Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Vilket avstånd bör man hålla till den man talar med? Hur länge kan man dröja med att svara på tilltal? Vilken effekt får ett skratt vid fel tillfälle? Hur uppfattas man om det bara är ytterligare en passagerare på kvällsbussen och man sätter sig bredvid denna? Detta är situationer som vi instinktivt reagerar på och vet hur vi skall förhålla oss till, eftersom det ingår i vårt sociala kodsystem. De oskrivna lagar vi alla lyder under behandlas i den nyutkomna antologin Regler, civilisationens ryggrad som anmäldes i SvD 3/9.

Trots att uttalade regler saknas tillämpar vi en intrikat köteknik. Det är till exempel självklart för de flesta att genast följa efter om personen framför tar två små steg framåt, och den som inte gör det ska märka att de bakomstående börjar harkla sig och undrande sträcka på halsarna – trots att det tillfälliga stillaståendet inte på något sätt påverkar turordningen.

Eller du frågar en medpassagerare på t-banan vad klockan är. Han svarar inte. Sånt händer. Du känner dig förvirrad, ställd och bortgjord. Du vet inte vad du skall ta dig till härnäst. Upprepa frågan? Avlägsna dig? Bli arg? Du känner dig helt enkelt dum. När medpassageraren inte svarar på din fråga förstummar han dig. Denna iakttagelse är hämtad från Johan Asplunds bok Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet.

Så händer något som med ens löser dina problem. Du hör snett bakifrån en röst som säger ”kvart över elva”. En annan medpassagerare har svarat i den första medpassagerarens ställe. Detta återger dig talförmågan. Du vänder dig om, nickar, ler och säger tack. Det är som om du blivit återinstallerad som fullvärdig medlem av det lilla samfundet i tunnelbanevagnen. Eller som om du åter tillerkänts dina allra elementäraste mänskliga rättigheter.

Alkohol kan erbjuda en frisedel från gängse regler vid samvaro med andra människor, berättar en studie i ovannämnda antologi. Beteende som i nyktert tillstånd vore social harakiri kan devalveras till ett genant klavertramp med hänvisning till att personen hade tagit ett glas för mycket. Att bryta mot lagar och konventioner kan resultera i straff eller utanförskap, men också i nyskapande och förbättringar. Normer stabiliserar och förenklar tillvaron, men de kan också förblinda, verka konserverande och hämma förnuftet.

Det intressanta med attributet ”sur” är att det på en gång karakteriserar och förklarar ett beteende, skriver Johan Asplund. När du inte hälsar på grannen är du sur, och du låter bli att hälsa därför att du är sur. Den sure klargör helt oförblommerat genom mörk uppsyn, fnysningar, häftiga sortier – att han gör det för att bestraffa sin omgivning. Omgivningen frågar sig vad den har gjort. Den sure kan emellertid vägra klargöra vad slags oförrätt han anser sig ha lidit.

Till sist står den sure själv inte ut längre. Då blir han mer eller mindre plötsligt ”glad igen”. Det torde vara ovanligt med konstant surhet. Detta är istället en form av mikromakt som utövas då och då, avslutar Asplund sin noggranna iakttagelse.

Vi träffar någon vi känner, och vi hälsar. En hälsningsceremoni kan vara över på någon sekund. Beteendet sitter i ryggmärgen. Ändå är den tätt packad med socialt innehåll. Detta är sällan medvetet hos oss, men tittar man närmare på processen är den rätt komplicerad. Och väldigt intressant. Detta blir tydligt om man betraktar ett vardagligt skeende.

En bekant till mig råkar komma förbi när jag pumpar min cykel, vilket jag observerar först när han passerat mig. Nu måste jag reparera skadan. Jag ropar efter den andre och försäkrar att jag nyss inte såg honom. Den andre nickar och ler. Det här höll på att gå illa! I det återställande av ordningen som sedan följer kan man förnimma en svag ton av panik. Även återställandets turer sker ”utantill”. Vi har lärt oss långt fler sociala psalmverser än vad vi normalt anar.

Att det finns folk som forskar i dessa beteenden hade jag inte en aning om då jag fick en bok i min hand av professorn i kultursociologi Johan Asplund som heter Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (Göteborg 1987). Den är full av exakta iakttagelser av hur komplexa våra sociala koder är. Den rekommenderas alla som vill förstå vad det är för socialt spel vi helt omedvetet deltar i dagligdags.

När du hälsar på din granne förväntar du dig att han skall returnera din hälsning, vilket han också gör. Först erkänner eller bejakar du honom, därefter erkänner eller bejakar han dig. Det är ömsesidigheten i situationen som vi bör ge akt på. Upphäver du ömsesidigheten drabbas inte bara din granne utan också du själv. Låter du bli att hälsa på honom och således förnekar honom, berövar du honom kapaciteten att erkänna och bejaka dig.

Och då vidtar ett beteende som inte bara är komplicerat – det är mer ovant och kräver en rad improvisationer. Det är besvärligt och omständligt. Anta att du och grannen råkat i nån sorts konflikt. Vänskapen har förbytts i ovänskap. Men fortfarande stöter ni hela tiden på varandra vid tomtgränsen, på gatan, i snabbköpet.

Du måste, när du överraskande blir varse din granne, till att börja med förhindra att dina ögonbryn gör en liten och mycket snabb rörelse uppåt. Härnäst måste du låta bli att dra en smula på munnen. Du får inte le åt din granne. Åsynen av grannen utlöser vidare en impuls till ett uppåtriktat ryck i din högra arm, en impuls som måste undertryckas, liksom det ”hej” som du var på vippen att som vanligt uttala. Det är nu du vänder ryggen åt honom.

Du har lyckats genomföra scenariet klanderfritt, men upplever ingen glädje. Du känner dig istället illa till mods. Men efter några få försök behärskar du konsten att låta bli att hälsa. Vid nästa sammanträffande glider din blick helt uttryckslöst över och förbi din grannes ansikte – som om han inte alls stod där.

Men det hela är ytterst plågsamt. Så istället för att slippa spela detta spel börjar du istället undvika honom. Du börjar gå ut och in i ditt hus via bakdörren. När du ska gå till brevlådan efter tidningen tittar du först ut genom fönstret för att se att din granne ej är i faggorna. Du väljer nya tidpunkter för besök på posten och snabbköpet.

Så småningom inträder förhoppnings normaliseringsfasen. Grannen erbjuder en normalisering av ert inbördes förhållande och du accepterar. Du återgår att hälsa på din granne och ni rabblar ömsesidigt upp era sociala innantilläxor varje gång ni träffas. På ytan ser allt normalt ut, men tittar man noga efter ser man att bägge parter iakttar en viss vaksamhet.

Den part som ursprungligen slutade hälsa och sedan övertalades att åter börja hälsa, kan behöva signalera att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Den andra parten kan å sin sida genomföra sina miner och gester med en antydan till reservation och att han uppfattat att den första parten signalerat att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Allt detta uttrycks med små omärkliga skiftningar i blickriktning, hållning, tempo, timing och liknande.

Om vi ska summera. Varje gång du möter din granne under pågående konflikt, berövar du honom på en hälsning. Du bestraffar härigenom din granne. Så snart någon förfogar över effektiva sanktionsmöjligheter och sätter dem i verket föreligger makt och maktutövning. Mikromakt kallar Johan Asplund detta när det handlar om ett skeende mellan två människor. Detta skall vi återkomma till.