oändliga rymders tystnad förfärar mig”, som matematikern Pascal uttryckte det. Det fanns inte längre någon skillnad mellan de himmelska rymderna och jorden – överallt rådde samma mekaniska och matematiska lagar. Himlens röster hade tystnat; människan var ensam i ett gränslöst universum. Den vetenskapliga världsbilden förvandlade gradvis frågan om livets mening till något rent subjektivt. Världen hade blivit avförtrollad.

Det var sociologen Max Weber som myntade begreppet avförtrollning då han talade om den västerländska kulturutvecklingen de senaste århundradena. Tillvarons gåtfullhet hade ersatts av en allmän uppfattning att bara man ville och gav sig tid skulle man kunna förklara allting på ett rationellt sätt.

Medan människor i förtrollningens tid levde i en övertygelse och beroende av andra världar än den jordiska, vänder nutidsmänniskan sig till denna världens bestyr, söker information om vad som händer just nu. Något evighetsperspektiv på vår tillvaro är det knappast tal om. I avförtrollningens livsform ligger tonvikten på det vetbara, på fakta eller information. På den ”yttre” verkligheten. Vetenskaplig kunskap har hög status och uppfattas som säker och objektiv. Den ”inre” världen tenderar att bli förstummad.

Vår tid kännetecknas av en strävan att kontrollera den yttre världen och av att den inre världen nästan helt och hållet glömts bort. Detta gör att religionernas skapelsemyter och poetiska symbolspråk ses som konkurrerande alternativ till de vetenskapliga förklaringsmodellerna.

Längtan efter att glömma sig själv och gå upp i något större har varit grunden för människors religiösa strävanden efter frälsning eller salighet. I ett samhälle där sådana strävanden inte tas på allvar utan ses som uttryck för verklighetsfrämmande svärmeri, riskerar sådana spontana inre impulser att inriktas mot artificiella medel för självförglömmelse; droger eller olika former av massextas i vilka individen kan känna sig som ett med gruppen eller kollektivet.

Medan de äkta religionerna alltid syftat till att leda människan till en vidare, djupare och rikare verklighet, leder dessa artificiella medel till motsatsen – illusioner och verklighetsflykt.

Men det finns de som menar att själva avförtrollningen håller på att avförtrollas. ”Det moderna projektets livsform” ifrågasätts alltmer. Man frågar sig: vilken är ”den rätta” livsformen? En grundläggande osäkerhet kring normer och värderingar märks alltmer. Ska man straffa olydiga barn? Hur hård ska man vara för att upprätthålla regler? Sådana frågor ställdes knappast i början av förra seklet. De vuxnas auktoritet och rätt att bestraffa var självklara, regler och normer likaså.

Och varför skulle just vår västerländska vetenskap vara mer förnuftig än andra folks och kulturers kunskap om världen och livet? Är det inte bara en föreställning tjänande som täckmantel för européernas erövring och kolonisering av andra folk?

Den tilltro till förnuft och vetenskap som inträdde i den västerländska kulturen på 1600- och 1700-talet saknar motstycke i andra kulturer. Den har medfört ökad frihet och autonomi inom det individuella, sociala och politiska livet som varit en förutsättning för demokratins framväxt. Men måste man ändå inte erkänna att de former som förnuftet tagit sig i vår kultur under de senaste två århundradena är alltför ensidiga?

Vår föreställning om vad förnuftet är, är i sig själv oförnuftig. Den utesluter former av förnuft som likväl är viktiga för människan: känslans förnuft, konstens förnuft, religionens förnuft. Vi behöver en ”utvidgad rationalitet”, d v s ett förnuft som i sig inbegriper de estetiska upplevelserna, känslorna, moralen och fantasin.

/Denna text är en sammanfattning av inledningen av boken Om undran inför livet av Bo Dahlin (Studentlitteratur 2004)/