Svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla
Gud skapade världen med dess grundläggande struktur i tid och rum, materien och naturlagarna. Utvecklingen därefter bryr sig Gud inte om, utan förlitar sig på att de krafter han satt igång sköter resten – frambringandet av planeter och solsystem, djur och människor. Detta är grundsynen i den deistiska världsuppfattningen som rådde under upplysningstiden, berättar professor emeritus Bengt E Y Svensson i en understreckare i SvD 21/2.
Vi får också ta del av den teistiska uppfattningen som förutsätter att Gud hela tiden övervakar och påverkar skeendena från tidernas begynnelse till nu. Detta synsätt präglar judendom, kristendom och islam.
Det här kan man ju ha synpunkter på. Teismens dogm att Gud är god och allsmäktig skapar det så kallade teodicéproblemet: Hur kan Gud tillåta ondskan i världen om han samtidigt är god och allsmäktig? Det blir en motsägelse. Detta klarar deismen elegant genom att säga att Gud har gjort sitt genom skapelsen – sen får vi själva stå för det onda och goda. Voìla!
Materialismen – den världsåskådning majoriteten har av födsel och ohejdad vana, är en sorts biprodukt av vår tids stora idéströmning – naturvetenskapen. I noggrann praxis prövas, bevisas och motbesvisas de vetenskapliga rön som ökar vår kunskap om den materiella verkligheten. Vilket är alldeles utmärkt. Men resten av verkligheten då?
Den existerar inte. För den går ju inte att bevisa. Detta är mantrat vi får nerkört i halsen hela tiden av företrädare för den reduktionistiska världsbilden. Det är ren inbillning att hävda att det finns en andlig dimension av tillvaron. Verkligheten är inte så stor som du tror – den är mindre. Om du tror något annat är du lurad. Tro bara på det som kan bevisas, så är du på säker mark.
Det är en misstroendets höga visa. En världsbild som hämtar sin näring i förnekandet av andra världsåskådningar. Alla religioner har fel. Alla. Våra förfäder var vidskepliga, obildade och oupplysta som trodde på mytologier och myter. Kristus var en vanlig snickare. Punkt. Reduktionismen är ett rädslans manifest. Rädslan att bli lurad. Rädslan att inte vara säker på hur saker och ting står till. Osäkerheten inför något okänt man ändå inte är intresserad av att undersöka.
Men svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla. Verkligheten är för stor för det. Och begreppet Gud missförstått. Bilden av gubben på molntappen blir orimlig om man tar den bokstavligt. Gud är ett sammelbegrepp, en bild, en metafor för andliga väsen som upprätthåller livet. Orimligt? För en reduktionist definitivt!
Men är inte bilden av världen som en robot lika orimlig? Allt sköter sig självt bara. Sluta fråga!
I själva verket är synen på världen som besjälad kanske den mest konsekventa. Ingenting har liv av sig själv. Hur kan man tro det? Allt vi ser har andliga orsaker, upprätthålles av andliga väsen – annars skulle liv inte kunna existera. Hela universum är ande.
I reduktionismens evangelium finns inget svar på mänsklighetens stora frågor vad liv är, vad som händer efter döden och vad som är meningen med livet. Reduktionismen saknar inte bara svar, den förnekar frågorna. Och förminskar därmed människans roll och värde. De tror existensen hänger på bevis men förlorar det sant mänskliga i processen.