Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det problematiska med massinvandringen i Sverige påtalades tidigt av en växande opinion som  ville diskutera vad detta skulle innebära för nationen och vilka konsekvenserna skulle bli. Men det var en problematisering som avfärdades av politiker och media  som ”främlingsfientlig” och ”rasistisk”. Detta trots stora svårigheter att ordna förläggningar och att man inte kunde redovisa en plan för integrationen.

En som intresserat sig för massinvandringens fenomenologi är den engelske författaren och chefredaktören Douglas Murray som i sin bok The Strange Death of Europe visar på mer övergripande perspektiv som aldrig förekommit i den svenska debatten.

Och han skräder inte orden. Som bokens titel antyder menar han att den civilisation vi känner som Europa håller på att begå självmord och att vi länge bevittnat ett märkligt fenomen som med få undantag gäller alla länder inom denna gemenskap: den styrande eliten agerar mot folkets vilja. Det är eliten som genomdrivit massimmigrationen trots kraftfulla protester, för som Fredrik Reinfeldt sa – bara barbari kommer från det egna folket medan de goda inflytandena kommer utifrån.

Olyckligtvis har denna miljoninvasion skett samtidigt som Europa förlorat självförtroende, traditioner och själva identiteten, menar Murray. Möjligen hade någon sorts lösning kunnat uppnås vid en bred offentlig diskussion men detta har begränsats till ett minimum. Den politiska eliten och media har nämligen trott att vem som helst i världen kan flytta till Europa och bli europé, bara sådär, utan märkbara konsekvenser. Fast alla vet att det är svårt att tänka sig det omvända – att vi själva snabbt skulle kunna bli kineser, somalier eller syrier bara vi flyttade dit.

Man har inte förstått att den egna identiteten och avhängigheten till  ursprung, kultur och traditioner präglar oss för resten av livet. Normal invandring påverkar knappast ett land, medan de mängder vi bevittnat de senaste åren kommer att förändra Europa radikalt, helt enkelt för att människor med utomeuropeiska värderingar kommer att prägla samhällsklimatet. Som Douglas Murray formulerar det:

»Världen har kommit till Europa precis då Europa har tappat förmågan att uppfatta sin egenart. Och då inflödet av miljoner människor från andra kulturer till ett kulturområde med stark identitet kanske skulle ha gått, fungerar det inte med detta miljoninflöde till en skuldmedveten, utsliten och döende kultur.«

Oron inför det växande invandringsflödet till Sverige bemöttes i början med beskäftiga pekpinnar, exempelvis då Ingrid Lomfors från Levande historia sa att immigration till Sverige är inget nytt, vi är alla  egentligen invandrare, och i alla händelser finns det inget man kan kalla ”svensk kultur”. Även om denna massinvandring skedde inför ögonen på allmänheten menade de styrande att detta inte var ett nytt fenomen och att det inte var ett problem utan en ”möjlighet för landet”.

Man kan fundera över myndigheters och medias envetetna ignorerande av det folkliga motståndet mot massinvandringen. I rädslan för främlingsfientlighet och islamofobi har man betonat det positiva i multikulturalism och mångfald. För att förstärka detta har man talat illa om Sverige. Vi har ingen kultur som Mona Sahlin sa, det är bara andra länder som har det.

Detta häpnadsväckande uttalande visar på en svensk självbild som är brutal: vi skäms för vårt land och ser därför multikulturalismen som en räddning. Detta bottnar i en bristande självsyn eftersom vi inte kan uppfatta den svenska särarten, ett ointresse som fött mindervärdeskomplex som i sin tur söker kompensation i inflytande från andra länder med en tydligare identitet.

Jag tror detta är förklaringen till det svenska självhatet som vi ser så många exempel på i media. ”Svenskhet” och ”svenska värderingar” betraktas som verklighetsfrämmande illusioner, medan utomeuropeiska kulturer respekteras oavsett problematiska sidor uppenbara för vem som helst.

»Så européer är skyldiga för vad som händer med dem, nekas legitima möjligheter att göra invändningar, flertalet synpunkter anses inte bara farliga utan marginella. Av alla länder i Europa som deltar i detta experiment är Sverige ett av de mest intressanta, inte minst för att ha den mest strikt tillämpade politiska och mediala konsensusen i något av de europeiska länderna.«

I vårt land uppfattas begreppet multikulturalism som ett samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som både likvärdiga och berikande. Det har inte reflekterats över den uppenbara konflikt som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap (Rojas SvD 13/1-16).

För konflikter har det ju blivit. Redan 2010 sa Angela Merkel ”att bygga ett multikulturellt samhälle och leva sida vid sida och uppskatta varandra har misslyckats, fullständigt misslyckats”. Englands premiärminister David Cameron yttrade snart samma mening, liksom Australiens och Spaniens premiärministrar. Frankrikes Nicolas Sarkozy sa:

»Sanningen är att i våra demokratier har vi blivit alltför upptagna av identiteten hos dem som anlände och inte tillräckligt intresserade av identiteten hos det land som välkomnade dem.«

Fortfarande uppfattar svenskar mångkulturalism som synonymt med pluralism, etnisk mångfald, och att man inte har något emot att människor med olika bakgrund flyttar till vårt land. Man har ännu inte förstått konsekvensen: parallella samhällen och kolliderande värdesystem som i dag tydligt manifesteras i oroligheterna i många av våra förorter. Redan den politiska filosofen Samuel Huntington sa ”multikulturalism är i grunden en anti-europeisk civilisation. Det är en anti-västlig ideologi”.

I en följande krönika ska vi vidareutveckla några av de frågeställningar Douglas Murray tar upp i sin bok.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Så har då SD fått rätt igen. Media och politiker har nu nödgats tillstå att de tafsande ungdomarna kommer från Nordafrika och Mellanöstern trots att polisen försökt mörka nationaliteten i enlighet med vad den politiska korrektheten krävt. Uppgifter om härkomst har ingen relevans har det ju hetat, för alla kulturer är lika mycket värda. Denna dogm är nu skjuten i sank. Självklarheter som att kulturer och handlingsmönster skiljer sig mellan länder börjar nu bli en sanning inte bara för SD.

Själv ser jag inga problem med invandring, är det väl bäst att tillägga, jag tycker att det är berikande med människor som flyttar till vårt land från världens alla hörn. Men jag är förvånad över den allmänna bristen på inlevelse i vad en så omfattande invandring måste innebära för många andra, speciellt nu då de stora integrationsproblemen är uppenbara för var och en.

Ett exempel på demoniseringen av SD.

Hur kan det vara så svårt förstå att många är skrämda av den allt ymnigare förekomsten av annorlunda utseenden, främmande språk, underliga kläder och maskeringar, muslimskt kvinnoförakt och patriarkala sedvänjor, moskéer, hederskultur och hot om terror? Att svenskar i gemen har ett öppet och fördomsfritt sinnelag är nog sant. Men inte alla. En del behöver mer tid att smälta de dramatiska förändringar samhället går igenom nu.

Bristen på inlevelse i detta är häpnadsväckande. Man fattar inte grejen. Samtidigt grubblar man över SD:s stora framgång i valet men har fortfarande svårt att begripa det uppenbara – att SD är det enda parti som tagit denna skrämda grupp på allvar. Hos SD möter man den förståelse andra partier saknar. Det är klart man då röstar på SD. Den ständigt pågående demoniseringen av partiet förstärker bara sammanhållningen.

Etablissemanget har trott att denna del av väljarkåren helt plötsligt och oförklarligt skulle ha drabbats av främlingsfientlighet, rasism och fascism. Som en blixt från klar himmel. Jag tror det är mycket enklare. Jag tror det handlar om det som ett äldre par i Nederländerna yttrade som sin upplevelse inför invandringen: ”Vi känner inte igen oss längre”. Den ökande invandringen innebär en otrygghet genom att den invanda verkligheten på kort tid förändrats.

Att detta har provocerat fram en markerad värdekonservatism har etablissemanget inte förstått. Så man hånar och skandaliserar denna avvikelse från den partipolitiska normen.

Till detta fogar sig ett annat tidsfenomen som politiker och media inte heller insett sprängkraften i – feminismen. Med sin arroganta framtoning, där män skuldbeläggs och märkliga idéer lanseras, har väckt en omfattande irritation hos många. Återigen står man frågande. Alla svenskar ska ju vara feminister, det har vi ju kommit överens om, inte sant? Så även här blir frustrationen överkörd och kommer bara till uttryck i ett undertryckt ”näthat”. Där de etablerade partierna tävlar i att kalla sig feminister är det bara SD som visar förståelse för reaktionen på feminismens överdrifter.

Det är klart att folk är för jämlikhet mellan könen – vem är inte det? Men det är långt ifrån den mansföraktande ideologi feminismen står för. Att feminismen kollektivt skuldbelägger svenska män – men inte det muslimska patriarkala kvinnoföraktet – är ett hyckleri som ytterligare belastar feminismens rykte hos en stor allmänhet. Men inte heller detta fattar etablissemanget. Det gör bara SD.

SD har givit röst åt en befolkningsgruppering som tidigare inte fått rum i det politiska landskapet i landet. De står för ett nytt förhållningssätt snarare än traditionella partipolitiska frågeställningar. I mycket handlar det om en reaktion på det hyckleri de uppfattar politiker och media har i fråga om invandring, islam och feminism. Ett förhållningssätt dikterat av politisk korrekthet där meningsyttringar undertrycks för att man inte ska dabba sig.

Och en sak till. Att SD är uttalat nationalistiska är en naturlig reaktion på det allmänt omfattade föraktet för Sverige. Antinationalismen har varit en långlivad trend där begrepp som svenskhet ständigt förlöjligas och ifrågasätts. Våra seder och bruk förminskas till och med av namnkunniga politiker som Mona Sahlin som skäms över vårt midsommarfirande. Till exempel.

Etablissemanget har stirrat sig blint på SD:s tidigare främlingsfientlighet och nazistiska ursprung som om partiet fortfarande stod för detta. Som om alla som röstar på partiet plötsligt skulle ha blivit nazister. Denna katastrofala felbedömning skymmer det faktum att landet fått en ny politisk klass som i sina väsentliga drag är en konsekvens av en blind fläck i det politiska och mediala tänket.

Landet har fått SD för sina synders skull. Men det har man inte förstått än.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Jag har tidigare sagt att att få läser partiprogram innan de röstar. Hur röstar man då? Med magkänslan, skriver Lennart Hast i en understreckare i SvD 10/7. Genom den ökade medialiseringen av politiken ställs därför allt större krav på partiledaren som partiets varumärke.

Partiledaren kan med sin varumärkespersonlighet (en samling mänskliga egenskaper som associeras med ett varumärke) understödja sitt partis varumärke och skapa en samling unika och positiva associationer.

Vad är det då som definierar en partiledares varumärkespersonlighet? Jo att han/hon upplevs ha personlighet, är ärlig, unik, har ”ledarskapsdimensioner”, ser bra ut, är självsäker och intelligent.

Dessa egenskaper används för att visa på en personlighet som är relevant för att välja parti eller partiledare och syftar till att illustrera det politiska varumärket snarare än den verkliga personligheten hos politikern.

Så långt undersökningen. Jag har aldrig röstat på moderaterna. De har aldrig varit ett alternativ. Har mest legat åt sossehållet, men gjort några avstickare till MP och V. Tror jag röstade på C i ”kärnkraftsvalet”, men annars har de (tillsammans med FP och KD) inte funnits på kartan. Behövs de över huvudtaget? Ärligt talat.

Men Reinfeldts geniala – och trovärdiga – rockad från höger mot mitten vid förra valet (”det nya arbetarpartiet”), i kontrast till Perssons gamla utslitna floskler fick mig att piggna till efter en lång politisk dvala och börja en långsam omvärdering. Frågan jag ställer mig nu är: kan man ha förtroende för en partiledare men misstro hans parti? För överklassen är inget man röstar på. Så är det bara.

Rösta på sossarna igen? Med en partiledare som låter som en söderböna med bussiga och självgoda klyschor från ett arbetar- och fackföreningsromantiskt sjuttital? Det räcker med det nu. Hon talar inte nuspråk. Det känns som hon svarar på gårdagens problembild. Skulle hon vara bättre och inge större förtroende än Reinfeldt? Inte i min bok. Och Östros – den gamla okarismatiska sossesluggern med sina kalla ögon – inger han ett större förtroende än den lysande finansministern Borg? Inte med bästa vilja i världen.

Att sossarna slagit följe med V där på fullt allvar en kommunist- och revolutionsromantiker ska dela regeringstaburetterna vid ett makskifte gör inte saken bättre. Har inte samma reservationer för MP, även om deras budskap ofta är beskäftigt 70-talsromantiska. Och deras ständiga moraliserande känns inte realistiskt. Ett parti för svärmande idealister.

Att moderaterna skulle stå för förnyelse är fortfarande den stora nyheten. Vem hade trott att gamla högern skulle göra det? Och Reinfelts retoriska skicklighet har än en gång firat triumfer. I Almedalen avfärdade han S som uttryck för ett ”särintresse”. Rätt eller fel – lysande retorik är det. För visst har han fått fatt i något vi alla funderat men inte vågat säga? S är gamla, orienteringslösa och tror att lösningen är att fortsätta i gamla uppkörda hjulspår.

Men vad göra när vi nu enligt undersökningar är styrda av  en imageapparat? Ja manipulerade är vi i alla fall. Då väljer jag hellre en intelligent manipulation, skickligt manifesterad. Min röstsedel blir då om inte annat ett erkännande av denna skicklighet.

Årtiondens misstänksamhet mot moderaterna är inget man ändrar på i ett nafs, men Reinfeldt får definitivt min röst i höst.