Posts Tagged ‘ Norge

Svenskarnas närmast neurotiska förhållande till sol och värme

♦ ♦ ♦ Jag blir alltid lika förvånad när någon jag känner flyttar till ”värmen” i Spanien, Portugal eller Thailand, även om jag vet att svensken har ett närmast neurotiskt förhållande till sol och värme. För att man inte gillar kylan på vintern emigrerar man och lämnar därmed våra fascinerande årstidsväxlingar för ett statiskt året-runt-klimat. Man uttrycker avsky för ”regn och rusk” och ser inget värde i höstmorgonens överraskning då hela landskapet blivit snövitt eller snöflingornas sakta dalande i ett tyst vinterlandskap vid juletid. För att inte tala om färgprakten på hösten, eller vårens förföriska löften.

Man vill ha värme alltid, kosta vad det kosta vill.

Relaterad bildMen vänkretsen, betyder den ingenting? De sociala band man har till familj, grannar, egna barn (eftersom det oftast är äldre som flyttar utomlands)? Och den svenska naturen! Från de hisnande fjällmassiven i norr med sina vandringsleder, fjällsjöar och enastående friluftsliv till den oändliga variation landskapen söderut erbjuder.

Nej, sol och värme slår allt det där.

Och då snackar vi stark sol och värme kring 30-graderstrecket för jämnan där man får ransonera sin solexponering av hälsoskäl. I övrigt bad, billiga restauranger och språkförbistring. Man turistar naturligtvis i början och upptäcker spännande scenerier, men i längden är ju allt främmande.

Och är just det jag har så svårt att förstå.

Jag känner mig nämligen djupt besläktad med den svenska naturen som är en omistlig del av mitt väsen. Den är aldrig främmande oavsett var jag befinner mig i vårt land. Det är som som om den vore en del av min familj och jag kan aldrig se mig mätt på den – de djupa skogarna, Skånes böljande slätter, Ölands särpräglade Allvar, åkrarna och ängarna med de röda stugorna man åker förbi med tåget. De trolska tjärnarna, rådjurens flykt över ängderna, solnedgångarna vid Höga kusten.

Jag får spatt efter bara en vecka utomlands trots vykortsvackra landskap. Spelar ingen roll, de känns främmande, jag har svårt att få ett förhållande till dem. Då jag såg öns annorlunda flora vid ett besök på Kanarieöarna i februari på 70-talet med kaktusar mitt i vintern i en ogästvänlig, torr terräng upplevde jag det som ett brutalt, nästan degenererat landskap. Det kändes främmande, jag kunde inte relatera till det. Jag återvände aldrig.

Det var ett avförtrollat landskap. Fjärran från den svenska naturmystiken, den rika, frodiga världen av växlande stämningar, gåtfullhet, ibland nästan paradisiskt hänförande. Det fanns inte alls här. Bara ett torrt, torftigt och mentalt ödsligt landskap på något sätt, helt renons på det väsensartade man finner i den svenska naturen med det besjälade vemod som uttrycks i den svenska folkmusiken och Benny Anderssons melodier.

Och känslan mellan ute och inne. Då man ”går ut” i ett sydligt land känns det som att gå in i ett varmare rum där man inte vädrat på länge. Man vill öppna fönstret och få in frisk luft.

Jag kan känna släktskap med Norges fantastiska fjordlandskap, Danmarks idylliska småbyar och Finlands djupa skogar med alla sjöarna. Jag hälsar gärna på. Men flytta ifrån Sverige – aldrig.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder

♦ ♦ ♦ Sverige som nation är en illusion. Likaså svenskheten. Nationell särart är bara en ”föreställd gemenskap”, som en journalist har uttryckt det. Extrema uttalanden? Nej, allmänt vedertagna förhållningssätt ofta exponerade i media. Det uttrycker en likgiltighet inför  Sverige som land och ett ifrågasättande av dess särart. Vi är inte bättre än andra, menar man – och för att framstå som trovärdig idkar man självkritik. 

sverige (1)Man vill visa att man är fördomsfri. Objektiv. Och framför allt inte nationalist, som är bland det värsta man som svensk kan bli anklagad för. Exempel på detta förhållningssätt visar en debatt på Facebook nyligen som vi av utrymmesskäl här har kortat något. Av hänsyn till opponenten har vi gjort honom anonym. Hans textavsnitt är rödmarkerade.

– Tanken att det skulle finnas ett ”svenskt folk” är till stor del en illusion. Före tv:n talade vi alla inte ens riktigt samma språk. Det är väl mer slumpen som avgjort vilka som blivit svenskar, vilka som blivit norrmän, vilka som blivit danskar, vilka som blivit finländare, ester, tyskar. Seder och bruk är också olika i olika delar av landet.

– Det är en illusion att Sverige inte existerar som nation. Vilka tjänar på att tyckareliten ifrågasätter nationsbegreppet Sverige som ett icke-land? Helt säkert Sverigedemokraterna. De får röster från alla dem som inte tycker om att landets identitet förnekas. Denna självspäkning gör många upprörda. Begreppet land är en naturlig konsekvens av kollektiva historiska och kulturella erfarenheter. Att det finns minoriteter som talar ett annat språk än svenska gör varken till eller från.

Nationsförnekarnas argumentation är inte saklig, utan främst ett uttryck för dåligt samvete med inslag av utopiskt önsketänkande och verklighetsfrämmande ideal. Deras grundresonemang kan sammanfattas i fyra punkter.

  1. Sverige är inte bättre än andra länder
  2. Att uppskatta Sverige är att nedvärdera andra länder
  3. Det borde inte finnas nationsgränser eftersom vi alla är del av en internationell gemenskap
  4. Att Sverigedemokraterna anser att Sverige är bra bevisar att landet är dåligt

Med andra ord: Den svenska nationalkänslan är fel. Den är ful. Nationalister är i princip samma sak som nazister. Och rasister.

– Jag ifrågasätter inte att Sverige är en nation enligt det begrepp som utvecklats de senaste århundradena, det jag ifrågasätter är värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen. Visst kan vi välja att se oss som en nation som heter Sverige som en slags enhet, men till vilken nytta? Vi kunde lika gärna välja Skandinavien, eller EU, eller Skåne, Jämtland, osv. Men återigen, till vilken nytta?

– Ditt resonemang saknar verklighetsanknytning. Vi ”väljer” inte att se oss som ett land, vi ÄR ett land. Enligt alla gällande kriterier. Att du ifrågasätter ”nyttan” är ointressant. Vill du ifrågasätta nationsbegreppet får du presentera seriösa argument.

– Du har förstås rätt i att Sverige idag ÄR ett land, men jag är intresserad av vad du anser det innebär.

– OK. Ytligt sett är ett land en geografisk plats. Men för dess innevånare representerar det framför allt ens ursprung, en naturgiven kollektiv gemenskap och tillhörighet som är en del av ens identitet. Nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt – men ofta omedvetet. För de flesta blir det medvetet först när de är utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet på andra sidan jorden stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap.

– Du ifrågasätter »värdet av begreppet och romantiseringen av det som om det vore något naturligt. Det är det inte, det är helt konstruerat i människors sinnen«, skriver du. Detta är aningslöst trams. Det jag formulerat här känner du igen, det är ingen uttänkt konstruktion, det är en levande realitet för alla. Även för dig. Det som är en konstruktion är föreställningen att ett land blott och bart är en geografisk entitet. När det i själva verket är en del av vår identitet. Oavsett vad vi tycker om det.

– Tack. Jag förstår önskan att tillhöra en grupp och känna sig hemma i den. Är inte övertygad att detta är ett ”land” eller en ”nation”, fast för all del, amerikanska ursprungsfolk kallar sig gärna för ”nationer” även om de inte accepterar tanken på att de överhuvudtaget kan äga land. Håller med om hur det är att bo utomlands, har själv gjort det i många år. Men då brukar även norrmän och danskar vara del av gemenskapen. Liksom ingifta ”utlänningar”. Och alla brukar uttrycka hur glada de är över att slippa bo i Sverige, fast de gärna åker tillbaka på somrarna.

– Varsågod. Fast jag tror inte nationstillhörigheten kommer från en önskan att tillhöra. Den har inget uttänkt över sig, den ligger djupare. Jag tror känslan sitter i vår själs-DNA, lika ursprunglig som minnena av vår barndom. Den är inte önskad, den bara finns där naturligt.

– Problemet med nationalism är oftast att man överdriver skillnader mot andra (t ex ”rasforskning”) och även utmålar dessa andra som hot för att hålla ångan uppe. Jag kan i och för sig både vara stolt över Sverige och svenska bedrifter samtidigt som jag anser att begreppet Sverige i sig är en historiens slump. Därmed borde vi väl också kunna vara stolta över svenskhet utan att nedvärdera någon annan?

– Jag anade att bakom dina många förbehåll låg den typiskt svenska(!) rädslan att en uppskattning av Sverige automatiskt uppfattas som en nedvärdering av alla andra länder på jorden. Därmed bevisar du bakvägen min tes: du är en produkt av det svenska mentalitetsklimatet. Nu när detta konstaterats kan du kolla in min karakterisering av den svenska nationalkänslan tidigare och se att du inte behöver ängslas mer över att inte vara tillräckligt politiskt korrekt. Du får älska Sverige. Det är okej, jag lovar.

– Tyvärr ser jag inte mycket i Sverige värt att älska, inte heller svenskarna. Det är mig ganska likgiltigt. Men jag är gärna med och bygger upp en gemenskap, ett folkhem om man så vill.

– Så enkelt är det knappast. Dina underliggande känslor är bara överskuggade av ytliga ideologiska preferenser. Så är det ofta för svenskar. Det är ohippt att tycka om Sverige. Som svensk ska man ringakta landet och älska andra länder. Där är du dessvärre väldigt vanlig.

– Det är inte så enkelt som du tror heller. Jag älskar att Sverige haft fred i 200 år (fast det börjar bli skamfilat med vår inblandning här och var i världen), jag gillar våra praktiska samförståndslösningar och att vi förut tog hand om varandra. Jag var stolt när ”svenskt” betydde ”kvalitet”, men så är det inte längre. Adjektivet ”svensk” väcker ingen som helst reaktion, varken åt ena eller andra hållet, det är helt enkelt ganska meningslöst. Jag finner inte någon glädje i att stöta på svenskar utomlands. Visserligen ger det en möjlighet att inleda samtal om så skulle önskas, men oftast gör det inte det. Människor är antingen intressanta eller inte intressanta och ”svenskhet” är inte ens en faktor. Jag tror jag förstår din romantisering, det är dessvärre en ganska vanlig villfarelse.

– Det är ett misstag att tro att jag romantiserar. Det är du som trivialiserar och reducerar en naturlig tillhörighet alla människor har till den plats de är uppväxta på. Oavsett om det är Sverige eller Lesotho. Denna tillhörighet är djupt känd liknande minnena från barndomen. Trivialiserar du även dina barndomsminnen? Reducerar du dina lekar som barn till meningslösa sysselsättningar?

Här tog vårt samtal slut. Uppenbart är att insikten om den egna nationstillhörigheten saknas. Här missförstås att känslan för ursprunget är villkorad – att man bara kan älska ett land som har gjort bra ifrån sig, som är ett föredöme (”Sverige har haft fred i 200 år”, ”våra praktiska samförståndslösningar”). Men det är mer skryt än en förståelse av känslan av ursprung. De egna rötterna. Det är bara ytligt förnuftstänkande.

Många i Sverige resonerar som vår opponent. Progressiva förväntas ifrågasätta sin svenskhet. Man tänker inte på att den nationella identiteten är stämplad i pannan då man är utomlands vare sig man vill eller inte. Yngsta sonen, bosatt i Norge sen många år, kallas för det mesta för ”svensken”. Det är hans identitet där. Så nog har vårt ursprung sin betydelse för vår framtoning.

I Norge är detta inget problem. Man älskar sitt land förbehållslöst. Det är en känsla som växt fram genom en enveten kamp för landets självständighet. Man har varit hotad som nation och kan därför uppskatta samhörigheten och värdegemenskapen. Vara ett ”vi”. Men tycker man därför att andra länder är mindre värda? Är man mindre internationalist för att man älskar sitt land? Naturligtvis inte.

Det är bara svenskarnas självspäkningsmentalitet som uppfattar det så. Vi får inte tro att vi är nåt speciellt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Vidkun Quisling – en norsk tragedi

Den nionde oktober 1945 stod Vidkun Quisling framför exekutionspatrullen vid kruttornet på Akershus i Oslo. ”Jag är oskyldig” var hans sista ord innan skottsalvan från tio soldater avlossades och träffade det vita pappersark som var fäst med knappnålar mitt för hjärtat på hans grå ylletröja. Vakthavande fänrik gick därefter fram till den fallne och sköt ett sista nådaskott i huvudet.

Vidkun Quislings efternamn kom att bli synonymt med begreppet landsförrädare redan under hans livstid. På många sätt var det välförtjänt. Men en närmare bekantskap med hans biografi visar  sidor som komplicerar bilden.

Tyskland ockuperade Norge 9 april 1940. Enligt uppgift hade Quisling redan året innan varnat tyskarna för engelsmännens strategiska intressen i Norge, vilket ansågs ha bidragit till Hitlers beslut att ockupera landet.

Då den norska regeringen lämnat Oslo strax efter att tyskarna intagit staden och kungen flytt, fanns inte längre någon representant för den verkställande makten i huvudstaden. I det läget ställde sig Quisling ”till förfogande”, som han uttryckte det, i avsikt att förhindra blodsutgjutelse och återställa lugn och ordning. Så hade han hoppats att man skulle se det. Att den regering han tillsatte skulle fungera som en sorts stötdämpare mellan ockupationsmakten och det norska folket. Utan detta hade saker blivit etter värre, menade han.

Det var en ödesdiger felvärdering. Det stötande, skamlöst osmakliga i att en politiker föll sin kung och regering i ryggen i nödens stund när en främmande makt slagit till mot landet, skulle aldrig förlåtas av norrmännen. Och Quisling kom aldrig att förstå vidden av sin förbrytelse. Han såg det som att han hade räddat Norge från total osjälvständighet. Han försökte också hela tiden förmå Hitler att ge Norge status som självständig nation.

Quisling ville bilda ett storgermanskt förbund där Norge i allians med Tyskland skulle ha en gemensam försvars- och utrikespolitik med gemensam valuta. Att ersätta ockupation med union, helt enkelt. Men detta var Hitler inte intresserad av. Och därmed blev Quislings situation i längden ohållbar.

Efter Tysklands nederlag vid Stalingrad blev hatet mellan landsmän påtagligt i Norge. Det rådde då ”ren inbördeskrigsstämning”, skriver Quislings utrikespolitiske rådgivare i sin dagbok 1942. Näringsliv och förvaltning motarbetade nu Nasjonal Samling, som Quislings parti kallade sig, och från våren 1944 blev det en veritabel massflykt från landet.

In i det sista satt Quisling varje dag på sitt arbetsrum på slottet och expedierade beslut enligt förvaltningens rutiner och partiets långsiktiga plan. Men genom Hitlers självmord på natten till den första maj 1945 gick botten definitivt ur både den tyska och norska krigsmoralen.

Quisling höll sitt sista radiotal 4 maj där han sade sig vara ”beredd att vika” och ta upp en dialog med hemmafronten och exilregeringen i London. Han erbjöds av tyskarna att fly till Spanien, men avböjde. Genom att fly skulle han ju erkänna sitt förräderi. Det var också detta som blev hans försvarares linje då rättegången mot honom inleddes: Att lägga fram Quislings motiv och idealitet snarare än att gå i god för hans verklighetsuppfattning.

En otacksam uppgift. Ändå blev advokaten övertygad om Quislings hederliga avsikter och goda tro. Han menade faktiskt att han hade en kallelse att rädda Norge från den svåra kris han såg komma redan på trettiotalet. Åklagarsidan talade om högförräderi och stöd till fienden under krig, och dessutom mord.

Utgången var given. Rätten misstrodde Quisling helt och hållet. Han var dömd på förhand, ingen såg något förmildrande i Quislings handlande. Hans advokat fick hatbrev och man spottade efter honom på gatan. Kravet på dödsstraff var i det närmaste enstämmigt. Till och med Quislings fångvaktare hade gjort upp om att mörda honom om han inte fick dödsstraff.

”Det är inte lätt för oss andra att förstå Quisling”, sa försvarsadvokaten under rättegången. En djup avgrund skilde honom och hans verklighetsuppfattning från andras. Detta var gåtan Quisling – nyckelbegreppet i rättegången. Själv hade han en annan syn:

När man talar om ”gåtan Quisling”, så verkar det för mig som om problemet har en helt annan karaktär, nämligen gåtan det norska folket… Att det är jag som sitter här som landsförrädare, det är för mig en gåta. Att norska folket kan ha en sådan beskaffenhet!

Måndagen 10 september 1945 dömdes Vidkun Quisling till döden för krigsförräderi, mord och stöld. När avrättningen verkställdes hade Norge inte haft dödsstraff sedan 1876.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se