Antroposofiska språkbombasmer – betydelsebärande eller luftpastejer?
♦ ♦ ♦ Vi har tidigare betraktat de språkliga egenheter som präglar den svenska antroposofin. Här finns tydliga ambitioner att glänsa med svårtuggade begrepp och flotta ordpastejer inspirerade av den tyska språkanden, som många gånger trängt undan den mer anspråkslösa svenska språktraditionen. Vilket är förståeligt med tanke på antroposofins tyskspråkiga ursprung.
En del vill beliva de ofta torra och svårtillgängliga antroposofiska texterna, få dem att kännas märkvärdiga och fulla av innehåll. Ulrike von Schoultz är en av dem som utvecklat en stor retorisk skicklighet i detta. I senaste numret av Forum Antroposofi visar hon denna förmåga i en presentation av ett pågående arbete med mysteriedramerna i Järna. Hur göra teaterrepetitioner intressanta? Det är inte lätt eftersom det inte finns något konkret att rapportera, men Ulrike försöker ändå genom att bibringa egna känslor och funderingar:
»Numera känns det som vi är i en gemensam ström där vi bejakar projektets egen levande och växande lagbundenhet.«
Detta är äkta antroposofiska. För att objektivera sina egna reflexioner inkluderar Ulrike läsaren i en vi-känsla. Något så tråkigt som ”projekt” behängs med värdeladdade begrepp som är typiska i antroposofiska sammanhang. Detta är en uppvisning i hur man kokar soppa på en spik.
»Det ÄR den levande lagbundenheten och substansen som har varit vägledande för fortsättningen och omfattningen av projektet. Och alla vi som har bejakat arbetet kan emellanåt tycka att vi arbetar på att med varje steg framåt i projektet även vidga våra egna gränser.«
Läs den första meningen igen. Vad är ”en levande lagbundenhet och substans”? Inte lätt att förstå ärligt talat. Kanske menar Ulrike den ”fördjupning och kontinuitet” som kommer från den som leder projektet. Hans bidrag ”växer ur ett eget pågående arbete med dramerna”, och detta har ”varit vägledande” för projektet, som hon skriver.
Detta abstrakta finspråk, som vi vid tidigare behandlat vid flera tillfällen, är vanligt inom Järnaantroposofin.
En del skulle avfärda det som snobbigt snömos. Det ser snyggt ut men är tomt. Ändå ger formuleringarna paradoxalt nog intryck av ett dynamiskt skeende. I avsaknad av fakta ger Ulrike oss ändå en känsla av stämningsläget i förberedelsearbetet. Och det är skickligt.
»Vi är i en levande process som ställer oss på prov med samma allvar som livet självt emellanåt brukar göra.«
För att nå full effekt viker Ulrike inte ens för det pretentiöst bombastiska. För att inte helt tappa greppet om verkligheten måste läsaren därför ibland påminna sig om att det faktiskt bara handlar om en rapport från en repetition på en amatörteater på vischan. Och eftersom Ulrike inte har någon konkret info om uppsättningen avslutar hon med en magnifik luftpastej som tar andan ur läsaren:
»Bara i det fältet, där alla tillkortakommanden av den egna vardagsmänniskan visar sig i all sin tydlighet kan det mest innerliga mötet med den egna skapande människan bli verklighet.«
Minsann inga futtiga perspektiv på en teaterrepetition.
Det är med blandade känslor jag läser såna här texter. På den tiden jag befann mig mitt i smeten förstod man sällan innebörden av liknande abstraktioner. Men de var ändå betydelsebärande. Det finns nämligen ett outtalat förhållningssätt i antroposofiska sammanhang att fördomsfritt ta till sig även det man inte direkt kan genomskåda – nödvändigt inte minst i läsningen av Steiner. En som vill förstå allt i antroposofin kommer aldrig att bli antroposof.
Det är detta häcklarna inte inser. De ställer förnumstiga krav på logik och full transparens. De ser inte det naiva i en sån hållning, att den visar brist på mänsklig mognad. Existensens djup och omfattning kan ingen ”förstå” i vanlig mening. Bara förundras över.
Samtidigt är det en mycket tunn gräns mellan högtidlighet och löje. Och antroposofiska texter har ofta den högstämdhet Ulrike här ger prov på. Även om den existentiella dimensionen är en naturlig del av antroposofiska framställningar kan det lätt låta pretentiöst. Och därmed tacksamt att driva med.
Johannes Ljungquist