Posts Tagged ‘ muslimer

”Det multikulturella projektet är det största hindret för integration”

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

Hur ska man kunna respektera islam?

♦ ♦ ♦ Under många år har jag slitit med mitt förhållningssätt till islam. Speciellt det märkliga i att dess anhängare fortfarande stöder över tusenåriga regler och ideal som är orsak till alla avskyvärdheter som skett och fortfarande sker i islams namn. Detta är minst sagt förvånande. Och kanske lika förvånande är många svenskars accepterande av detta politiserade religionssystem som utan respekt för vår särart armbågat sig in i vår vardag. Politiker i alla läger låtsas som det regnar, och vad värre är – media spelar med makten och bannar alla som inte gör detsamma. Ett mönster vi minns från forna öststaterna.

Detta är ett svek som är häpnadsväckande. Ett svek vi dessutom tvingats hålla tyst om. Ur denna besvikelse bildas ett politiskt parti som makt och media hatar utan att inse att man är den direkta orsaken till dess existens eftersom man vägrat ta tag i problematiken. Ju mer man hatar och hånar partiet desto mer växer det. Och fortfarande verkar makten och media inte förstå detta samband.

Islam presenterade sig på allvar 1989 då en muslimsk överstepräst i Iran  utfärdade en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie vilket paralyserade en hel värld. Att dödsdöma en skönlitterär författare i ett annat land, vem hade hört talas om det? Alla muslimer uppmanades att lyncha en fredlig författare, en häpnadsväckande fräckhet, man trodde inte att det var sant. Efter snart trettio år är jag fortfarande chockad. Ända sedan dess har jag jobbat med att få rätsida på mitt förhållande till islam. Hur ska man kunna respektera en sån religion?

Men det skulle bli värre.

Nine eleven 2001 dödade närmare tretusen människor i islams namn i ett spektakulärt dåd på Manhattan i USA. Västvärlden var förfärad. Att det var islamister som låg bakom attentatet var klart, ändå ville ledare i väst inte skuldbelägga religionen islam. Terroristerna hade ”missförstått” islam, sade man, ”islam is a religion of peace”. För majoriteten av muslimer är ju fredliga, en formulering som kom att upprepas många gånger de kommande åren. (Att  en fredlig majoritet skulle ursäkta islamsk terrorism är samma som att bortförklara Hitlers ogärningar för att en tysk majoritet var fredlig.).

Men islams fredliga majoritet är en myt eftersom nästan hälften (600 miljoner) av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar, hedersmord och islamistisk terrorism, vilket gör att islam  knappast kan betraktas som en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Det handlar i själva verket om ett demokratifientligt, grymt och förmedeltida religionssystem.  Detta You Tube-klipp visar hur många i världen som delar sharialagens extrema värderingar.

Efter World Trade Center-attacken fortsatte islamister skörda liv i tallösa terrorattentat som vid det här laget nästan kommit att bli vardag i Europa,  vilket gjort islam till ett problem i västerlandet, för att inte säga ett direkt hot mot vår modernitet, kultur och demokratiska värden. Det handlar inte om en religion jämförbar med andra religioner utan om en världsmakt med imperialistiska ambitioner som inte gör någon hemlighet av att man betraktar sig som en missionerande härskarkultur ointresserad av att integreras i någon annan kultur. Detta exemplifieras av denna flicka som kritiserar normala förhållningssätt i det land hon bor i. Hon anklagar Sverige för att inte vara muslimskt.

Vår modernitet och demokratiska värderingar är förkastliga, menar hon, islam har den sanna världsbilden. Västvärldens århundraden av utveckling mot en modern sekulär världsbild har de senaste decennierna kommit att konfronteras med islams förakt för modernitet och västerländska värderingar som man på fullt allvar menar bör bytas ut mot förmedeltida seder och bruk i islams namn.

Även i vårt land förväntas vi respektera en patriarkal religion med bisarra regler, klansystem och hederskultur samtidigt som islam saknar respekt för vår sekulära världsbild som ifrågasätts och fördöms av högröstade religiösa fanatiker som menar att vi svikit islam. Fräckheten är exempellös.

Sammanfattning på twitter av problematiska påbud.

I själva verket är det ju islam som svikit den västvärld som välkomnat dess anhängare. Vi kan respektera enskilda muslimer men knappast anspråken i denna politiska livsåskådning  som ständigt tilltvingar sig vår uppmärksamhet, vare sig det gäller extrema klädkoder, krav på separata badtider, märkliga hälsningsceremonier, hederskultur, böneutrop och kränkning av kvinnors likaberättigande med män. För att inte tala om synen på homosexualitet.

Helvedes homo – en muslim springer ud / mandag 22.00 / DR2

– Mener du, at jeg skal kastes ned fra en højde og stenes på vej ned? Efter Abdel Aziz Mahmoud er sprunget ud offentligt vælter det ind med reaktioner på de sociale medier -nogle mere grove end andre. Abdel har taget kontakt til manden bag én af de mest rabiate kommentarer – for mener han virkelig, hvad han siger?

Slået op af DR2 i Mandag den 16. april 2018

 

Vi får ständigt höra om muslimer som känner sig missförstådda för att vi inte respekterar deras religiösa diktat. Vi uppmanas att läsa Koranen för att bättre förstå. Och artiga svenskar böjer sig för de arroganta kraven och känner skuld. Man vill ju inte betraktas som islamofob. Man ser inte att det är tvärtom – att det är muslimer som missförstått vår sekulära västerländska kultur. De respekterar inte våra sekulära värderingar där religionen är en privatsak. Många muslimer förbryter sig mot vår kultur genom att ständigt torgföra sin tro offentligt. De har misstagit vår gästfrihet med en vilja att anamma deras religion.

Kanske skulle ett aggressivt och kulturföraktande islam kunnat hanteras om inte tongivande kretsar inom samhällstoppen och media vägrar se islam som ett problem. Detta har kommit att bli ett problem i problemet.

Samhällseliten uppfattar inte islam som den kulturella intervention det är, istället tillrättavisar och skambelägger man det egna folket. Man kallar berättigad kritik av islam för islamofobi och man tillsätter  utredningar om hur islamofobi ska bekämpas. Vi har hamnat i något av den uppochnedvända världen där vänsterfolk och feminister försvarar patriarkala strukturer och nedvärdering av kvinnor, så länge det handlar om islam. I sin värdeförvirring jämställer den svenska samhällseliten islams religiösa barbari med vår utvecklade kultur.

Alltsedan Aytolla Khomeini sände sin dödsdom mot författaren Salman Rushdie har islams anspråk på vår sekulära kultur varit orimliga. Det är svårt att ”göra” något åt detta eftersom den allmänna acceptansen har gått så långt. Så mycket viktigare att vi nu äntligen erkänner problemet. Och de krav vi ställer borde vara självklara,

  • att den svenska sekulära kulturen och särarten respekteras
  • att islams  extrema yttringar i offentligheten tillbakavisas
  • att den styrande eliten med media slutar skambelägga berättigad kritik av islam

Vi måste se islam som det problem det är. Det är ett första steg i att hjälpa landets moderna muslimer i den nödvändiga reformeringen av denna förmedeltida världsbild.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

Näthatet har begripliga orsaker – det är de bortsorterades röst

♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.

»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«

Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.

”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”. 

Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.

Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.

Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.

Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.

»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.

Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.

Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.

Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:

I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Vad är det för fel på dagens islam?

♦ ♦ ♦ Det finns 1,6 miljarder muslimer globalt. Det är var fjärde människa på jorden. Det sägs att islam är en fredens religion, men islam har ett imageproblem. Muslimska kvinnor ses som förtryckta, sharialagar upplevs som barbariska. Sekteristiska konflikter dominerar rubrikerna. Och sen är det terrorismen.

ManjiSå inleder Mehdi Hassan en intervju på Aljazeeras program Head to Head med den kanadensiska författaren och muslimen Irshad Manji som skrivit boken The Trouble with Islam Today (Finns på svenska: Det muslimska problemet). I sin uppriktiga saklighet skulle denna intervju varit omöjlig i ett svenskt kulturklimat som fortfarande domineras av ängslig kulturrelativism och politisk korrekthet. I Sverige betraktas det som klandervärt att beröra problemen kring denna kontroversiella religion. Lyckligtvis inte i England där programmet spelats in. Här behandlas de frågeställningar de flesta har då det gäller islam. Tonen är ärlig och direkt. Och intervjuaren Mehdi Hassan går rakt på.

Vad är felet med islam idag?

Och Irshad Manji svarar lika prompt.

– Muslimer. Vi är problemet med islam idag. Vi har tillåt en stamkultur kolonisera den islamska tron. Men vi är också källan till förnyelse. Islam är ingen teori, det är ett sätt att leva och det är vi muslimer som definierar detta. Om vi hindrar mångfalden av uppfattningar sänder vi budskapet till varandra – inte bara till resten av världen – att detta är islam. Jag köper inte det. Stamkultur är inte islam men vi har gjort oss själva till ett problem inom islam.

Men vad är då meningen med en helig bok?

– Det är en guide. Men det är hur muslimer representerar islam som definierar vad islam är.

Du säger att ”moderata” muslimer inte är en del av lösningen, de är en del av problemet.

– Ja, jag betraktar mig själv som en muslimsk reformist, inte bara en moderat sådan. Moderata muslimer fördömer visserligen våld utövat inom islam men de förnekar att religionen är en del i detta våld. Varje gång ett våldsdåd äger rum i islams namn säger de: Snälla missförstå inte detta, det har inte något att göra med islam.

– Men detta är ju inte sant! De som utövar våldet säger sig vara inspirerade av islam. Vad reformisterna menar är att det finns passager i Koranen som uppmanar till våld. När muslimer är tysta inför sådana våldsdåd signalerar de – vi har något att dölja. Och stärker därmed islamofobin. Istället för att i lugn och ro debattera detta blir de arga.

– De moderata muslimerna som förnekar att våldsdåden har något att göra med islam citerar ofta en passage i Koranen som säger ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten”. Men det är inte sant! Vad texten säger är ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten SÅVIDA du inte dödar denna människa som straff för våld eller mord eller andra brott i landet”. Så vad jag menar är att moderata muslimer borde inte försköna det som faktiskt står i Koranen. Vi måste vara sanna och ärliga och vi måste erbjuda modiga och kompletterande omtolkningar. Och det måste vara möjligt att säga att detta är fel.

Muslimska problemetIrshad Manji menar att orsaken till att hon fortfarande respekterar Koranen är att det finns gott om ställen där som uppmanar till självständigt tänkande, att analysera och tolka. Inte bara lyda blint.

Skulle du då vilja göra dig av med alla mullor och skriftlärda?

– Jag skulle vilja hjälpa till att utrusta en ny generation muslimer med självförtroendet att upptäcka att de får tänka själva.

På frågan varför hon anklagar muslimer för det armeniska folkmordet – inte turkarna som är den gängse uppfattningen – svarar hon.

– När ett brott är begånget i namn av en speciell religion, en speciell gud, det är då jag menar att det är berättigat att associera denna religion till det brottet. Det ögonblick folk på allvar tror att Koranen inget har att göra med detta våld är det ögonblick terrorister som utfört dådet i Allahs namn inte längre kommer undan ansvaret.

Irshad Manji menar inte att islam nödvändigtvis måste anamma den västerländska kritiska tanketraditionen – ett sånt krav skulle inte vara acceptabelt för den muslimska världen. Det hon vill är att man igen tar upp den egna traditionen av kritiskt tänkande som en gång utmärkte islam. Muslimer förtrycker sig själva genom att inte tillåta mångfald. Och den allmänna tron på islamisk överhöghet – att islam är den enda sanna tron – är ett högmod som inte finner stöd inom Koranen som istället uppmanar till ödmjukhet, menar hon. Detta är en dogmatisk hållning hon inte kan ursäkta.

Det är såna här uppriktiga diskussioner vi behövt i det här landet (se också intervjun med den feministiska muslimen Mona Eltahawy). Men de komplexa problem som omgärdar islam har tagit svenskarna på sängen. Och reaktionen har blivit att problemen förtigits och tabubelagts av ett beskäftigt etablissemang som i brist på kunskap i ärendet predikat villkorslös tolerans – eller låtsas som om det är en religion vilken som helst. De som protesterat har stämplats som islamofober. Intervjun med Irshad Manji är en typ av intervju svensk massmedia skulle ha visat för länge sedan. Se hela intervjun!

                                                                                                                Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Dansk-iransk kvinnlig konstnär dömd för rasism

♦ ♦ ♦ »Jag är övertygad om att muslimska män i mycket stor skala världen över både våldtar, misshandlar och slår ihjäl sina döttrar. Detta är enligt min mening som dansk-iranska beroende på en defekt människofientlig kultur – om det över huvud taget kan betraktas som en kultur. Men jag menar att man kan tala om en defekt människofientlig religion vars lärobok Koranen är om möjligt än mer omoralisk, förkastlig och galen än de andra två världsreligionernas manualer tillsammans.«

För detta uttalande blev den danska konstnären Firoozeh Bazrafkan nyligen dömd för rasism. Rätten menade att uttalandet var ett förolämpning och nedvärdering av en etnisk-religiös gruppering. Firoozehs föräldrar kommer från Iran, men själv är hon född och uppvuxen i Danmark. I en intervju i danska Berlingske tillbakavisar hon domslutet. ”Jag har generaliserat, men det gör vi ju alla dagligen.” Hon har ju därmed inte anklagat alla muslimska män, menar hon. Och frågan är ju om man över huvud taget ens kan kalla det en generalisering.

»Från en FN-rapport, som släpptes i år om mäns behandling av kvinnor i bland annat muslimska länder, vet vi att det är ett utbrett fenomen att pappor och män misshandlar och våldtar kvinnor. Jag talar om muslimska män i världen generellt, och det handlar om över 1 miljard människor, så hur rätten kan uppfatta det som en minoritet är för mig en gåta. Om jag kan dömas för ett sådant uttalande, tystar det den fria debatten om fasorna i muslimska miljöer.«

På intervjuarens fråga om hon är ute efter muslimska män, eller om det är islam som sådan hon är kritisk till, svarar hon:

»I den iranska strafflagens artikel 220 står det att en far eller en manlig familjemedlem kan döda sina barn utan att ställas till svars för mord. Och ser man vad som står i sharialagen är det ju ett stort problem att muslimer efterlever dessa lagar och regler. Jag är väldigt engagerad i kvinnors rättigheter och vad som sker i muslimska länder är en mänsklig katastrof.«

Hon understryker att hon inte anklagar alla muslimska män, bara de som förtjänar det. Hon vill skapa debatt ”som alla andra konstnärer”. Alla människor generaliserar, och förbjuder man detta tystar man all debatt. Firoozeh Bazrafkan dömdes efter en paragraf i den danska lagen som skall förhindra kränkningar. Paragrafen är omstridd.

»Statsmakten borde inte förhindra uppfattningar och yttranden. Jag och andra får ju inte en annan åsikt bara för att vi blir dömda. Tvärtom skulle ett förbud främja mer hat. Alla åsikter skall vara tillåtna eftersom det gagnar samhället och debatten.«

Firoozeh medger att hennes föräldrars flykt från Irans ”människofientliga styre” spelat en stor roll för hennes uppfattning. Hon menar att präststyret där och i andra muslimska länder bekrigar västlandets yttrandefrihet och beklagar att vi böjer oss för detta. Hon tror inte att hon kommer att dömas även i högsta domstolen, ”men oavsett vad har min sak satt fokus på misshandlandet av kvinnor i den muslimska världen och detta kan bara vara av godo”.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Att bli stämplad som främlingsfientlig av de politiskt korrekta

♦ ♦ ♦ Senaste krönikans påstående att en muslimsk klädedräkt är ett religiöst-politiskt manifest, kommenterades på Facebook av en bekant:

»Du menar det där med att det är för många muslimer i Sverige och att det vore bättre om de löste sina problem hemma i Långtbortistan?«

Han var sarkastisk. Enligt Nationalencyklopedin är sarkasm ett yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik – en extra bitsk och nedvärderande form av ironi. Wikipedia betecknar begreppet som ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på.

Sarkasmer är en effektiv metod att tysta motståndare – eftersom man inte behöver sakskäl. Däremot förutsätts ett visst överläge för att fungera optimalt, som här att åsikten överensstämmer med den politiskt korrekta klassens hållning i frågan. Då är man på säker mark, min väns brist på argument blir då knappast ifrågasatt. Och budskapet är tydligt: Johannes är en av de där främlingsfientliga. Att detta antagande inte stämmer med verkligheten gör ingenting – ingen kan syna hans kort.

Problematiseringen av hijaben räcker nämligen för denna slutsats. Enligt denna logik har jag diskvalificerat mig själv. Jag har fel attityd. För att understryka detta publicerar han en illustration på Facebook bestående av två bilder, den ena som visar kristna som bildar ring till skydd för muslimer som ber på Tahrir-torget under den egyptiska revolutionen, den andra som visar muslimer som gör det samma till skydd utanför en kristen kyrka. Med åtföljande text:

»Peace is the truth they’re trying to hide from you. We could all live in peace. For real. Let the world know that you’re aware of the real truth. Let others know the truth.«

Som om inte detta flummiga new agebudskap skulle räcka lägger han till en personlig kommentar:

»Detta sker också och det är möjligt om vi vill se det ske

Eller med andra ord: Man bör inte analysera hijab-plagget. Det är tabu. Det är inte comme il faut att diskutera möjliga orsaker till de reaktioner på hijab-klädsel som aktualiserats i debatten just nu. Han lägger locket på. Istället jamsar han på temat visioner om en bättre värld där alla lever i endräkt. Och hans argumentation är i stort sett all you need is love. Med detta goddag yxskaft-argument förtiger han att det finns några problem.

Men att tala flum istället för fakta döljer inte att vi har en flodhäst i vardagsrummet. Alla känner till problemet men ingen talar talar om det. Ingen vågar, för de som gör det kan vänta sig efterräkningar från de politiskt korrekta.

Johan Akelius, kolumnist i Aftonbladet, intervjuas i den norska nättidningen Minerva om bakgrunden till denna svenska mentalitet.

»En del av denna politiska korrekthet består av en rädsla för att de spänningar som skapas av invandring skall bli mer inflammerad och ge värre utslag än de gör idag. Det kan jag förstå. Men jag tror inte det är en bra idé att vara rädd för att beskriva känsliga fenomen, inkluderat etnicitet, för ett problem försvinner sällan om man förtiger det, bara om man lär känna det.«

Hakelius menar att vi i Sverige har ett extremt behov av att inte vara oeniga. Djup oenighet upplevs som smärtsam. Man kan inte riktigt släppa det och acceptera existensen av oenigheten. Man vill hitta en kompromiss som alla accepterar – för att sen frysa ut de som bryter mot denna konsensus. Vilket i sin tur förstärker samhörigheten mellan dem som är införstådda med hur allt fungerar.

Det är så det ser ut. Den som inte anpassar sig till spelets regler mobbas. Hakelius igen:

»I Sverige har vi ingen strategi för att hantera ojämlikhet. Vi har aldrig behövt det, eller trott att vi behövde det. Men nu är vi ett samhälle där vi måste ta itu med skillnader hela tiden. Det handlar inte bara om invandringen, utan många andra områden i kulturdebatten – kön, sexualitet, och andra områden. Man kan inte längre säga ”HBT”-personer, man måste säga ”HBTQ”-personer (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer-människor), och säger man inte så blir man betraktad som lite suspekt för att man inte har tagit hänsyn till ”Q”. Detta känner vi igen från andra länder men det är värre i ett land som Sverige där man lyfter dylika ganska perifera frågor in i centrum av den politiska debatten medan man förpassar de centrala frågorna till periferin. Vi diskuterar om en glass som heter ”Nogger” är rasistisk och använder pronomenet ”hen” för att inte framstå som könsdiskriminerande, och ingen vågar påpeka att detta är dumma och oviktiga frågor.«

Vill man diskutera detta offentligt blir man missförstådd, för mottagarna är blockerade av den rådande konsensuskulturen, vilket gör att det man säger uppfattas som något annat. Problematiserar du hijabslöjan uppfattas du som främlingsfientlig och rasist. Det är bara att hacka i sig.

Eva Cooper, ledarskribent och kulturvetare, har också kommenterat den starka konsensuskulturen i Sverige. ”[Man] säger inte emot. Man väljer hellre att vara tyst. Eller så spyr man ut etter och galla på nätsidor som Avpixlat.”

Sverige har blivit ett delat land. Vi har fått en polarisering mellan eliten och allmänheten. Ledarskribenten Ivar Arpi skrev i SvD häromdan att en undersökning har visat att så många som 64 procent av befolkningen tror att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

Det är ett allvarligt förtroendetapp. Men dessvärre en naturlig reaktion på ett hycklande etablissemang som inte låtsas om problem de har framför näsan.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


Här är fjorton argument så att du ska slippa oroa dig för islam

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar. Därför förstår man inte konsekvenserna som kommer till uttryck som främlingsfientlighet, islamofobi och rasism.

Jag beslutade att testa hur mina vänner uppfattar denna problematik. Jag lade ut en liten text på Facebook, vilket ledde till en intensiv debatt med över 80 inlägg. Här är texten som inledde debatten:

»Jag slutar aldrig att förvånas över de intellektuellas svek mot den helt naturliga oron människor känner inför de fasor det muslimska kriget mot moderniteten åstadkommer runt världen. Det är som om det inte existerar. Ständigt pekas istället på hur normala stora muslimska grupperingar är. Men det är ju inte de som är problemet! Hur länge kommer det dröja innan det svenska etablissemanget kan erkänna det muslimska problemet? Och sluta kalla en normal oro för islamofobi?«

För den handfull som deltog i debatten framstod texten som nästintill obegriplig. Eller som en missuppfattning som borde korrigeras. Man betraktar uppenbarligen den islamska kulturimpulsen som en normalitet och vill inte diskutera konsekvenserna för den svenska självbilden. Istället framhölls en rad orsaker att inte ta oron på allvar. Debatten visar hur långt vi har till en djupare förståelse för problematiken. Här följer de 14 väsentligaste argumenten i sammandrag.

  1. Den kristna fundamentalismen. Den är minst lika farlig. Vilket slags samhälle väntar oss om vi tar efter USA?
  2. Rasistiska vindar blåser. Att uppmärksamma denna oro skulle bara förstärka dem.
  3. Vi riskerar en polarisering. Detta skulle bara bidra till en växande intolerans, egoism och hjärtlöshet. Det kan vi lära av historien.
  4. Det handlar bara om myter och okunskap. Därför bra att tyckaretablissemanget framhåller detta  – vilka skulle annars göra det?
  5. Byt ut ”islamproblemet” mot ”judeproblemet”. Så förstår du hur illa det låter.
  6. Röstade du på Sverigedemokraterna?
  7. Man diskuterar visst detta! Det är en SD-myt att så inte sker. Det är en del av den islamofoba retoriken att hävda att ingen talar om saken.
  8. Det är fanatismen som bör bekämpas. ”Oavsett kulör”. Man bör inte särskilja fanatikerna.
  9. Muslimerna har det minsann inte lätt. Vilken fasa har inte muslimerna känt då USA har invaderat det ena efter det andra muslimska landet.
  10. Muslimerna i Sverige har det jobbigt. De har flytt från sina hemländer och många förtrycks här av sina landsmän.
  11. Varför anklaga majoriteten av muslimerna för enstaka illdåd? Om det ungerska extremistpartiets krav på att räkna landets judar är att betrakta som ett kristet illdåd – är du själv som kristen då ansvarig för det?
  12. Illgärningar är aldrig bra, men varför särskilt uppmärksamma de muslimska? Eller är det finare med de attentat SD-toppen gjorde mot Soran Ismail?
  13. Det skulle verka stigmatiserande att tala om islam som det största problemet. Håller annars med, men inte bra att erkänna det öppet.
  14. Du använder samma retorik som judehatarna gjorde förr.

Det hela slutade med en diskussion om diskussionen där man moraliserade över att ”du står fast i dina åsikter” – det ska man tydligen inte göra i en ”kreativ” diskussion. Helt tydligt var att förståelse för oron inte finns. Istället blir man blir misstänkt för att vara Sverigedemokrat, sprida myter och använda samma retorik som antisemiter. Framträdande är det ursvenska förhållningssättet att alla är lika goda kålsupare. Ingen gruppering är sämre än någon annan. Och är den det ska man inte säga det. Att jämföra det muslimska problemet med de kristna fundamentalisterna i USA är ett uttryck för detta. Det spelar ingen roll att jämförelsen saknar logik på flera punkter. En svensk vill ha jämvikt.

Väldigt starkt lever också de politiska hänsynstagandena. Det viktigaste är inte att uppmärksamma ett problem – det skulle bara leda till en polarisering, eller bidra till att ”de rasistiska vindarna” skulle blåsa ännu starkare. Man bör inte tala om flodhästen i vardagsrummet, och förresten – muslimerna har det minsann inte lätt!

Polarisering mellan muslimer och muslimkritiska är uppenbar. Men också mellan de som känner oro för konsekvenserna av den muslimska kulturimpulsen och de som saknar förståelse för denna oro. De senare ser bara ”rasister” och ”islamofober” – och inte sin egen inblandning i att detta synsätt har uppstått. Hade oron tagits på allvar och erkänts som ett allmänt, gemensamt problem hade vi knappast haft denna polarisering.

Man kunde tro att antroposofer med sitt intresse för djupare orsakssammanhang hade genomskådat de vanligaste fallgroparna i islamproblematiken. Av vår lilla Facebook-enkät att döma verkar det inte vara så.

Twingly BlogRank


Islamismen är en ideologi med en historia

Centralt i den föreställningsvärld som resulterade i massmorden i Norge är förövarens fruktan för invandringen av muslimer. Att detta skulle leda till sådana fruktansvärda handlingar är lika monstruöst som obegripligt men samtidigt en tydlig indikation på att man bör ta oron för islamismen på allvar och överge den arroganta hållning av förnekelse som är så vanlig inom politiskt korrekta kretsar.

Vi kan inte låtsas som om islamismen inte existerar. För det gör den – i stora delar av världen. Inte bara på Drottninggatan en gång i vintras. Islamismen är en ideologi. Och den har en historia. Med tanke på dess betydelse inom modern terrorism är den besynnerligt okänd.

Hassan al-Banna föddes i Egypten 1906. I unga år fick han uppslaget att modernisera de gamla islamska lärorna inspirerad av några personer i slutet på 1800-talet som lanserade idéer om att störta de europeiska imperialisterna – och samtidigt göra slut på stagnationen i den muslimska världen. Deras ideal var att förena förnuft med tro, modernitet med tradition och tidens europeiska landvinningar med islams ärorika förflutna.

För att förverkliga dessa idéer grundade al-Banna 1928 organisationen Muslimska brödraskapet. I en av hans sedermera inflytelserika texter listar han flera personer som föredömen – bland annat Hitler. 1936 hade organisationen åttahundra medlemmar, två år senare 200 000. Brödraskapet hade nu blivit en politisk kraft. Man odlade principer om disciplin, lydnad och dyrkan av sin högsta ledare – al Banna själv.

Det var inom det Muslimska brödraskapet som den modell skapades som sedan blivit känd som ”islamism” – där suffixet ”ism” fogas till islam för att skilja al-Bannas politiska förnyelserörelse från den gamla religionen islam. Sedan modellen börjat blomstra spreds den till Palestina, Syrien, Sudan, Iran, Nordafrika, Libanon, Indien och Pakistan.

1947 formulerade al-Banna sin övergripande vision av islamismen där han definierar ”det islamiska fäderneslandet” som i första hand det enskilda muslimska land där en individuell muslim råkar leva; i andra hand alla andra muslimska länder; i tredje hand alla länder som tidigare styrdes av det islamiska imperiet, det vill säga Spanien, en del av Frankrike och södra och norra Italien. I det fjärde och slutliga stadiet utvidgas muslimernas fädernesland till hela världen.

Hur han ville att livet skulle organiseras under det globala herraväldet är redan mycket känt från talibaner och iranskt tankegods. Han ansåg att det måste bli ett slut på motsatsförhållandet mellan den privata och offentliga sfären med stränga straff för ”moraliska förbrytelser”, ”erkännandet av äktenskapsbrott som ett avskyvärt brott vars förövare måste piskas”, förbud mot dans ”och andra liknande tidsfördriv”, ”utrensning av sånger”, ”konfiskering av provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt planterar frön till skepticism”, ”bestraffning av alla som bevisas ha överträtt någon islamisk lära” och ”aktivt tillskyndande av memorisering av Koranen i alla fria grundskolor”.

Han manar vidare till en islamisk militarism som, säger han, kommer att vara överlägsen militarismen inom Mussolinis fascism, Hitlers nazism och Stalins kommunism. I hans samhällsvision skulle alla sentida framsteg vad gäller kvinnors rättigheter avvecklas, individualiteten krossas och skillnaden mellan människor suddas ut. Hans avsikt var att alstra en folklig entusiasm för en politik inriktad inte bara på ultrakonservativ lydnad inom samfundet, utan på våld och krig – den sortens politik som ser terror som ett mål i sig för vilken döden framstår som något önskvärt.

Mycket i al Bannas visioner – vilket förstärkts av senare tiders rörelser som al-Qaida, Hamas, Hizbolla och teokraterna i Iran – liknar den politiska impuls som i västvärlden brukar benämnas fascism.

1949 mördades Hassan al-Banna i Kairo av hemliga polisen och man upplöste rörelsen, fängslade ledarna och en mängd anhängare. I mindre skala spreds organisationen nu till Europa där al-Bannas svärson Said Ramadan efter en dramatisk flykt bosatte sig i Geneve och startade Islamiskt centrum där han till sin död 1995 oförtröttligt arbetade för att vinna nya anhängare för al-Bannas synsätt bland muslimerna i Västeuropa.

På 1950-talet uppgick den muslimska befolkningen i Västeuropa till knappt en miljon, idag rör det sig om cirka 20 miljoner enligt ungefärliga beräkningar. Även om många muslimer bosatt sig i Europa för att undfly Muslimska brödraskapet upplevs organisationen av ett stort antal muslimer som en ärorik förebild som i allt väsentligt fungerar som en inspiration för den hardcore-islam vi ser i bland annat bärandet av slöja, synen på kvinnan, den fundamentalistiska tolkningen av Koranen – och terrorismen.

Här spelar schweizaren Tariq Ramadan – Said Ramadans son och al-Bannas dotterson – en central roll. Inte för att han förespråkar terrorism – för det gör han inte – utan för att han med sin framtoning av lågmäld europeisk intellektuell imponerar på tongivande intellektuella i väst. Men det budskap han bär fram är inte oproblematiskt, menar Paul Berman, författaren till boken De intellektuellas flykt. Det är den boken vi hämtat uppgifterna från här. I det följande ska vi närmare gå in på detta och andra saker i ämnet.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck en helt naturlig reaktion

Visst är det bra att integrationsministern och företrädare för kristna, muslimer och judar  skriver en artikel ihop där de tillsammans uppmanar oss alla att bekämpa trakasserier mot judar och muslimer i vårt land. ”De flesta människor i Sverige har toleranta attityder. Samtidigt finns det för många människor som har fördomar mot dem som på något sätt avviker, fördomar som utgör ett hot mot det öppna samhället som vi eftersträvar”, skriver de.

Visst är det nödvändigt att markera mot intoleransen. Men det är samtidigt en argumentation som bara är en protest mot symptomen. Som inte låtsas om att det existerar bakomliggande orsakssammanhang.

För när vi talar intolerans är det väl knappast reaktionen på islams patriarkala kvinnosyn som är problemet. Problemet är väl att denna djupt ojämlika kvinnosyn tillåts existera i vårt land. Och det är väl knappast fördomarna hos ”för många människor” som är problematiska. Det är väl snarare etablissemangets envisa förnekande av orsakerna bakom islams dåliga rykte. Det förhindrar konstruktiva samtal för att komma till rätta med dem.

Är inte intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck i själva verket en helt naturlig reaktion på oacceptabla förhållningssätt? Och är inte de trakasserier artikelförfattarna fördömer en direkt följd av detta? Istället för att förfäras över ”fördomar” borde man diskutera former för att åtgärda dessa missförhållanden. Den berömda islam-dissidenten Ayaan Hirsi Ali skriver i sin bok Nomad att hon ser grundläggande hinder för integrationsprocessen:

Det första är vad islam gör med kvinnor. Deras vilja kuvas när de är små. När de kommit till menstruationsåldern har de berövats sin röst. De har fostrats till undergivna robotar som tjänstgör i hemmen som husor. De blir tvungna att foga sig i faderns val av livskamrat, och efter bröllopet handlar deras liv enbart om att tillmötesgå makens sexuella begär och att föda barn. Deras utbildning avbryts i många fall medan de fortfarande är små, så när de vuxit upp är de helt inkapabla att förbereda sina barn för ett bra liv i moderna västerländska samhällen.

Detta är naturligtvis inte verkligheten för alla Sveriges muslimer, förhoppningsvis ännu bara en mindre del, men antalet ökar med invandringen. Det kommer hela tiden familjer utifrån där flickor vuxit upp på detta sätt. Hur har man tänkt sig en integrationsprocess värd namnet för dessa familjer? Det är ett problem långt allvarligare än att svenskar har ”fördomar”.

Den offentliga debatten behärskas i mångt och mycket av de politiskt korrekta som länge ansåg det rasistiskt att tala om hedersmord (”mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över”). Detta förhållningssätt gjorde att insatser mot hedersmord försenades flera år. Och PK-arna (särskilt feministerna) är ännu inte mogna att inse att terrorister, hedersmord, slöjor etc har haft en inverkan på misstron mot muslimer i Sverige. Att islams spektakulära kvinnoförtryck inte fått feministerna att reagera framstår som en allt större gåta. Men historiens dom över denna ynkedom kommer att bli hård. Deras förtroendekapital är alltmer naggat i kanten.

Antisemitismens hundraåriga existens kulminerade med Holocaust – men har väl därmed dessvärre knappast upphört. Här är det säkert mer berättigat att tala om fördomar och irrationella föreställningar som orsak bakom trakasserierna. Men det är väl knappast en djärv gissning att det djupt impopulära israeliska förtrycket av palestinierna också har haft sin inverkan.

Det finns alltid orsaker – man kunde tycka att vi i större utsträckning borde tala om dem och inte bara begränsa oss till att skriva politiskt korrekta artiklar om följderna.



Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Den naiva multikulturalismen

Det multikulturella samhället är ett begrepp jag tror de flesta uppfattar som något positivt, grundat i en generös och tillåtande hållning. Man respekterar varandras kulturella och etniska särart. Vi är inte bättre än dom. Men enligt en bok som recenseras i SvD 23/9 kan begreppet också uppfattas som problematiskt. Författarna, Per Brauhn och Dilsa Demirbag-Sten menar till och med att multikulturalismen som ideal måste bekämpas, eftersom det innebär att grupper tillmäts rättigheter på den enskilda människans bekostnad. Och – inte minst viktigt –  att inhemsk kultur skjuts tillbaka och förnekas till uthemsk kulturs fördel.

Redan för två år sedan skrev Nathan Shachar i DN en starkt kritisk krönika över multikulturalismens  skadeverkningar i England under rubriken Multikulturalism leder till elände. För trettio år sedan efter svåra kravaller i invandrartäta områden i Birmingham och Bradford övertalades ett par kommuner  av sociologer och kriminologer att anamma en ny ideologi, den så kallade multikulturalismen, för att lösa problemen. I stället för individens värdighet och rättigheter lärde multikulturalismen att det var de olika kulturerna som var det centrala. Det var de, inte du och jag, som skulle jämställas.

”Inga invandrare eller invandrarorganisationer hade framfört några krav på multikulturella reformer. De applicerades ovanifrån, av vita intellektuella. Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer föll de gemensamma organen sönder. Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena har fragmenterats, så att varje ”kultur” har sitt shoppingkvarter.”

I det nya systemet krossades den sekulära islamiska kulturen, som spelat en central roll i de äldre, politiska organisationerna. Multikulturalismen blev den fanatiska islamismens hävstång. De mest ”muslimska” muslimerna tog hand om gruppens skolbudget. De som skulle begå terrordåd mot sina egna landsmän hade inte lärt sig det i Pakistan, de hade uppfostrats till det tack vare en blåögd och artificiell ­modeideologi som inte hade något med islam att göra.

Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser, menar alltså Nathan Shachar, utrikeskorre på DN. Mauricios Rojas, riksdagsledamot 2002-08, skriver i en artikel på Newsmill före valet:

”Under decennier har det talats vitt och brett om mångfald, men mycket lite om det som ska hålla mångfalden ihop. Det berikande i den mångfald som invandringen för med sig har betonats, men det har sällan nämnts att det är utifrån svenska förutsättningar denna mångfald ska utvecklas. Det har lett till förvirring och försvårat invandrarnas integration. Därför behöver vi en integrationspolitik, som tydligt bejakar mångfalden men som lika bestämt utgår från det arv av erfarenheter, kultur och språk som svensk historia gett oss.”

I Sverige har dessa svårigheter existerat i decennier i våra invandrartäta områden där svenska språket är ett undantag. Vi upplever att vår toleranta hållning möts av intoleranta strukturer med klantänkande, kvinnoförtryck och önskan om särlagstiftning. Detta är multikulti så det stänker om det. Men inte var det detta vi ville? Vi ville ju bara visa vår generösa och världsberömda jämlikhet. Vår tolerans och respekt för andras särart. Vår antirasism. Men det visar sig som så ofta förr att vi varit naiva.

Det är klart att det är smärtsamt. Och att SD skulle skriva oss detta på näsan gör inte saken bättre.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se