Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.

»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«

Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.

”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”. 

Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.

Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.

Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.

Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.

»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.

Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.

Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.

Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:

I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ »Jag är övertygad om att muslimska män i mycket stor skala världen över både våldtar, misshandlar och slår ihjäl sina döttrar. Detta är enligt min mening som dansk-iranska beroende på en defekt människofientlig kultur – om det över huvud taget kan betraktas som en kultur. Men jag menar att man kan tala om en defekt människofientlig religion vars lärobok Koranen är om möjligt än mer omoralisk, förkastlig och galen än de andra två världsreligionernas manualer tillsammans.«

För detta uttalande blev den danska konstnären Firoozeh Bazrafkan nyligen dömd för rasism. Rätten menade att uttalandet var ett förolämpning och nedvärdering av en etnisk-religiös gruppering. Firoozehs föräldrar kommer från Iran, men själv är hon född och uppvuxen i Danmark. I en intervju i danska Berlingske tillbakavisar hon domslutet. ”Jag har generaliserat, men det gör vi ju alla dagligen.” Hon har ju därmed inte anklagat alla muslimska män, menar hon. Och frågan är ju om man över huvud taget ens kan kalla det en generalisering.

»Från en FN-rapport, som släpptes i år om mäns behandling av kvinnor i bland annat muslimska länder, vet vi att det är ett utbrett fenomen att pappor och män misshandlar och våldtar kvinnor. Jag talar om muslimska män i världen generellt, och det handlar om över 1 miljard människor, så hur rätten kan uppfatta det som en minoritet är för mig en gåta. Om jag kan dömas för ett sådant uttalande, tystar det den fria debatten om fasorna i muslimska miljöer.«

På intervjuarens fråga om hon är ute efter muslimska män, eller om det är islam som sådan hon är kritisk till, svarar hon:

»I den iranska strafflagens artikel 220 står det att en far eller en manlig familjemedlem kan döda sina barn utan att ställas till svars för mord. Och ser man vad som står i sharialagen är det ju ett stort problem att muslimer efterlever dessa lagar och regler. Jag är väldigt engagerad i kvinnors rättigheter och vad som sker i muslimska länder är en mänsklig katastrof.«

Hon understryker att hon inte anklagar alla muslimska män, bara de som förtjänar det. Hon vill skapa debatt ”som alla andra konstnärer”. Alla människor generaliserar, och förbjuder man detta tystar man all debatt. Firoozeh Bazrafkan dömdes efter en paragraf i den danska lagen som skall förhindra kränkningar. Paragrafen är omstridd.

»Statsmakten borde inte förhindra uppfattningar och yttranden. Jag och andra får ju inte en annan åsikt bara för att vi blir dömda. Tvärtom skulle ett förbud främja mer hat. Alla åsikter skall vara tillåtna eftersom det gagnar samhället och debatten.«

Firoozeh medger att hennes föräldrars flykt från Irans ”människofientliga styre” spelat en stor roll för hennes uppfattning. Hon menar att präststyret där och i andra muslimska länder bekrigar västlandets yttrandefrihet och beklagar att vi böjer oss för detta. Hon tror inte att hon kommer att dömas även i högsta domstolen, ”men oavsett vad har min sak satt fokus på misshandlandet av kvinnor i den muslimska världen och detta kan bara vara av godo”.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar. Därför förstår man inte konsekvenserna som kommer till uttryck som främlingsfientlighet, islamofobi och rasism.

Jag beslutade att testa hur mina vänner uppfattar denna problematik. Jag lade ut en liten text på Facebook, vilket ledde till en intensiv debatt med över 80 inlägg. Här är texten som inledde debatten:

»Jag slutar aldrig att förvånas över de intellektuellas svek mot den helt naturliga oron människor känner inför de fasor det muslimska kriget mot moderniteten åstadkommer runt världen. Det är som om det inte existerar. Ständigt pekas istället på hur normala stora muslimska grupperingar är. Men det är ju inte de som är problemet! Hur länge kommer det dröja innan det svenska etablissemanget kan erkänna det muslimska problemet? Och sluta kalla en normal oro för islamofobi?«

För den handfull som deltog i debatten framstod texten som nästintill obegriplig. Eller som en missuppfattning som borde korrigeras. Man betraktar uppenbarligen den islamska kulturimpulsen som en normalitet och vill inte diskutera konsekvenserna för den svenska självbilden. Istället framhölls en rad orsaker att inte ta oron på allvar. Debatten visar hur långt vi har till en djupare förståelse för problematiken. Här följer de 14 väsentligaste argumenten i sammandrag.

1. Den kristna fundamentalismen. Den är minst lika farlig. Vilket slags samhälle väntar oss om vi tar efter USA?
2. Rasistiska vindar blåser. Att uppmärksamma denna oro skulle bara förstärka dem.
3. Vi riskerar en polarisering. Detta skulle bara bidra till en växande intolerans, egoism och hjärtlöshet. Det kan vi lära av historien.
4. Det handlar bara om myter och okunskap. Därför bra att tyckaretablissemanget framhåller detta  – vilka skulle annars göra det?
5. Byt ut ”islamproblemet” mot ”judeproblemet”. Så förstår du hur illa det låter.
6. Röstade du på Sverigedemokraterna?
7. Man diskuterar visst detta! Det är en SD-myt att så inte sker. Det är en del av den islamofoba retoriken att hävda att ingen talar om saken.
8. Det är fanatismen som bör bekämpas. ”Oavsett kulör”. Man bör inte särskilja fanatikerna.
9. Muslimerna har det minsann inte lätt. Vilken fasa har inte muslimerna känt då USA har invaderat det ena efter det andra muslimska landet.
10. Muslimerna i Sverige har det jobbigt. De har flytt från sina hemländer och många förtrycks här av sina landsmän.
11. Varför anklaga majoriteten av muslimerna för enstaka illdåd? Om det ungerska extremistpartiets krav på att räkna landets judar är att betrakta som ett kristet illdåd – är du själv som kristen då ansvarig för det?
12. Illgärningar är aldrig bra, men varför särskilt uppmärksamma de muslimska? Eller är det finare med de attentat SD-toppen gjorde mot Soran Ismail?
13. Det skulle verka stigmatiserande att tala om islam som det största problemet. Håller annars med, men inte bra att erkänna det öppet.
14. Du använder samma retorik som judehatarna gjorde förr.

Det hela slutade med en diskussion om diskussionen där man moraliserade över att ”du står fast i dina åsikter” – det ska man tydligen inte göra i en ”kreativ” diskussion. Helt tydligt var att förståelse för oron inte finns. Istället blir man blir misstänkt för att vara Sverigedemokrat, sprida myter och använda samma retorik som antisemiter. Framträdande är det ursvenska förhållningssättet att alla är lika goda kålsupare. Ingen gruppering är sämre än någon annan. Och är den det ska man inte säga det. Att jämföra det muslimska problemet med de kristna fundamentalisterna i USA är ett uttryck för detta. Det spelar ingen roll att jämförelsen saknar logik på flera punkter. En svensk vill ha jämvikt.

Väldigt starkt lever också de politiska hänsynstagandena. Det viktigaste är inte att uppmärksamma ett problem – det skulle bara leda till en polarisering, eller bidra till att ”de rasistiska vindarna” skulle blåsa ännu starkare. Man bör inte tala om flodhästen i vardagsrummet, och förresten – muslimerna har det minsann inte lätt!

Polarisering mellan muslimer och muslimkritiska är uppenbar. Men också mellan de som känner oro för konsekvenserna av den muslimska kulturimpulsen och de som saknar förståelse för denna oro. De senare ser bara ”rasister” och ”islamofober” – och inte sin egen inblandning i att detta synsätt har uppstått. Hade oron tagits på allvar och erkänts som ett allmänt, gemensamt problem hade vi knappast haft denna polarisering.

Man kunde tro att antroposofer med sitt intresse för djupare orsakssammanhang hade genomskådat de vanligaste fallgroparna i islamproblematiken. Av vår lilla Facebook-enkät att döma verkar det inte vara så.

Visst är det bra att integrationsministern och företrädare för kristna, muslimer och judar  skriver en artikel ihop där de tillsammans uppmanar oss alla att bekämpa trakasserier mot judar och muslimer i vårt land. ”De flesta människor i Sverige har toleranta attityder. Samtidigt finns det för många människor som har fördomar mot dem som på något sätt avviker, fördomar som utgör ett hot mot det öppna samhället som vi eftersträvar”, skriver de.

Visst är det nödvändigt att markera mot intoleransen. Men det är samtidigt en argumentation som bara är en protest mot symptomen. Som inte låtsas om att det existerar bakomliggande orsakssammanhang.

För när vi talar intolerans är det väl knappast reaktionen på islams patriarkala kvinnosyn som är problemet. Problemet är väl att denna djupt ojämlika kvinnosyn tillåts existera i vårt land. Och det är väl knappast fördomarna hos ”för många människor” som är problematiska. Det är väl snarare etablissemangets envisa förnekande av orsakerna bakom islams dåliga rykte. Det förhindrar konstruktiva samtal för att komma till rätta med dem.

Är inte intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck i själva verket en helt naturlig reaktion på oacceptabla förhållningssätt? Och är inte de trakasserier artikelförfattarna fördömer en direkt följd av detta? Istället för att förfäras över ”fördomar” borde man diskutera former för att åtgärda dessa missförhållanden. Den berömda islam-dissidenten Ayaan Hirsi Ali skriver i sin bok Nomad att hon ser grundläggande hinder för integrationsprocessen:

Det första är vad islam gör med kvinnor. Deras vilja kuvas när de är små. När de kommit till menstruationsåldern har de berövats sin röst. De har fostrats till undergivna robotar som tjänstgör i hemmen som husor. De blir tvungna att foga sig i faderns val av livskamrat, och efter bröllopet handlar deras liv enbart om att tillmötesgå makens sexuella begär och att föda barn. Deras utbildning avbryts i många fall medan de fortfarande är små, så när de vuxit upp är de helt inkapabla att förbereda sina barn för ett bra liv i moderna västerländska samhällen.

Detta är naturligtvis inte verkligheten för alla Sveriges muslimer, förhoppningsvis ännu bara en mindre del, men antalet ökar med invandringen. Det kommer hela tiden familjer utifrån där flickor vuxit upp på detta sätt. Hur har man tänkt sig en integrationsprocess värd namnet för dessa familjer? Det är ett problem långt allvarligare än att svenskar har ”fördomar”.

Den offentliga debatten behärskas i mångt och mycket av de politiskt korrekta som länge ansåg det rasistiskt att tala om hedersmord (”mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över”). Detta förhållningssätt gjorde att insatser mot hedersmord försenades flera år. Och PK-arna (särskilt feministerna) är ännu inte mogna att inse att terrorister, hedersmord, slöjor etc har haft en inverkan på misstron mot muslimer i Sverige. Att islams spektakulära kvinnoförtryck inte fått feministerna att reagera framstår som en allt större gåta. Men historiens dom över denna ynkedom kommer att bli hård. Deras förtroendekapital är alltmer naggat i kanten.

Antisemitismens hundraåriga existens kulminerade med Holocaust – men har väl därmed dessvärre knappast upphört. Här är det säkert mer berättigat att tala om fördomar och irrationella föreställningar som orsak bakom trakasserierna. Men det är väl knappast en djärv gissning att det djupt impopulära israeliska förtrycket av palestinierna också har haft sin inverkan.

Det finns alltid orsaker – man kunde tycka att vi i större utsträckning borde tala om dem och inte bara begränsa oss till att skriva politiskt korrekta artiklar om följderna.