Posts Tagged ‘ Nelson Mandela

Gorbatjov – en mikaelit som förde mänsklig moral in i politiken

♦ ♦ ♦ Putin annekterar Krim, ockuperar östra Ukraina utan att erkänna Rysslands medverkan och skyller på Ukraina. Han bråkar i luften och till sjöss med Sverige, hotar med kärnvapen och startar TV-stationer som skall föra ut ryska lögner internationellt, politiserar landets rättssystem och fängslar eller mördar politiska motståndare. Han betraktar Sovjetmaktens sönderfall som en katastrof och jobbar därför nu som bäst på att bygga upp Rysslands image som en internationell bad guy i den tydliga avsikten att återta landets förlorade självrespekt.

Putins primitiva maktspel och korruptionskultur står i skriande kontrast till hans företrädare för trettio år sedan – Michail Gorbatjov.

Michail Gorbatjov

Michail Gorbatjov

I en häpnadsväckande djärv politisk process lyckades Gorbatjov under några få år i slutet på åttiotalet reformera ett land som under mer än ett halvt sekel levt under en kommunistisk skräckregim jämförbar med dagens Nordkorea. Steg efter steg demokratiserade han en stenhård diktatur på ett sätt som imponerade på en hel värld. Det var en revolution – men en oblodig sådan. En demokratisk revolution.

I Gorbatjovs självbiografi Som jag minns det finns ett efterord av den ryske statsvetaren Dmitrij Furman som sammanfattar den världshistoriska betydelsen i Gorbatjovs gärning.

»Gorbatjovs plats i den ryska historien är unik. Vi [Ryssland] har haft inte bara ”monster” utan också fullt ”anständiga” härskare. Men det har inte funnits någon härskare som fört in vanlig mänsklig moral i politiken, eller som Gorbatjov klart insett och känt inte bara att förtryck av människor och folk kan ha ”farliga politiska konsekvenser” eller att ”det är förknippat med alltför stora förluster”, utan bara att ”det är fel”. Vi har inte haft någon härskare som själv frivilligt begränsat och försvagat sin makt för att ge människor frihet.

Gorbatjov skakar hand med USAs president Ronald Reagan i ett av många toppmöten som avslutade det kalla kriget.

Gorbatjov skakar hand med USAs president Ronald Reagan i ett av många toppmöten som avslutade det kalla kriget och ledde till nedrustning av kärnvapnen.

Vi har inte haft några härskare som avsiktligt raserat det imperium där de härskat, för att ge folk frihet. Vi har inte haft härskare som varit beredda att förlora makten och utsättas för förnedring utan att retirera från de moraliska restriktioner som de åtagit sig. Och detta att föra in moral i politiken var tillräckligt för att ett amoraliskt system skulle upplösas.

Under perestrojkans sex år raserade Gorbatjov det totalitära systemet och befriade under fredliga former en mängd folk som det krävts inte decennier utan århundraden och otaliga människoliv för att erövra och undertrycka. Det är därför som till och med i en begreppsvärld där makten är ett mål i sig och där Stalin är stor, där är också Gorbatjov stor, men i en omvänd storhet. I en begreppsvärld som är normal för moderna utvecklade länder är Gorbatjov helt enkelt en stor härskare och politiker, kanske den störste i den ryska historien.«

Gorbatjov är i eminent mening en mikaelit, ett antroposofiskt uttryck för en människa som verkar för mänskligt framåtskridande. Hans moraliska impuls kan bara jämföras med Nelson Mandelas, som ju också förvandlade en destruktiv regim genom sin blotta person. Men till skillnad från Mandela förändrade Gorbatjov inte bara sitt land – han förändrade premisserna för mänskligheten genom att få med USA på kärnvapennedrustning och därmed avsluta det kalla kriget.

De medelmåttor som föregick Gorbatjov (liksom Mandela) – och hans efterträdare, visar vilken gigant han var mänskligt sett. Både han och Mandela var unika personligheter med höga ideal och exceptionella förmågor att förverkliga dem. Att de som kom efter dem var traditionella maktpolitiker förändrar inte deras storhet, tvärtom.

Det är väl känt att många i Ryssland inte förstår Gorbatjovs storhet, de inser inte det oerhörda i hans gärning. De sörjer sönderfallet av den sovjetiska stormakten och de verklighetsfrämmande drömmar de trodde på under det kommunistiska maktmonopolet. Det är detta Putin tagit fasta på och utnyttjar.

Men för en värld som åser Putins patetiska maktdemonstrationer är det gott att veta att Ryssland en gång har företrätts av en politiker som var ett moraliskt föredöme som såg till nationens bästa – för att inte säga hela världens. Såna politiker är mycket sällsynta.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Den antroposofiska rörelsen är inte framtidsinriktad – den är värdekonservativ

Mummel i kön har i en rad krönikor kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen. Att reaktionerna varit förvånansvärt modesta hänger troligtvis ihop med ett kollektivt undermedvetande om det berättigade i denna kritik. Redan Rudolf Steiner sa nämligen att det finns en stor risk att mikaeliterna, det vill säga människor med en andlig och framtidsinriktad potential, inte uppmärksammar antroposofin för att den företräds på ett irrelevant sätt.

Detta vet man allmänt i rörelsen. Och som en följd av detta vårdas därför en klädsamt självkritisk hållning bland många antroposofer. Jag skulle tro att de flesta nog känner en otillräcklighet i förhållande till Steiners förväntningar på rörelsens förmåga att leverera. Att så få diskuterar detta inom rörelsen kan man därför fundera en del över. Kanske hänger det ihop med den letargi människor lätt hamnar i då man får allt serverat av en auktoritet i så många böcker att få hinner läsa dem alla.

Man är så upptagen av att konsumera andlig kunskap i dessa tusentals föredrag att man har svårt att hinna förverkliga antroposofin i sitt liv. Rörelsen är därför präglad av amatörism – kanske inte så mycket i yrkesutövningarna som i förhållningssättet till antroposofin. Vi vill så gärna, men frågan är om vi är vuxna den kulturimpuls Rudolf Steiner skapade. Vi har en självuppfattning som om vi tagit studenten – men i själva verket är det väl frågan om vi ens lämnat dagis.

En gammal god vän menar att rörelsen i allt väsentligt är att betrakta som värdekonservativ – inte framtidsinriktad som vi antroposofer så gärna vill uppfatta det. Han uttryckte det som att vår tids antroposofi helt är präglad av rosenkreuzerströmningen, det vill säga den gamla ockultistiska traditionen – inte den mikaeliska strömningen med sin strävan till förnyelse och framtid präglad av tidsanden Mikael.

Den värdekonservativa framtoningen lockar inte mikaeliterna utanför den antroposofiska rörelsen – de ser bara småskurenhet och sekterism. Därför går de antroposofins dörr förbi – om de ens har märkt den. Steiners farhågor har i hög grad besannats.

Att vi har antroposofer utanför antroposofin omedvetna om sin tillhörighet  är en allmänt vedertagen uppfattning inom den antroposofiska rörelsen. Liksom gissningar om vilka dessa mikaeliter är. Självklara kandidater är Nelson Mandela, Dalai Lama, Gandhi och Dag Hammarskjöld och egentligen vem som helst som ger ett intryck av att företräda en kraftfullt framtidsinriktad humanism. ”Han är egentligen antroposof”, brukar man då säga. Även organisationer som Greenpeace, freds- och miljörörelser, NGO-organisationer, Grameen bank och liknande progressiva humanistiska sammanslutningar räknas hit. De betraktas som mikaeliska.

Det finns naturligtvis mikaeliska initiativ även inom den antroposofiska rörelsen. Den egna Ekobanken (se bilden) är ett utmärkt exempel. Med sin tydligt etiska grund är den fortfarande en föregångare bland landets banker. Waldorfskolorna var i sin intention mikaeliska. Men med tiden har den värdekonservativa prägeln blivit allt tydligare. Kan waldorfskolorna längre kallas förnyare? Och den biodynamiska jordbruksmetodens ledande ställning inom ekologisk odling är idag ett minne blott. Men initialskedet var i allra högsta grad präglad av det mikaeliska.

Känslan av att den antroposofiska rörelsen i hög grad präglas av det förgångna blir alltmer besvärande. Att detta inte diskuteras inom sammanhangen gör inte saken bättre.

Twingly BlogRank


Olof Palme var väl förtrogen med Rudolf Steiner

”En sen timme på Bommersvik förvånade Olof Palme mig med att vara väl förtrogen med Rudolf Steiner. Han visste att waldorfrörelsen startat som en skola för arbetarbarn i Stuttgart och att Hjalmar Branting vistats en tid i Goetheanum, antroposofins högborg.” Uppgiften kommer från Arne Reberg i en artikel i Expressen daterad 23 september 1994, också publicerad i Medlemsbladet mars -95.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 9

I artikeln med rubriken Antroposofin och Steiners svärmare skriver Reberg om intresset för Steiner i mer namnkunniga sammanhang.

”Fastän Rudolf Steiner stod utanför alla avantgardekotterier attraherade han många konstnärer. Ryssen Wassily Kandinsky blev banbrytande inom den abstrakta konsten, genomstrålad av Steiner. Det var med Steiners hjälp han gav upp det föreställande måleriet och vågade språnget in i det abstrakta. Kandinsky skrev ett tack till Steiner sedan han lyckats med den berömda första akvarellen Improvisation 7, i vilken ett vattenfall av färger störtar ned från himlen.”

Den berömde ryske teaterregissören Michail Tjechov tvingades fly från Ryssland undan säkerhetspolisen för att han gestaltade Hamlet med antroposofiska undertoner. I Berlin sökte han upp Steiner. Sen flyttade han till Hollywood där han startade en berömd teaterskola. Till hans närmaste adepter hörde Yul Brynner. I hans teaterskola ingick även eurytmi. Enligt uppgift har flera av de stora filmskådisarna därför övat eurytmi, inte minst tuffingen Clint Eastwood.

I artikeln påstår Reberg saker som inte kunnat bekräftas på annat håll, som att Alexander Dubcek var inspirerad av antroposofiska samhällsidéer då han bröt med Sovjet under den så kallade Pragvåren och att Nelson Mandela ”gått förunderligt obruten genom sin långa fängelsetid tack vare antroposofin”. Helt klarlagt är ändå att den amerikanske nobelpristagaren i litteratur Saul Bellow var antroposof. Han passade därför på att besöka Kristofferskolan några dagar innan han tog emot priset av kungen.

Den berömda diktaren Edith Södergran var en stor beundrare av Steiner, som idéhistorikern Jan Häll visar i sin bok Vägen till landet som icke är. En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner. I ett av sina brev till Hagar Olsson skriver hon: ”Jag behöver Steiner varje ögonblick, han är min största räddare och min farligaste fiende. Tror vart eviga ord Steiner säger”. En annan författare som tog djupa intryck av antroposofin var Selma Lagerlöf. Hon skriver i ett av sina brev om Rudolf Steiner:

”Ett högst märkligt fenomen, förtroendegivande och klok utan charlatanism. Om några år kommer hans lära att förkunnas från predikstolarna.”

I början på nittiotalet blev det bekant att antroposofi hade blivit något av en livsåskådningstrend i den italienska överklassen. Bland andra det (dåvarande) äkta paret Veronica och Silvio Berlusconi. Men tv-magnatens barn fick inte titta på tv – utom på söndagarna då de inte gick i waldorfskola.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Dalai Lamas mäktiga moral

Som tonåring gjorde Lobsang Rampas Det tredje ögat ett starkt intryck på mig. Boken beskrev en tibetansk munks dagliga liv. Han var invigd och kunde göra astralresor. Han visste därför allt om världshändelserna trots att han aldrig satte sin fot utanför klostret.

Den djupt religiösa tibetanska kulturen har alltid imponerat på västvärlden. Det är den totala hängivelsen inför livets immateriella värden och livsvisdomen som kommer ur ett totalt fokus på den andliga dimensionen som vi beundrar. Tibet framstår som ett idealkoncept för den andligt strävande människan.

Det förtroende västvärlden har för den tibetanska modellen har mästerligt förvaltats av Dalai Lama, som genom sin milda visdomsfyllda livshållning kommit att bli den största nu levande religiösa förebild vi känner. Hans pragmatiska anspråkslöshet parat med ett reservationslöst intresse för samtiden har givit bilden av buddhismen mindre som en religion än en livspraxis. En andlig hållning.

Därför lämnar oss Tibets öde ingen ro. Trots att ett halvt sekel förflutit sen Dalai Lama flydde till Indien är vårt engagemang för Tibets sak oförändrad, liksom vår harm över Kinas agerande. Vi har aldrig förstått varför de krossade Tibets självständighet och varför de fortsätter att kränka den tibetanska kulturen på alla sätt. Att de kallar Dalai Lama för ”separatist” och ”upprorsledare” känns absurt. Vi kan inte förlåta detta.

Men det är som om Kina inte förstått sin förbrytelse. Frestelsen att inkorporera Tibets landområden utan större svårigheter var en realpolitisk landvinning som knappast ryggade för moraliska betänkligheter. Men frågan är om man då insåg de världspolitiska konsekvenserna. Att Tibet än idag är en politisk kvarnsten om halsen slutar säkert inte förvåna det kinesiska styret.

Att en ledare för en marginaliserad lilleputtnation skulle utvecklas till ett moraliskt föredöme i världen ingick säkert heller inte i Kinas kalkyl då de 1959 invaderade Tibet. Idag är Dalai Lama tillsammans med Nelson Mandela våra största nu levande förebilder.

Behandlingen av Falun Gong är ett annat exempel på Kinas okänslighet inför religiösa rörelser. Kanske är det en genuin rädsla att tappa kontrollen. Styret har exponerat denna rädsla tidigare. Nu sägs att Kina är orolig över den tibetanska nationaliströrelsens styrka och det allt större internationella stöd den fått under senare tid. Tibet förblir Kinas största internationella säkerhetsproblem.

Dalai Lama har fått Nobels fredspris och han bjuds in av nationer överallt, nu senast av Barack Obama. Och Kina protesterar som vanligt. Det är intressant att se hur mäktig en moralisk styrka kan bli. Vi har sett konsekvenserna hos Gandhi och hos Mandela. Vem vet vad Dalai Lamas verkan kan leda till.

Blogg listad på Bloggtoppen.se