Varför mördar man sin dotter?
”De uppmuntrade henne att gå ut i media. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig”, säger Rahmi Sahindal, Fadimes pappa då han intervjuas i fängelset, där han räknar med att få sitta resten av sitt liv. Det var inte att Fadime var ihop med en kille som var anledningen, menar han. Det var hur hon offentligt skandaliserade honom som gjorde att han sköt henne. Men trots detta ”illdåd” hade han till nöds kunnat acceptera det – bara hon hade hållit sig på avstånd. Då hon sökte upp familjen brast det. Idag är han mycket ångerfull. ”Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.” Jag har aldrig sett någon så ångerfull i hela mitt liv, berättar intervjuaren om sitt samtal med Fadimes far.
Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.
Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis 4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.
Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.
I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.
I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.
Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.
Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”
Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?
Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?
Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.