Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Härom dagen i radioprogrammet Ring P1 fick Göran Hägglund svara på frågor från lyssnarna. Den första fråga han fick var varför han inte kunde införa månggifte i landet. Mannen menade allvar – och han pratade så bra svenska att han säkert bott här ett bra tag. Göran svarade artigt avvisande. Men ni tillåter ju samkönade äktenskap, vidhåller mannen, och han har inget emot det, men då borde det ju i konsekvensens namn också vara tillåtet att en man har fler fruar SÅ LÄNGE DET ÄR FRIVILLIGT.

Nja, menade Göran, det är inget som hindrar att en man lever med flera kvinnor – eller för den delen en kvinna med flera män – men jag som politiker måste ju se till att äktenskapet juridiskt sett är jämlikt. Och det är det ju inte om en man gifter sig med flera kvinnor. För du menar väl inte att en kvinna ska få gifta sig med flera män? Nej, det var ju inte avsikten, menade mannen.

Där befinner vi oss alltså i dagsläget 2010. En invandrad muslim debatterar med socialministern i landets regering om lämpligheten i att införa månggifte i Sverige. På fullt allvar. Trots flera år i landet har han inte förstått det absurda i frågeställningen. Eller insett att en sådan fråga är omöjlig att driva i Sverige. Historielöshet är bara förnamnet. Modernitet – vad är det?

Hans religion påbjuder månggifte, säger han ovetandes hur han spelar islamofoberna i händerna. Här är inte tal om reflektion och självständigt tänkande. Man lyder sin religion, punkt. Kristendomens tidiga texter består också av absurditeter som t ex stening (Gamla testamentet). Men den västerländska utvecklingen har förpassat detta till historiens skräphög för längesen. Man börjar ana vidden av problemet. Det här handlar inte om harmlösa religiösa idéer. Det handlar om en mentalitet som inte förstår själva begreppet utveckling.

Signaturen Pappan hade i sina kommentarer till Västerlandet erbjuder en moralisk kloak en intressant teori kring detta.

”En tribal kultur bygger på principen att det var bättre förr. Pappa är klokare än jag och farfar är klokare än pappa. Alla strukturella förändringar, allt nytänkande och allt ifrågasättande av det hävdvunna är principiellt av ondo. Målet är att upprätthålla status quo. Den är klanbaserad, kollektivistisk. En progressiv kultur bygger på principen att det var sämre förr. Att det bättre är det som skall komma. Att vi är klokare än våra fäder och att våra barn kommer att bli klokare än oss. En progressiv kultur räds därför inte förändringar. Den är karriärbaserad, individualistisk.”

Med tribala kulturer menas alltså de muslimska länder i exempelvis Mellanöstern där en svag statsbildning kräver starkt konservativa familje- och klanstyrda samhällen. Den progressiva kulturprincipen råder i västerländska demokratier.

” `Erövring’ är inte av ondo i ett tribalt tänkande. `Förändring av den andre’ är inte av ondo. Det är förändring av det egna som är av ondo. Klankultur och kollektivism skapar jagsvaghet men gruppstyrka — en mer solid och historiskt beprövad form för samhällsbygge än modernitetens potenta men labila konstruktioner med individualism, valfrihet, förändringsiver och framtidshopp. En del INDIVIDER kommer möjligen att kunna slå sig fria från tribalismen. Men GRUPPEN kan aldrig göra det. Marx har fel: Det FINNS ingen `befrielse’ för kollektiv! En grupp kan inte vara fri. Bara en individ, som bottnar i sitt jag, kan då och då vara fri.”

Det är detta vi måste ta med i beräkningen när vi förordar ett multikulturellt samhälle, menar signaturen. Han tror inte vi förstått vad vi gett oss in på. Fundamentalistiska kulturmönster assimileras inte då de överförs till ett annat land, tvärtom – de cementeras. Att hans fortsatta argumentation till slut hamnar i ett förordande av SD behöver ju inte diskvalificera analysen. Den är intressant – men om den omöjliggör multikulturalismen som eftersträvansvärd idé är jag inte säker på.