Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ En del bekanta undrar varför jag är ”så upptagen” av islam. Varför jag är så kritiskt inställd till något så oförargligt som en religion. Det är ju en fredens religion, menar de samtidigt som de förtrytsamt avvisar uppgifter om muslimska illgärningar som de menar är orsakade av enstaka fanatiska fundamentalister – och sådana finns ju i alla religioner. Då man frågar efter vilka religioner de jämför med nämner de några enstaka dåd utförda av kristna fundamentalister i USA. De verkar inte förstå att jämförelsen haltar.

Ytterligare argument är att de känner muslimer. De menar att bara man lär känna muslimer personligen kommer man att förstå islam på rätt sätt. Deras slutsats är att problemet med islam kommer av brist på umgänge med muslimer. Vad tidningar säger ska man inte bry sig om. Bara man umgås med trevliga muslimer kommer man förstå att islam är en trevlig religion. (Bilden: Islambroschyrer delas ut på Sergels torg.)

På den nivån rör sig ofta debatten i Sverige. Man skiljer inte på människor och ideologi. Dessa bekanta är del av en stor åsiktsgemenskap som i en naiv trosvisshet kräver respekt för ett religiöst system som inte visar någon respekt tillbaka. Framför allt inte för mänskliga rättigheter. I själva verket bryter det mot all anständighet. Detta kan vi följa dagligdags i nyhetsförmedlingen.

För det är ju inte fredligt sinnade muslimer som är orsak till att islam ständigt är på tapeten. Det är inte de kultiverade yttringarna av modernt sinnade företrädare som ligger bakom denna religions dåliga rykte. Visst vore det bra om det vore så. Men de tongivande i den islamska världen är de som agerar omänskligt. Som dominerar nyhetsbilden och som gjort världen till en spelplats för en våldsvåg av sällan skådat slag.

Man säger att islam är en fredsreligion. Men det är inte det vi ser. Här bara några av de problematiska sidorna.

1. En patriarkal kvinnosyn. Muslimska kvinnor kvinnor nekas rätten att bestämma över sina egna kroppar med bl a hedersmord, tvångsgifte och könsstympning som konsekvens. Kvinnan anses mindre värd, enligt sharialagen bara hälften av mannens värde. I många muslimska länder är det den våldtagna kvinnan, inte gärningsmannen som bestraffas.
2. En religion som hotar vår säkerhet. Våldet som religiös metod. Elfte septembers spektakulära terrordåd var bara början på den terrorodyssé runt världen vi under många år kunnat följa. Även Sverige har som bekant drabbats.
3. En religion som bryter mot mänskliga rättigheter. Bland annat press- och yttrandefrihet, religionsfrihet, jämlikhet mellan könen, homosexuellas existensberättigande.
4. En religion som vill införa urgammal lagstiftning. Sharialagens anspråk på att etablera och vidmakthålla 1400-åriga värderingar ses som en självklarhet bland hundratals miljoner muslimer i  ett femtiotal länder.
5. En religion som utfärdar dödsstraff. Kritik av religionen resulterar i dödshot och dödsdomar. En av de mest kända av de dödsdömda är islamkritikern Ayaan Hirsi Ali, och länge hängde en dödsdom över författaren Salman Rushdie för en bok han skrivit. Men även karikatyrteckningar kan resultera i dödsdomar (Jyllandsposten, Lars Vilks) och  film, där den holländske regissören Theo van Gogh mördades på öppen gata. Avhoppare och homosexuella straffas med döden i länder där sharialagar gäller.
6. Den muslimska attityden. Lättkränkthet och brist på respekt för andra livsåskådningar. Icke-muslimer betraktas som ”otrogna”. Dessutom är man en uttalad motståndare till den västerländska moderniteten.

Nu handlar islamdebatten i vårt land mera sällan om hur vi skall förhålla oss till detta problemkomplex, och vad vi borde göra. Den handlar nästan uteslutande om att övertyga den politiskt korrekta klassen att dessa problem faktiskt föreligger. För de tror inte på dem. Man kan undra om de alls läser tidningar, lyssnar på radio eller tv, för de bedyrar att de aldrig hört talas om dessa saker. Och skulle dessa problem existera så kan de i alla fall inte vara värre än i andra religioner, menar de med bestämdhet.

De anser att islamkritiker överdriver och kallar dem för islamofober, och får det nästan låta som vore det en psykisk sjukdom. Istället för att diskutera problemen denna världsbild åstadkommit, tvingas islamkritikerna lägga ned kraft på ett ovärdigt spel där deras ärliga avsikter ständigt ifrågasätts. Men detta kattrakande drabbar även islamkramarna som aldrig lämnas ifred med sin idealiserade islambild.

Denna polarisering är olycklig. Skulle oron för detta tidsfenomen från början tagits på allvar hade vi inte haft detta problem. En önskan att ta fasta på det positiva är säkert bakgrunden till förnekandet av det islamrelaterade problemkomplexet. Denna önskan är helt legitim, men knappast förnekandet som väcker ont blod.

Islam omfattar en miljard människor vilket gör frågan till en global angelägenhet. Även för svenskar. Att ta fasta på det positiva i islam är inget fel, men samtidigt kan detta urtida värderingspaket inte undgå att dömas efter sina förhållningssätt och gärningar. Även i Sverige. Mycket inom islam är problematiskt och vi måste därför tala om det.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Ayaan Hirsi Ali tror att det är möjligt att befria den muslimska tanken. Och hon berättar i boken Nomad om ett nyligen igångsatt projekt att utreda Koranens historia. Hur kom den till? När skrevs den och av vem? Var kommer Koranens historier, legender och principer ifrån? Hur kan man avgöra Koranens autenticitet? Detta arbete är oerhört viktigt, menar hon, för om den muslimska tanken frigörs och muslimer godtar tanken att Koranen skrivits av en kommitté under tvåhundra års tid efter Muhammeds död skulle den heliga bokens skrivskydd kunna plockas bort.

”Döda de otrogna”, ”alla som inte tror kommer att bestraffas i all evighet”, ”slå din hustru om hon inte lyder” och ”piska den som begår äktenskapsbrott”, är alla citat från Koranen. Ayaan:

Om muslimerna skulle få hjälp att omvärdera islams grundvalar, så kanske de skulle kunna erkänna att Muhammeds exempel har sina brister, att ingenting i Koranen är perfekt eller sant, och att doktrinen skulle kunna anpassas så att det blev mentalt mindre plågsamt att försöka tillämpa den i ett modernt samhälle.

Hon är övertygad att de flesta muslimer förfäras över de våldsdåd som begåtts i deras religions namn. Deras reaktion på terrorismen är alltid densamma: Nej, det kan inte vara sant. Terroristerna har lagt beslag på min religion. Jag tycker det är fel att döda och lemlästa människor. Min religion är en fridfull religion; den lär mig att vara medlidsam. Detta beror på att de flesta muslimer inte är helt orienterade i Koranen, hadhiterna eller någon annan helig islamisk skrift. Auktoriteten hos de ”milda” texterna om religionsfrihet upphävs av verserna som kom till Muhammed senare, när han var bättre utrustad och hans anhängarskara hade vuxit sig större.

Hon skulle önska att fritänkande ateister skulle mobilisera sig för att bekämpa hotet från radikala islamister, men inser att upplysningens arvtagare är hopplöst splittrade i synen på hur man ska handskas med islam.

Många samtida västerländska tänkare har omedvetet och olyckligt låtit jämlikheten och yttrandefriheten styra in dem på det undfallande spåret, och även på de bästa och mest framstående universiteten lämnar man plats åt islams försvarare på höga positioner. Det finns ingen enande kraft, ingen gemensam syn på hur man ska hantera detta hot. Tvärtom avfärdas vi som ser hotet med öppna ögon som panikmakare.

”Om jag får välja lever jag mycket hellre i ett kristet än i ett muslimskt land”, skriver Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att dagens västerländska kristendom är mer human, mer återhållsam och mer öppen för kritik och debatt än islam. Dagens kristna bild av Gud är mer godhjärtad och mer tolerant mot avvikande åsikter. Men den viktigaste skillnaden mellan de båda civilisationerna är möjligheten att finna en väg ut. En person som väljer att överge sin kristna tro blir visserligen utesluten ur församlingen, men ingen kommer att göra honom eller henne illa. Muslimska avfällingar – människor som lämnar tron som t ex Ayaan Hirsi Ali – ska dödas.

Så vad kan man göra, frågar sig Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att det krävs en världsomfattande kampanj mot värderingar som tillåter sådana här brott. Kulturer som stödjer att kvinnor förnekas rätten att bestämma över sina egna kroppar och som inte skyddar dem mot den värsta sortens fysiska misshandel måste pressas till reformer. Länder som understöder sådana kulturer bör inte behandlas som respektabla medlemmar av världssamfundet. En ordentlig internationell insats måste till för att mäta och dokumentera våldet mot kvinnor – i land efter land – och för att blottlägga den verkliga omfattningen av kvinnors oförsvarliga lidande.

Men än mer angeläget, menar hon, är att feminister förhindrar att en främmande förtryckarkultur slår rot i väst genom att uppmärksamma och motarbeta att döttrar plockas ur skolan för att giftas bort och att de regelbundet bestraffas och övervakas.

Början på den islamska reformationen har ett namn – Ayaan Hirsi Ali. Och den som läser Nomad slutar att vara islam-kramare. Den berövar effektivt alla illusioner i ämnet hos kulturrelativister och politiskt korrekta av den enkla anledningen att hon vet vad hon talar om.

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Härom dagen i radioprogrammet Ring P1 fick Göran Hägglund svara på frågor från lyssnarna. Den första fråga han fick var varför han inte kunde införa månggifte i landet. Mannen menade allvar – och han pratade så bra svenska att han säkert bott här ett bra tag. Göran svarade artigt avvisande. Men ni tillåter ju samkönade äktenskap, vidhåller mannen, och han har inget emot det, men då borde det ju i konsekvensens namn också vara tillåtet att en man har fler fruar SÅ LÄNGE DET ÄR FRIVILLIGT.

Nja, menade Göran, det är inget som hindrar att en man lever med flera kvinnor – eller för den delen en kvinna med flera män – men jag som politiker måste ju se till att äktenskapet juridiskt sett är jämlikt. Och det är det ju inte om en man gifter sig med flera kvinnor. För du menar väl inte att en kvinna ska få gifta sig med flera män? Nej, det var ju inte avsikten, menade mannen.

Där befinner vi oss alltså i dagsläget 2010. En invandrad muslim debatterar med socialministern i landets regering om lämpligheten i att införa månggifte i Sverige. På fullt allvar. Trots flera år i landet har han inte förstått det absurda i frågeställningen. Eller insett att en sådan fråga är omöjlig att driva i Sverige. Historielöshet är bara förnamnet. Modernitet – vad är det?

Hans religion påbjuder månggifte, säger han ovetandes hur han spelar islamofoberna i händerna. Här är inte tal om reflektion och självständigt tänkande. Man lyder sin religion, punkt. Kristendomens tidiga texter består också av absurditeter som t ex stening (Gamla testamentet). Men den västerländska utvecklingen har förpassat detta till historiens skräphög för längesen. Man börjar ana vidden av problemet. Det här handlar inte om harmlösa religiösa idéer. Det handlar om en mentalitet som inte förstår själva begreppet utveckling.

Signaturen Pappan hade i sina kommentarer till Västerlandet erbjuder en moralisk kloak en intressant teori kring detta.

”En tribal kultur bygger på principen att det var bättre förr. Pappa är klokare än jag och farfar är klokare än pappa. Alla strukturella förändringar, allt nytänkande och allt ifrågasättande av det hävdvunna är principiellt av ondo. Målet är att upprätthålla status quo. Den är klanbaserad, kollektivistisk. En progressiv kultur bygger på principen att det var sämre förr. Att det bättre är det som skall komma. Att vi är klokare än våra fäder och att våra barn kommer att bli klokare än oss. En progressiv kultur räds därför inte förändringar. Den är karriärbaserad, individualistisk.”

Med tribala kulturer menas alltså de muslimska länder i exempelvis Mellanöstern där en svag statsbildning kräver starkt konservativa familje- och klanstyrda samhällen. Den progressiva kulturprincipen råder i västerländska demokratier.

” `Erövring’ är inte av ondo i ett tribalt tänkande. `Förändring av den andre’ är inte av ondo. Det är förändring av det egna som är av ondo. Klankultur och kollektivism skapar jagsvaghet men gruppstyrka — en mer solid och historiskt beprövad form för samhällsbygge än modernitetens potenta men labila konstruktioner med individualism, valfrihet, förändringsiver och framtidshopp. En del INDIVIDER kommer möjligen att kunna slå sig fria från tribalismen. Men GRUPPEN kan aldrig göra det. Marx har fel: Det FINNS ingen `befrielse’ för kollektiv! En grupp kan inte vara fri. Bara en individ, som bottnar i sitt jag, kan då och då vara fri.”

Det är detta vi måste ta med i beräkningen när vi förordar ett multikulturellt samhälle, menar signaturen. Han tror inte vi förstått vad vi gett oss in på. Fundamentalistiska kulturmönster assimileras inte då de överförs till ett annat land, tvärtom – de cementeras. Att hans fortsatta argumentation till slut hamnar i ett förordande av SD behöver ju inte diskvalificera analysen. Den är intressant – men om den omöjliggör multikulturalismen som eftersträvansvärd idé är jag inte säker på.

Det talas om att Belgien och Frankrike ska lagstifta om att förbjuda burka (och Belgien även niqab).  Kommentarerna i media är kritiska till detta, med mer politiskt korrekta än tungt vägande skäl. Man menar att det blir svårt att lagföra de beslöjade och att avgöra hur stor springan på niqaben ska vara (!), och att ett förbud skulle innebära brott mot demokratiska rättigheter och religionsfrihet, att det bara handlar om ett par hundra i Belgien och att det därför är inte är ett stort samhällsproblem.

Det beror på hur man definierar samhällsproblem. För täckta kvinnoansikten väcker starka känslor. Jag kan se främst fyra invändningar emot dessa klädespersedlar.

1. De är ett väldigt påtagligt uttryck för kvinnoförtryck som väcker obehag hos många. Visserligen finns kvinnor som själva valt att bära slöjan – men det vet inte betraktaren. Och någon mer påtaglig symbol för diskriminering av kvinnan finns knappast.
2. En slöjbärande kvinna är maskerad, vilket ger ett hotfullt intryck. Maskering på offentlig plats används av kriminella. Stenkastande anarkister är t ex maskerade. Det är obehagligt när en maskerad iakttar dig och man inte kan möta en människa ansikte mot ansikte.
3. Med slöjan tvingar bäraren på omgivningen vetskapen att här går en muslim.  Även sikher med sina turbaner och ortodoxa judar med sina hattar och skruvlockar signalerar religiös särart, men dessa implicerar inte samtidigt patriarkalt kvinnoförakt. Slöjans spektakulära intryck skapar ett främlingsskap som dramatiskt försvårar muslimsk integration.
4. Det täckta ansiktet är en påminnelse om en svunnen tids brutalt patriarkala synsätt. Länge har den västerländska kvinnan kämpat för likställdhet. För många upplevs därför slöjan som något av ett hån. Att ett sådant synsätt manifesteras i ett modernt Europa väcker därför stark motvilja. Man kan inte acceptera det synsättet och vill därför avvisa det.

Att Belgien och Frankrike står i begrepp att lagstifta mot dessa starkt vädeladdade ansiktsmaskeringar är knappast politiskt korrekt – men fullt förståeligt. Förbudet är inte riktat mot islam. Lagstiftning måste   uppfattas som ett ställningstagande mot den degradering av kvinnan burkan/niqaben alltid varit. Ett ställningstagande mot könsapartheid.

De politiskt korrekta menar att denna lagstiftning ingriper i religionsfriheten och att den stigmatiserar islam. I själva verket kommer lagen att bidra till en nödvändig avdramatisering av uppfattningen om islam som en västfientlig religion.

Den islamska kulturens etablering i Sverige de senaste 10-15 åren har väckt uppseende och väckt många frågor. Inte kanske religionen i sig, mer den samhällssyn och familjekultur som är en konsekvens av den. Det islamska förhållningssättet.

Hur förstå tänkesätt och livspraxis som levt kvar i över tusen år? Har en modern människa ens en möjlighet? Hur förhålla sig till en kvinnosyn vi upplever som problematisk? Borde man inte protestera? Och hur kan vi i ett samhälle som sätter friheten så högt förstå en mentalitet så reglerad av dogmer, påbud och förbud?

Vi svenskar sätter en ära i att vara fördomsfria. Vi vill gärna ta hänsyn till olika aspekter innan vi bildar oss ett omdöme. Hellre fria än fälla. ”Det är väl inte så farligt”, säger vi. Men den islamska kulturen är en tuff uppgift. Den ställer mycket på huvudet i ett sekulariserat modernt samhälle.

Den islamska kulturen tog svenskarna på sängen. Yttringar av en urgammal hederskultur chockerade oss med sin patriarkala tradition. Ett land med världens kanske mest emanciperade kvinnorörelse stod plötsligt öga mot öga med uråldriga familjestrukturer där kvinnan ses som familjens och mannens ägodel.

Långsamt gick det upp för oss att föräldrar och släkt i många muslimska familjer bestämmer äktenskapspartner till döttrarna. Bröder vaktar som hökar över att systrarna är orörda före bröllopsnatten. Brott mot detta straffas i bästa fall med misshandel, i sämsta med döden. Pela och Fadime, två unga kvinnor som dödats av dessa skäl blir ikoner i kampen mot hederskulturen i landet.

I början trodde vi inte riktigt att detta var sant.Utsatta döttrar och systrar som gick till polisen och berättade om dödshot från familjen fick rådet att gå hem igen och ”tala ut”. Det är först de sista åren polisen fått utbildning i hur allvarligt menade dessa dödshot i verkligheten är.

Andra spektakulära incidenter inträffar efter hand. Skolflickor uppträder i klassen med burka. De säger att deras religion kräver det. Läraren vägrar eftersom hon inte anser sig kunna kommunicera utan ögonkontakt och minspel. Den pedagogiska uppgiften försvåras.

En muslimsk kvinnlig programledare i svensk TV vill inte ta en manlig deltagare i hand av religiösa skäl. Gesten upplevs som kränkande och debatteras livligt i media. I en förskollärarutbildning bär en kvinnlig muslim ansiktsslöja som bara visar ögonen. Hennes avsikt är att fortsätta med det i umgänget med barnen när hon är färdigutbildad. Lämpligheten i detta ifrågasätts av hennes lärare.

Men det är utan tvivel intoleransen och våldsbenägenheten som kommit att prägla bilden av islam här hemma. Dödsdomen mot Salman Rushdie chockade en hel värld. Att det kunde vara förenat med livsfara att utmana muslimska dogmer fick också författaren Taslima Nasrin erfara då hon var tvungen att fly till Sverige från Bangladesh efter dödshot för att ha skrivit olämpligt om islam.

De överdrivna reaktionerna på Muhammedteckningarna skrämde liksom det spektakulära mordet på öppen gata i Holland där en regissör fick sätta livet till för att han misshagat muslimska fundamentalister. Elfte september liksom oräkneliga terrorattentat, självmordsbombare, al Quaida och prästväldet i Iran är andra exempel på extrema företeelser med islamska förtecken.

Upplysta människor upprepar ideligen att islam är en fredlig religion. Säkert är det så. Och säkert strävar de flesta muslimer i västvärlden att integreras i det moderna samhället. Men lika uppenbart är att inslag i den islamska kulturen har djupt problematiska drag.

Det är inte konstigt att breda folklager hyser misstro mot islam efter vad som hänt. Har seriösa företrädare för islam råd med detta? Man kan inte gärna skylla denna misstro på en okunnig befolkning. Bevisbördan ligger på landets muslimer. De vet hur saker ligger till. De kan bringa klarhet i denna förvirrande blandning av fromhet och brutalitet.

Många har länge undrat varför man inte på centralt muslimskt håll gått ut med en deklaration om vad majoriteten av landets muslimer står för – och vad de tar avstånd ifrån. Hur förhåller sig moderata muslimer till fundamentalisternas misskreditering av islam? Pågår det över huvudtaget en interndebatt?

Klargörs inte detta cementeras missförstånd och fördomar vilket bara faller tillbaka på landets muslimer. Varför har inte muslimska organisationer och förbund bekantgjort hur man står till extrema yttringar och händelser som uppmärksammats? Är det inte snart dags att ta bladet från munnen och börja bygga upp ett förtroende som på sikt kan grundlägga en respekt för islam?

Eller ska man lämna walkover till Sverigedemokraterna?