Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna. 

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Men antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Många antroposofer har grubblat över Rudolf Steiners uttalande om att alla människor har översinnliga upplevelser. Utan att de vet om det. Vad kan det vara? Tänkandet förstås. Att det är en översinnlig aktivitet är vi alla överens om. Det är ju inte kroppsbundet, det är non local som NDU-forskare brukar säga. Men i övrigt, vad är det vi upplever i det dagliga som har en översinnlig kvalitet?

Känslor naturligtvis. Och vilja. Men dessa yttringar förlorar sig liksom tänkandet i krassa vetenskapliga förklaringsmodeller som stör ett förutsättningslöst kunskapande. Dock finns en upplevelsevärld vi alla erfar dagligdags utan att vi funderar över det och som ständigt färgar vår vardag. Helt befriat från beskäftiga vetenskapliga teorier.

Nämligen stämningar.

Stämningen utgör en sorts sinnestillstånd där man känner en svårdefinierbar atmosfär. Ofta upplever man det på en plats, i en film, i ett landskap, vid en solnedgång. Men kanske mest koncentrerat i drömmen där stämningen inte bara ger färg åt ett skeende – det är stämningen som är budskapet. Detta blir tydligt då man ska återberätta drömmen och man märker att skeendet bara är en del. Innebörden är tydlig i drömmen, men efteråt är man oförmögen att riktigt förstå den, än mindre berätta om den för andra.

Hur beskriver man en stämning?

Just svårigheten att sätta ord på upplevelsen påminner om uttalanden från Steiner och andra klarseende som säger att det är nästan omöjligt att sätta ord på översinnliga upplevelser. Man får ge en beskrivning som är starkt reducerad där viktiga kvalitéer gått förlorade.

Såvitt jag vet finns inga vetenskapliga förklaringsmodeller på vad en stämning är. Inte tror jag heller Darwin placerat in fenomenet i sin evolutionsteori. Vad skulle en stämning tjäna för syfte i kampen för tillvaron?

En stämning är en känslomässig sammanfattning av en kvalitetsupplevelse. Som uppstår av sig själv då man befinner sig på en plats eller då man tänker över en period i sitt liv.

Alla har väl upplevt hur starkt det är att besöka platserna man lekt på som barn. Spontant uppstår en sorts övergripande känslostämning kännetecknande för perioden. Också när man tänker tillbaka på sitt liv blir skillnaden tydlig mellan varje tidsperiods egenart. Men även om vardagen är fylld av olika stämningsupplevelser upplever man den tidsperiod man just befinner sig i som något undflyende. Den går inte att sammanfatta ännu. Den pågående tidsstämningen är man blind för.

Hur ljuset faller på ett underlag spelar en stor roll för en stämning. De olika ljusdagrarna som uppstår då moln är belysta av en nedgående sol kan ge en svårförklarlig lyckoupplevelse av ett upphöjt immateriellt tillstånd som inte liknar något jordiskt. Det känns som en sorts erinring från en annan värld som egendomligt nog känns bekant.

Liknande upplevelser kan komma på promenad då ett speciellt ljusförhållande på en plats plötsligt ger en innehållsmättad känsla av igenkännande som är obegriplig. Det är inte platsen man känner igen utan stämningen som uppstår av hur ljuset faller. Hur kan man känna igen något man inte vet vad det är? Det hela är över på några sekunder. Trots att jag tvärbromsar och försöker stanna kvar i upplevelsen står jag bara där och fånstirrar.

Upplevelsen av stämningar grundar sig inte i ett förnuftsmässigt resonemang. Det är att känslomässigt erfara närvaron av själva essensen i något påtagligt icke-materiellt.

Att beteckna detta som en översinnlig upplevelse känns därför inte särskilt djärvt. Vilket leder till den självklara konklusionen att jag har översinnliga upplevelser. Varje dag. Precis som du.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Materialismen är den dominerande världsåskådningen i vår tid. Inom antroposofin betraktas den som ett nödvändigt stadium av många skäl. Det viktigaste är att den är förutsättningen för människans frihet. Hon står på sig själv frigjord från religionens dogmatiska föreställningar om verkligheten. Naturvetenskapen har därmed blivit materialismens självklara grundsten som utvecklats från metodik till fullskalig världsåskådning.

Denna världsåskådnings huvudbudskap är att världen innehåller endast materia och existerar oberoende av oss människor och vår betraktelse av den.

Ett sådant synsätt för naturligtvis med sig problem. Existensen av den mänskliga tanken till exempel. Den sägs frambringas av hjärnan, även om miljoner människor som haft nära döden-upplevelser menar att tankarna är kroppsfria och inte skapas av hjärnan – hjärnan fungerar istället som en mottagare av tankar.

Men oavsett om hjärnan kan anses vara en sändare eller mottagare – tankarna är inget man kan ta på, de är immateriella, ett faktum som materialismen inte hittat godtagbara förklaringar på. Hur kan en materieklump framställa immateriella produkter? Och vilka produkter! Att teorierna härvidlag är lama måste betraktas som minst sagt anmärkningsvärt med tanke på att utan denna tankeverksamhet hade ingen civilisation existerat. Människan hade bara varit en djurart bland alla andra, enbart styrd av sina instinkter och drifter.

Nu är det i och för sig många som inte ser någon principiell skillnad mellan djur och människa. Faktiskt. Tvärtom är det populärt att snarare framhålla likheten framför skillnaden mellan människan och exempelvis apor och delfiner. Man tycker det är mycket intressantare att vi har så många likheter med djuren än att uppmärksamma vår unika särart. Märkligt nog.

Att inte ha en godtagbar teori om människans särart – som förändrat världen – gör att materialismen inte förmår ge en heltäckande världsförklaring. Det kanske mest väsentliga saknas i modellen. Det märkliga är att detta inte tycks bekymra större delen av mänskligheten. För en antroposof är detta däremot svårbegripligt. ”Den suggestion som utgår från materialismen är så stark att den leder till en slags bedövning av medvetandet”, skriver Dick Tibbling och Mats-Ola Ohlsson i nr 3 2012 av Forum.

Ja någonting är det som flyttat fokus från det kanske intressantaste forskningsområdet i världen. En av naturvetenskapens mest grundläggande principer – förutsättningslösheten – har gjort halt inför människans gåtfulla tankeförmåga. Det får religionen och andliga vishetsläror ta hand om, eftersom det uppenbarligen inte anses vara möjligt att forska om.

Det är ett grundligt underbetyg åt en världsåskådning som anses vara den enda sanna.

”Vår civilisation har blivit övertäckt av en `ishinna´ bestående av fraser, konventioner och rutiner som förhindrar att människan vaknar upp inför sitt eget inre väsen”, sa Rudolf Steiner en gång. Men de miljontals förekommande nära döden-upplevelserna kommer ändå rimligtvis att förändra detta. I det långa loppet.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Jaget är den stora grejen i antroposofisk verklighetsförståelse. Det högre, eller det bättre jaget skulle man kanske säga i dagligt tal, menandes en mer fördelaktig och mer kontrollerad sida av en själv. En sorts objektiv instans. Som kontrast har vi det lägre jaget  som väl står för våra låga drifter och allsköns undermedvetet grums. Men antroposofen utvidgar begreppet högre jag till en sorts andlig identitet. Den du egentligen är bakom din nuvarande personlighet, helt enkelt den instans som ligger bakom intentionen att inkarnera. Men det högre jaget stannar vid ett begrepp, det är normalt ingen erfarenhet.

Personligheten är något annat. Det är den samling karaktärsdrag och böjelser som är förutsättningen för den nuvarande inkarnationens ödesväg. Din nuvarande själ helt enkelt. Som snitslar levnadsloppet, där din mentalitet är ditt öde. Din personlighet gäller bara detta liv, hur särpräglad och unik den än kan verka.

Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv. Att man känt och tänkt annorlunda, haft andra intressen, annan tycke och smak. Och troligtvis ett annat kön. Men jag känner personer som kommer ihåg detta och där de kunnat utröna orsaker till skeenden och förhållanden i sitt nuvarande liv. Numera kan förresten vem som helst genom lätt hypnos bli försatt i upplevelser av tidigare liv, vilket hade varit otänkbart för bara några decennier sedan. Civilisationsutvecklingen försiggår på flera plan.

Förhållandet mellan det högre jaget och personligheten är intressant. Får personligheten dagliga (omedvetna) impulser från sitt högre jag? Eller är det högre jagets uppgift klar i och med konstruktionen av livskartan? Är jagkärnan opersonlig eller har den personlighetsdrag? Ett gemensamt drag i alla nära dödenupplevelser är ju ”välkomstkommittén” av tidigare avdöda anhöriga som möter upp inför den förmodade hädanfärden. Där är personligheterna tydligt markerade och direkt igenkänningsbara. För att detta skall vara möjligt måste de framträda som de personligheter man minns dem som.

Kanske är detta en övergående fas för de som avlider. För sen upplöses personligheten och väsenskärnan – jaget – träder fram. Kläderna hängs in i garderoben och du står där naken. Och personlighetens livserfarenheter införlivas med jaget. Tillsammans med utfallet av livsvägen, det vill säga det man inneburit för sina medmänniskor, skapas förutsättningarna för den nya inkarnationen. Ödesväven fortsätter. Men innan dess går vi enligt Steiner igenom ett antal sfärer eller tillstånd i den andliga världen som förberedelse för nästa inkarnation.

Sen har vi skyddsängeln och frågan om dess förhållande till det högre jaget. Antagligen samarbetar de. Även om det är svårt att veta på vilket sätt. Skyddsängelns funktion är gåtfull. Ett väsen vars uppgift är att skydda en människas livsväg på jorden –  men på vad sätt? Inte mot olyckor och sjukdom i alla fall, eftersom människor ständigt råkar ut för detta. Ej heller sorg och smärta. Är uppgiften att skydda inkarnationsvägen, själva projektplanen, så att de stora linjerna fullföljs? Hursomhelst – för personligheten sker detta helt i det fördolda. Vi får ingen kvartalsrapport om utfallet av vår livsplan.

Och det är något att ständigt grubbla över – det sammansatta i det mänskliga väsendet som det kommer till uttryck i medvetandet. Du har ett dagsmedvetande och ett drömmedvetande. Och medvetandet vid nära dödenupplevelser som inte är platsbundet. Det vanliga livet med rum och tidsdimension är en illusion, ”förutsättningslös kärlek är det som styr allt”, menar hjärnfysiologen Eben Alexander efter sin nära dödenupplevelse. Det medvetande han hade då var ”mycket rikare än det vi har normalt” och den riktiga visdomen kommer inifrån.

Många oklarheter således. Men de uppgifter som kommer från stora invigda som exempelvis Steiner känns ändå trösterika. Och jag skulle inte nödvändigtvis betrakta dem som trosläror, även om tron är en stark ingrediens. Jag ser dem helt enkelt som mer trovärdiga än den  materialistiska världsbilden, som har ett paradoxalt drag av ologiskhet. Livet och världen har ingen mening är ju deras övertygelse. Så lite diplomatiskt uttryckt är väl valet av endera åskådningen helt enkelt en fråga om läggning.

Och i båda fallen finns angelägna frågeställningar.

Dottern satt vid sin mors dödsbädd. Vid dödsögonblicket hamnade dottern plötsligen utanför sin egen kropp. Hon såg sin kropp uppifrån, liksom mammans döda kropp – men också mammans gestalt som andligt väsen. Och hon såg mammans andliga gestalt tillsammans med tidigare avlidna vänner  badande i ett fantastiskt ljus. Sen drogs mamman och vännerna in i ”tuben” och försvann och ljuset släcktes i en sorts spiralrörelse ”som påminde om slutaren i en kamera”. Denna händelse ägde rum 1972, berättade den berömde NDU-pionjären Raymond Moody på konferensen Final Passages: Research on Near Death & the Experience of Dying som ägde rum i maj detta år.

Detta var den första Shared Death Experience (delad dödsupplevelse) han hört berättas om. Detta var alltså ingen nära döden upplevelse (NDU), det var en delad dödsupplevelse (DDU) – vilket då var en nyhet för honom. Efteråt har han hört berättas om många liknande fall, inte minst bland läkarkollegor som suttit vid sina patienters dödsläger. Senare blev delade dödsupplevelser vanligare hos anhöriga beroende på att det blev allt vanligare att läkarna lämnade rummet innan patienten dog. Moody hade också andra begrepp för Shared Death Experience – Empathic Experience, eller Empathic co-living the Life Review.

En vanligt förekommande DDU-upplevelse hos anhöriga är att de ser ”något” lämna kroppen i dödsögonblicket och att ett ”runt” grått eller guldliknande ljus framträder med en sorts struktur som förvandlas till en kopia av den dödes kropp. Vanligt är också att anhöriga känner att de lämnar sin kropp och beledsagar den döde halvvägs mot ljuset. ”Skeptiker har alltid avfärdat NDU som fysiologiskt-kemiska hallucinationer hos de som upplevt dem ”, anmärkte Moody stillsamt, ”jag har svårt att se att samma förklaringsmodell kan vara giltig när flera anhöriga delar en sådan här upplevelse – och dessutom samtidigt”.

Ett annat märkligt fenomen många av de anhöriga beskriver är att vid dödsögonblicket ändras rummets geometri så att det inte längre upplevs tredimensionellt. ”Jag kunde se min mors kropp från `ett omöjligt perspektiv´”, säger en. Rummet fylls av underbar musik och ljus. Och döda släktingar och vänner uppenbarar sig ”nästan som en mottagningskommitté”.

I sitt föredrag på konferensen (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid4.html) redogör Raymond Moody för flera fall, bland annat om ett ungt par där kvinnan strax innan giftermålet fick ett missfall. De hade sedan ett trettioårigt barnlöst äktenskap där de ofta talade om sitt förlorade barn som en pojke. Då mannen småningom avled i lungcancer kunde hans fru på dödsbädden se hela hans livspanorama. Hon kände till mycket i det, men det hon inte visste överraskade henne. Och vissa områden i panoramat var övertäckta som av ”en gardin”, och en tanke kom till henne: ”Du kommer i sinom tid att få se detta, men inte nu.” Vad hon däremot såg var närvaron av deras förlorade barn – som trots deras tidigare uppfattning visade sig vara en dotter. Sen såg hon sin man försvinna mot ljuset med dottern.

Första gången Raymond Moody hörde om NDU var i ett föredrag av George Ritchie 1965. Första boken i ämnet (Life after life) publicerades av Moody 1972. George Ritchie publicerade sin berättelse Return from tomorrow 1978. ”Life is a two faced process”, säger Moody. I den första fasen lever du livet ”framåt”, den andra fasen ser du ditt liv från de perspektiv de människor du mött har. Du upplever deras upplevelse av dig.

Raymond Moody, som själv haft en DDU-upplevelse, är helt klar över att NDU ännu efter 40 år inte är en vetenskaplig fråga. ”Allt vi har är berättelser”, men han har varit mycket noggrann att inte publicera dessa innan han kunde visa på upprepade mönster i berättelserna hos ett stort antal människor. Och för att dessa berättelser skall få en vetenskaplig grund måste man ha något som talar emot det – och vad skulle det vara, frågar han retoriskt. Sen är det ju en självmotsägelse att tala om ett liv efter döden. Döden betyder ju slutet på livet.

Men fenomenet finns och miljontals människor är redan berörda, så ämnet har en avgörande existentiell betydelse. Och har haft det länge – redan Platon sa att den viktigaste frågan om existensen handlar om vad som händer oss efter döden.

I nästa krönika återkommer vi med fler aspekter från konferensen.