Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ En legend har gått ur tiden. Lördag 17 augusti begravdes Barsja Ahlbom i Kristensamfundets kapell på Saltå i Järna. På sjuttiotalet kom hon mer än någon annan att förkroppsliga sinnebilden av antroposofernas Järna. Med sina vita kläder och huvuddok sågs hon ofta ute på samhället då hon inte stod på Saltå bageri och knådade det bröd hon givit namnet åt – Barsjabrödet. Receptet hade hon tagit med från Ukraina där hon tillbringade en del av sin uppväxt.

Barsja – eller Barbara som var hennes riktiga namn – var också känd i Järna-trakten för sina överdådigt vackra tårtor som kunde beställas till högtidsdagar. Och uppmärksammat i media var det pepparkakshus hon skänkte åt kungen. Hon var en konstnär i allt hon företog sig, vare sig det var utsökt flätade vetestjärnor eller träfigurer som rörde sig på lustiga sätt då man drog i ett snöre, eller hennes rikt broderade klädesplagg. Hon hade ett förflutet som tillverkare av marionettdockor och samarbetade i sin ungdom med Mikael Meschke och hans marionetteater.

Bland begravningsgästerna denna lördag klockan 12 kunde man finna många av nyckelpersonerna i den antroposofiska rörelsen. Tre tidigare chefer för Saltå Kvarn var där, som Anders Kumlander, tidigare generalsekreterare i Antroposofiska sällskapet och ledamot i en rad styrelser, bland annat Vidarstiftelsen, som finansierar många av de antroposofiska verksamheterna i framför allt Järna. Uppmärksammat under hans tid på Saltå var det behovslönesystem han införde.

Mats Ahlberg var chef några år på Saltå Kvarn och har också ett förflutet på Rosendals trädgård i Stockholm. Han är sen många år redaktör för tidskriften Balder. Björn von Schoultz har också suttit på Saltå Kvarns VD-stol, men var dessförinnan chef på Biodynamiska Produkter. Björn har varit något av den grå eminensen bakom mycket i Järna-antroposofins institutionella framväxt. Han var djupt involverad då Vidarkliniken startade och var dess VD i flera år och gick sedan vidare till Weleda där han var VD till sin pensionering för ett par år sedan. Han har också varit en tung aktör för den antroposofiska medicinen i kontakt med politiker och lagstiftare.

(Bilden: Barsja i bageriet med sina Barsjabröd 1976.)

Pär Ahlbom, som tidigare var gift med Barsja, framträdde på begravningen med sin improvisationskör. Pär är minst lika legendarisk som sin exfru. Han är musiker och var motorn i den intuitiva pedagogik som utvecklades på Nibbleskolan som ledde till den dramatiska skoldelning vi tidigare skrivit om här. En kollega till Pär på den tiden var Ivar Heckscher, som också var med denna dag. Liksom Pär var han något av en pionjär inom waldorfrörelsen. Han har sedermera arbetat med Cirkus Cirkör och varit verksam som prefekt vid nycirkusutbildningen vid Danshögskolan.

Bland Pärs och Barsjas fem barn som var med denna dag märktes äldste sonen Johan Ahlbom som i många år utvecklat den intuitiva pedagogiken i Bergen, Norge. För ungdomar som inte kan tillgodogöra sig vanlig skolundervisning har han utvecklat en relationspedagogik som syftar till att bygga upp en tillit och ett förtroendeförhållande till vuxenvärlden vilket ger dem möjlighet att komma in i ett meningsfullt arbetsliv. Denna waldorfpedagogiska verksamhet, som har fullt statsbidrag, är den enda i sitt slag i Norge. 80 procent av de ungdomar som genomgått denna skola har fått arbete. En liknande verksamhet har försiggått i Kall i Åretrakten under ledning av Anders Skånberg, som också var här denna dag för att hedra Barsja.

Bland övriga honoratiores som var med på begravningen var också den riksbekanta läkaren på Vidarkliniken Ursula Flatters, den biodynamiska odlingens nestor, agronom Arthur Granstedt, mästerlasören Fritz Fuchs, grundarna av Nibble Handelsträdgård Siri & Filip Karlsson, pionjären från Marken-kollektivet i Småland – arkitekten Lars Danielsson, Werbecksång-pionjärerna Sinikka Mikkola och Elly Berner, musik- och litteraturhistorikern och tillika waldorfpedagogen Göran Fant. Samt Mikael Amundin, allt i allo då nya Saltå Kvarn ersatte den gamla träkvarnen där han bland annat hackade ut mönstret i de nyanskaffade kvarnstenarna.

Barsja var en lika sällsynt som gudabenådad personlighet. Med sitt unika konstnärsskap och gladlynt generösa väsen utvecklade hon en särart som berikade alla omkring henne.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Antroposofi är inget för mesar. Det märker man snabbt när man öppnar sin första steinerbok. Läser man flera böcker växer en världsbild fram som är oerhört omfattande. Steiner försökte på sätt och viss greppa hela tillvaron. Så antroposofin är knappast enkel. Men mycket intressant. Det är som att samla livs- och världskunskap. Och samla gör man hela livet har jag en känsla av.

Men tidigt märkte jag en sak hos mina antroposofvänner som förbryllade mig.  Av allt kunskapande de ägnade sig åt hade många en tendens att fascineras av det mest avancerade. Det var inte tal om att börja från början och ta ett steg i taget med förståelsen för till exempel Lucifer och Ahriman, de upplösande och sammandragande krafterna i tillvaron. Eller fördjupa kunskapen om karmas lagar och reinkarnationsidén.

Nej, man kastade sig direkt över begrepp som imagination, intuition och inspiration – vars implikationer kräver en hög grad av föreställningsförmåga. Man pratade vitt och brett om hierarkiernas komplexa beskaffenhet – som Exusiai, Kyriotetes och Troner som är höga väsen som upprätthåller vår tillvaro. Medan jag hade fullt sjå med att bara komma ihåg namnen var de redan i full fart mot nya sfärer.

Jag  har än idag inte fått ett vettigt förhållande till dessa begrepp. Nu hör det ju till det fina i kråksången att man inte behöver förstå allting. Man lever med det, som man säger i våra kretsar. Eller låter det verka på sig som också är ett vanligt uttrycksätt.

Icke desto mindre frågade jag mig – är det jag som är trög? Eller är det föredragshållare, bildade antroposofer och kursledare som inte förmår uttrycka sig begripligt? Eller – oerhörda tanke – förstår de inte heller? Fast varför då hålla föredrag om det? Och här började långsamt en misstanke gro – att många som vi betraktar som kunniga använder antroposofin till att glänsa, visa upp hur mycket de (tror sig ha) förstått. Eller mer precist – man har nog ”förstått” men kanske mer som utantilläxa än  upplevd insikt. Misstänkte jag.

Därför kändes det befriande att upptäcka Nibbleskolans totalt motsatta förhållningssätt. Kollegiet såg antroposofi ur ett nedifrån och upp-perspektiv. Här talades aldrig om  imagination, intuition och inspiration. Här intresserade man sig framför allt för de nära perspektiven. Som Pär Ahlbom uttryckte det: ”För oss är antroposofin som en rännil av vatten som letar sig in här och där”. Man kunskapade i människans sinnen genom lekar och iakttagelser. Utgick från en förundran inför livets fenomen.

De började från grunden, kändes det som. Det påminner mig osökt om en klassisk Steinerhistoria. Han blev naturligtvis ständigt ansatt av många tvivlare. En frågade honom triumferande: ”Säg mig den yttersta sanningen!” Varpå Steiner svarade: ”Om ni kan säga mig den näst yttersta!”. Vilket ju var en utsökt illustration till den esoteriska grundtesen att kunskapandet är en process där man hela tiden anknyter till det föregående. Avancerade kunskaper kan bara tillgodogöras av ett medvetande som är moget för det. Ett barn har inga förutsättningar att förstå filosofi.

Det är lite så jag menar.

♦ ♦ ♦ I samband med min flytt till Järna i mitten på sjuttiotalet som nybakad antroposof blev jag konfunderad över en insändare i den nygrundade tidskriften Balder. Det var Erik Norlin, lärare i Nibbleskolan i Järna som kritiserade Kristofferskolan i en aggressiv och kritisk ton. Jag fattade inte mycket av inlägget, och framförallt förstod jag inte tonläget.

Men jag skulle snart bli varse att bakom insändaren låg en djup konflikt som under några år skulle skaka waldorfrörelsen i landet och dela Järna-antroposofin i två läger.

Nibbleskolans lärare var unga entusiaster som ville göra waldorfpedagogik 24 timmar om dygnet. De var radikalister som inte godkände dogmer och slappa rutiner, de ifrågasatte och krävde kompromisslös ärlighet av både sig själva och andra.

I början deltog de varje vecka i Kristofferskolans kollegium, ett mentorskap avsett att leda den unga waldorfskolan in i praxis. Det var där det skar sig. ”Allt var fastlagt”, berättade en lärare för mig långt senare. ”Lärarna på Kristofferskolan sa att så här ska man göra och förstod inte att lärarna från Järna var en grupp unga pedagoger som själva ville upptäcka, skapa och forma sin egen modell av waldorfpedagogik”.

Snart kom konflikten mellan de två skolorna i öppen dager, något som är mycket sällsynt inom antroposofiska sammanhang i Sverige. Åsiktsskillnaderna var inte så mycket en idékonflikt som skillnad i attityd. Läraren i Nibbleskolan stod till exempel inte på morgonen vid klassrumsdörren och tog varje elev i hand som var waldorfpraxis. De upplevde det som krystat gammaldags. Man drog sig också i det längsta att tillrättavisa elever, idealet var att en pedagogisk action naturligt skulle fånga okoncentrerade elevers uppmärksamhet.

Samma hållning gällde kollegiearbetet. Skolan var så omtyckt att grupper av elever ibland stannade kvar efter skoltid. Var det då kollegium kunde några av barnen komma in och blev då inte avvisade. Man talade då bara om saker som tråkade ut barnen så att de snart lämnade rummet av sig själva. Detta bara några exempel på den förutsättningslösa fördomsfrihet som rådde. Skolan var till för barnen, inte tvärtom.

Inredningen i skolan var också långt ifrån waldorfstandard; träbänkar – och som enda belysning levande ljus. Dessutom ansåg sig lärarna kunna inspireras inte enbart av Steiner – även sådana som Alice Miller var till exempel mycket uppskattade. Detta var naturligtvis svårsmält i en waldorfrörelse som med åren utvecklat en betydande ortodoxi. Och frågan uppstod snart om Nibbleskolan var att betrakta som en ”riktig” waldorfskola, en frågeställning Nibbleskolan först harmset avvisade – måste alla waldorfskolor följa en mall? Sen kom man att se det från en annan sida – var waldorf egentligen en stämpel man VILLE ha? Skulle det inte diskreditera det de stod för?

Själv var jag fascinerad av Nibblekollegiets radikalt annorlunda förhållningssätt till det mesta. Waldorf with an attitude. Sanningskravet, anspråkslösheten, radikalismen, kreativiteten och skoningslösheten mot konventioner och småborgerlighet. Skolan kändes som den enda i landet som förverkligade antitesen till pluggskolan. Här var det inte fråga om korvstoppning – här försökte man istället entusiasmera eleverna för världen, få dem att behålla sin nyfikenhet på livet. Eller som Pär Ahlbom sa: ”Alla barn är naturligt nyfikna, de söker kunskap hela tiden av sig själva. Vår uppgift är att stimulera denna nyfikenhet – inte ta död på den!”

Men radikaliseringen av Nibbleskolan gjorde folk osäkra. Lärare hoppade av och föräldrar tog sina barn ur skolan. Många frågade sig om det verkligen var waldorfpedagogik man sysslade med. Och om den karismatiske musikläraren Pär Ahlbom och kretsen kring honom (Ivar Heckscher, Erik Norlin, Merete Lövlie och Agne Fredriksson, för att nämna några) verkligen var några man kunde känna förtroende för. Överallt i Järna tog människor ställning för eller emot – och även på riksplanet diskuterades detta problem ständigt.

En grupp avhoppade föräldrar engagerade så en kunnig waldorfpedagog (Walter Liebendörfer) att bilda ett nytt kollegium kring vilket en ny skola bildades – Örjanskolan. Nibbleskolan blev kvar på platsen med de återstående lärarna, barnen och föräldrarna. Snart flyttade de till Solvik utanför Järna och kom sedan att kallas Solvikskolan. Här kunde skolan äntligen få utveckla sin egenart i fred, traditionalisterna fick sin skola och konflikten ebbade ut.

Vad är då facit över trettio år senare? ”Solviksandan” består i stort sett – oavsett lärare, även om ikonen Pär Ahlboms betydelse fortfarande är central som inspirator och mental coach. Däremot är Solvikskolans betydelse för waldorfrörelsen i stort troligtvis blygsam. Det verkar som om lärarna på Solvikskolan uppfattas som lite excentriska och modellen svår att överföra till traditionell waldorfpraxis.

Men kanske räcker det att en spännande konstellation med en stark viljekraft hävdade ett radikalt annorlunda förhållningssätt som inspirerat många. Solvikskolan visade att waldorfkonceptet kan rymma överraskningar.

Johannes Ljungquist