Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Massinvandringen tog Sverige på sängen. Politikerna visste inte vad de skulle ta sig till. Migrationsverkets tidigare generaldirektör Anders Danielsson tar idag fem år efteråt bladet från munnen i en intervju:

»Vad vi såg var att Sverige tappade kontrollen. Man hade ingen kontroll på vilka som kom in i Sverige, så hela Dublinöverenskommelsen och hela den reglerade invandringen var ju på väg att kollapsa. Och därför tog jag ett initiativ att skriva till regeringen och hemställa om att man skulle införa gränskontroll hösten 2015, vilket man också gjorde«.

I början av 2000-talet sökte runt 30 000 personer asyl i Sverige varje år. Det förändrades runt 2012 och under 2015 var antalet asylsökande det högsta någonsin, med 160 000 personer. Sedan dess har invandringen minskat något, men under 2018 var det ändå så mycket som 133 000 personer som invandrade till Sverige.

Massinvandringen var ett trauma för vårt land som delade nationen i för och emot. De som var för var regering och riksdag plus en förvånansvärt enig journalistkår − och en folkmajoritet som kände sig generösa och ville visa det. Den andra sidan stämplades av ett enigt etablissemang  som främlingsfientlig, när det i själva verket var den generösa invandringspolitiken man motsatte sig.

Dessa avvikare menade att det var oansvarigt att ta in hundratusentals människor på en så extremt kort tid. Hur skulle de integreras, hur skulle de komma i arbete, vilka kostnader skulle det handla om? Eftersom ingen övergripande plan redovisades var det uppenbart att man inte hade kontroll. För att dölja detta agerade regeringen totalitärt genom att misstänkliggöra kritikerna −  med effektiv back up av en enig mediakår.

Man missförstod och snedvred motiven hos de som var kritiska till massinvandringen, vilket snabbt utvecklades till en kampanjliknande smutskastning där kritikerna blev var mans niding, ivrigt påhejade av media och en bred allmänhet präglad av den svenska konsensuskulturen. Att ifrågasätta statsmakterna och medias verklighetsbild var i princip otänkbart, de var en odiskutabel auktoritet.

Att ett politiskt parti med en mindre smickrande bakgrund kom att företräda de bespottade gjorde inte saken bättre. Och att partiet hela tiden växte förklarades allmänt med att folk plötsligen hade blivit ”rasister”. Att det istället kunde bero på en misstro mot den förda invandringspolitiken fanns inte på kartan.

Massinvandringen var och är ett socialt experiment som förändrat Sverige i grunden. Den svenska konsensuskulturen eroderar långsamt och ersätts av en mångkultur som är långt ifrån oproblematisk. Japan, som har världens mest restriktiva asylpolitik, tog 2016 emot totalt 28 flyktingar. I en intervju säger en japan på frågan varför.

»För att multikulturalism ses som ett hot mot den trygga kollektivismen. Folk i allmänhet vill inte experimentera med de risker ett sådant politiskt projekt medför. Jag menar, vad händer om projektet misslyckas? Det vet man inte. Därför är det kanske bäst att aldrig ens försöka…«

Vi är många som väntat på att få en överblick över detta komplicerade skeende − kanske framför allt hur etablissemangets skambeläggning av en stor del av befolkningen ser ut i backspegeln.

För två år sedan kom så äntligen boken Det lilla landet som kunde av Mustafa Panshiri och Jens Ganman som är en summering av det skeende som kom att förändra Sverige. Det är därifrån ovanstående citat är hämtat. Mustafa är den unga polisen från Afghanistan som numer åker land och rike kring för att berätta för immigranter om det nya landet. Jens blev helt nyligen utsedd till årets svensk. Boken finns nu i pocket.

Massmedias roll i flyktingkrisen har inte varit kritiskt granskande som man kunde förvänta sig av en västerländsk demokrati, tvärtom odlade man en samsyn med regering och riksdag vilket stängde ute all kritik av invandringspolitiken. Redan 2007 kommenterade tv-profilen Janne Josefsson detta.

»Flyktings- och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet.«

Detta var ett sällsynt modigt uttalande under den stora tystnaden de år  media inte vågade ventilera invandringsfrågan. För detta var en tid då myndigheter och media förteg, förskönade och ljög om vad som faktiskt föregått i riket avseende det explosiva invandringsskeendet.

I en kommande krönika kommer vi titta ytterligare på Panshiri-Ganmans bok  eftersom den som ingen annan summerar den märkliga process som så i grunden kom att förändra Sverige.

Johannes Ljungquist

«»En av mina videor censurerades av You Tube och min webbsida stängdes ned av hackare. Vad smickrande. Vad uppmuntrande. Det är tydligt att jag gör något rätt.«

Orden är Pat Condells i en av sina många videomonologer (Who´s afraid of free speech?) som blivit kända på You Tube där han regelbundet levererar kritik av aktuella samhällsfenomen, som enligt uppgift följs av 70 miljoner. Han är kanske mest känd för sin kritik av islam där han med sina mästerliga sammanfattningar och karakteriseringar häcklar den utbredda fundamentalismen inom denna världsreligion. Och han skräder inte orden, som till exempel här i monologen  A Word to Rioting Muslims:

»Vi förväntas vara toleranta och visa respekt för en religion som inte förstår innebörden av någondera av dessa begrepp. Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting. Detta kommer vi aldrig göra eftersom islam alltid varit en enkelriktad gata. Det är en läxa vi har fått lära oss den hårda vägen. Vi har inte råd med mer tolerans och respekt. Vi har fått nog. Vi har tröttnat på fabricerade islamska klagosånger. Vi orkar inte bry oss när någon skäggig pajas eller någon beslöjad bimbo berättar för oss hur kränkta de är, vi orkar inte ens skratta längre. Inte ens när den turkiska premiärministern kräver att islamofobi ska uppfattas som ett brott mot mänskligheten, när det med facit i hand finns mycket större orsak att uppfatta islam som ett brott mot mänskligheten.«

Pat Condells monologer är kontroversiella. Den som länkar en Condell-monolog till Facebook får räkna med att få stå till svars inför vännerna, för monologerna är långtifrån politiskt korrekta. Tvärtom får de politiskt korrekta ständigt sina fiskar varma, inte minst de som inte förstår varför han fokuserar på just islam av alla religioner. Han menar att svaret är enkelt:

»Andra religioner förtjänar inte samma uppmärksamhet därför att andra religioner inte uppmanar till våldsam jihad, andra religioner kräver inte död åt avfällingar och homosexuella eller förespråkar massakrer på judar, andra religioner betraktar inte icke-troende som mindre värda som borde underkuvas eller dödas, och andra religioner ylar inte ständigt om hur de en dag skall behärska världen.«

Pat Condell föddes på Irland men växte upp i London och har jobbat som bland annat diskplockare, skogsarbetare i Kanada, trädgårdsmästare, byggnadsarbetare, arbetare på bilfabrik och på kibbutz i Israel, som han skriver i sin bok Freedom is my religion. Så småningom inledde han en karriär som ståuppare på olika scener i London.

Då Rushdie-affären exploderade 1989 var han redan etablerad. Och han blev chockad av landets elit som istället för att försvara Salman Rushdie, fördömde hans handlande.

»De sa att det är fel att han blivit dömd till döden, men han får skylla sig själv eftersom han förolämpat en av världens stora religioner. Jag kunde inte tro min öron, och jag hörde det hela tiden.«

Då började han inkludera skämt om mullor och deras ”korkade” religion i sina ståupp-monologer. Men på radio och TV var sådana skämt inte tillåtna. Det är de fortfarande inte. Och och på BBC som just hade värvat honom fick han problem. Efter att redigerarna slaktat hans manus (”BBC är verkligen skräckslagna för islam”) slutade han och gjorde en ståuppshow på en teater istället som gick för utsålda hus. Så upptäckte han internet och såg nya möjligheter öppnas.

»Är det verkligen sant? En publik plattform utan redigerare, advokater eller kommittéer att förhandla med, inga dörrvaktare eller censorer att forcera, inga godkännande av manuskript? Bara en kamera och en stor käft.«

Så var han igång. Hans kompromisslöst ironiskt bitska kritik av islam väckte anklang hos miljoner You Tube-tittare över hela världen. Naturligtvis blev han samtidigt hårt angripen av kritiker. En vanlig invändning var att han var lika intolerant som de han kritiserade, vilket han besvarade i monologen Aggressive Atheism:

»Det finns saker jag är intolerant emot, det går inte att förneka. Få se nu, det är kvinnohat och sexism. Det är jag extremt intolerant emot. Jag hoppas detta inte förolämpar någon. Rasism? Antisemitism? Nej, ingen tolerans där över huvud taget är jag rädd. Ni får ursäkta mig. Homofobi kanske? Här finns inte en gnutta tolerans. Jösses, jag har verkligen ståndpunkter, inte sant. Hur är det med djurplågeri? Igen, absolut ingen tolerans över huvud taget.

Men inte nog med att jag är öppet och skamlöst intolerant mot allt detta – om en religion används som en ursäkt för någon av dem, är jag rädd att jag blir aggressivt fientlig. Och inte nog med det – jag ber inte om ursäkt för detta eftersom jag inte har någon anledning att be om ursäkt. Vilket inte ni har heller.«

En lika vanlig kritik av Pat Condells monologer är att hans kunskaper om islam är bristfälliga. I monologen What I Know about Islam håller han med om detta men framhåller att han vet mer än han hade önskat:

»Jag vet till exempel att islam tillåter en man att slå sin fru, och att man på internet kan hitta mängder av videor där muslimska ”skriftlärda” förklarar exakt hur detta skall utföras. Detta är samma ”skriftlärda” vars tolkning av islam har förvandlat Saudiarabien till ett ställe där en människa kan bli avrättad för häxeri, eller där en far kan sälja sin förpubertala dotter till en pedofil utan att skämmas.

Jag vet att islam uppmuntrar till våld mot avfällingar, judar och homosexuella. Och jag vet att den som vågar kritisera detta nakna barbari kommer att utsättas för fysisk vedergällning och dödshot. Jag vet att i västvärlden är våldtäkt ett brott mot kvinnor utförda av män, men i den muslimska världen ses det som ett brott utfört av kvinnor att bestraffas av gissa vilka. Män. Jag vet detta om islam eftersom alla vet detta.«

Pat Condells förakt för radikal feminism är känd. Som så många andra slutar han aldrig förvånas över feministernas svek mot muslimska kvinnor. I monologen ”The curse of ”progressive” feminism når hans ironi nya höjder.

»Man säger att det mest sällsynta ljudet i naturen är rösten av en radikal västlig feminist som förbehållslöst fördömer muslimskt kvinnohat. Jag har hört ryktas att någon en gång hörde det men att det snabbt drunknade i en gäll kör av ”islamofob”! och ”rasism”! för att aldrig höras igen. Trots att jag är ateist blir jag ofta frestad att bli religiös, bara så att jag kan be Gud att reservera en plats i helvetet för radikala feminister som ursäktar eller ignorerar muslimskt kvinnohat av ”kulturella” skäl. Dessa kvinnor som varje dag kaxigt fördömer vardags-sexism men som plötslig blir döva och stumma inför muslimskt kvinnohat och inte inser att detta i sig själv är ett uttryck för kvinnohat. Och att det ger feminismen ett dåligt rykte.«

Han har ingen misskund med den kulturrelativism som ligger bakom feministernas kvinnofientliga (!) hållning eller för den delen den politiska korrektheten i stort då det till exempel gäller de ”mest” muslimska länderna Saudiarabien och Pakistan. Och han är inte lite ironisk.

»Ja OK, dessa länder må behandla kvinnor som hundar, men hallå, det är ju deras kultur, inte sant? Och den måste vi respektera, eller hur? Vilka är vi att döma? Allt är ju relativt, eller? Bara för att nånting är vansinne och barbariskt och ren ondska gör det väl inte nödvändigtvis till något som är fel? Vi kan ju inte vara så arroganta att förmoda att våra värderingar är bättre bara för att de är mer civiliserade, eller att deras värderingar på något sätt skulle vara mindre värda bara för att vi har stränga lagar mot dem? Det skulle ju vara respektlöst, intolerant och säkert också rasistiskt.« (Från monologen Human Rights Travesty).

PK-folkets favoritbegrepp islamofobi existerade inte för bara några år sedan, menar Condell. Det var avsiktligt skapat av muslimska ledare och deras vänstersympatisörer som ett sätt att tysta ”kritiker av islams brutalitet, intolerans, kvinnofientlighet, homofobi, och för att stigmatisera de som opponerar emot religiös fascism genom att antyda att de är psykiskt störda”. ”Människor som opponerar mot islam är inte islamofober, de är islamorealister.”

Ordet multikulturalism existerar bara på grund av islam. Det uppfanns för att dölja det faktum att islam dominerar – inte integrerar. Säger alltså Pat Condell. Att en del av hans utsagor får tas med en nypa salt är nog nödvändigt. Men hans dräpande formuleringar i denna så inflammerade tidsfråga söker sin like. Tankarna går osökt till giganten Lenny Bruce. För han är många gånger mycket rolig. Modig är han hela tiden. Unna er nöjet att höra på någon av alla hans monologer på hemsidan http://www.patcondell.net/.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist