Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Goetheanum, 2 augusti 1972 på kvällen, Grosse Saal är fullsatt med deltagare i den internationella ungdomskonferensen. Vi skall se första mysteriedramat. Förväntansfullt sorl från den tusenhövdade publiken.

Plötsligt blir allt svart, strömmen har gått, vilket väcker munterhet med fniss och småprat i mörkret.   Ficklampor tänds och spelar med sina ljuskäglor omkring i salen. Det är en overklig stämning. Alla väntar på att ljuset skall komma tillbaka.

Några börjar sjunga i mörkret. Flera ansluter, sen ännu fler – och snart sjunger hela salen Dona Nobis Pacem. Spontant, helt orepeterat en jättekör där i denna becksvarta jättesal. Och det sjungs i stämmor. Kvinnorösterna de ljusare, männen de mörkare. Jag är helt tagen av den häpnadsväckande vackra klangen och känslan av total samhörighet.

Detta gör ett outplånligt intryck på mej som nybliven medlem. Att plötsligt befinna sig i en stor gemenskap i en mäktig musikalisk harmoni – som ett tonande uttryck för den antroposofiska kulturimpulsen. Som att delta i en mikaelisk härskara.

Tio minuter dånar denna tusenhövdade kör, sen kommer ljuset tillbaka och allt tar slut. Det var nästan synd.

Händelsen gav det starkaste intrycket i detta mitt första besök i det antroposofiska centret. Jag var 28 år och skrev en utförlig tiosidig rapport hem till mina antroposofiska föräldrar som aldrig besökt platsen. Där beskriver jag om alla de studiegrupper jag var med i, hur mathållning var, övernattningen i en gymnastiksal och om utflykterna i grannskapet.

Uttalanden som gjorde intryck på mig då kunde vara till exempel Carlo Pietzners i min samtalsgrupp:

»Ju sannare en tanke är desto mindre har den någonting gemensamt med den människa som frambringar den.«

Vilket jag i min rapport ledsagar med en förklarande parentes: ”Tanken blir ju då mer universell och man måste ge upp sitt eget själsväsen mer och mer för att kunna tränga in i den sanna tankevärlden.” 40 år senare känns tanken inte helt klar, men bestickande på något sätt – som så ofta i antroposofiska sammanhang.

Hagen Biesantz yttrande på morgonseminariet var också imponerade.

»En andligt omedveten människa som utför en ond handling är egentligen inte ansvarig för den, han är driven till den av sin ofrihet. En andligt skolad, medveten människa däremot är fri i valet mellan det onda och det goda, men med detta följer ett stort ansvar. Väljer den människan det onda blir han aldrig förlåten.«

En formulering som ger perspektiv på begreppet frihet. Ju mer begränsad och omedveten man är, desto mindre fri – och ansvarig. Med ökad medvetenhet och insikt följer visserligen ett större frihetsutrymme – men också ett ökat ansvar. På en frågestund efter morgonföredraget formuleras så den fråga som skulle visa sig bli en av de centrala inom rörelsen alla dessa år.

»En [existentiell] fråga skulle aldrig ställas om vi inte någonstans i vårt inre redan anar svaret. Därför är det inte svaren vi är ute efter, det är frågorna. Många av de frågor vi idag ställer är ofta kvarlevor från tidigare liv. Man skall alltså inte ge människan paketlösningar på frågor genom att ge dem en massa svar. De svaren är ju inte deras egna, de har inte kommit fram till dem själv.«

Denna hållning har präglat det antroposofiska arbetet i decennier där rubriker på seminarier, föredrag, kurser och artiklar ofta formuleras i frågeform – och där inga svar ges. En annan iakttagelse i samma stil formulerades av Hagen Biesantz som berättade att han undervisat en liten flicka och då kom att tänka:

»Här sitter jag, 20 år äldre än denna människa och tror att jag är överlägsen henne i kunskap och vetande. Men vad vet jag om hennes tidigare inkarnationer, hon kanske nått miltals längre än mig i sin andliga utveckling.«

Detta imponerade på mig då. Idag är upplevelsen dubbel. Det finns något undervisande i uttalandet, nästan poserande. Samtidigt har han en pedagogisk poäng att inför en massa ungdomar exemplifiera komplexiteten i karmalagen. Men det är svårt att nu drygt 40 år senare frigöra sig ifrån intrycket att det finns något av ett intellektuellt snobberi i flera av dessa uttalanden.

Vilket naturligtvis tilltalar unga människor som söker djupare perspektiv på tillvaron. Antroposofin har en intellektuell cred som kändes häftig, speciellt jämfört med fundamentalistisk religion och allehanda gottköpsteorier som allmänt florerar. Antroposofin är cool, antroposofin kräver något av dig, klarar du utmaningen?

Min rapport till föräldrarna slutar med en upplysning jag fick från en Kristofferskolelärare jag haft som jag träffade där. Han berättade att en av mina klasskamrater hade vägrat värnplikt, vilket inte förvånade mig. På den tiden uppfattades detta som ett kraftfullt statement som för det mesta ledde till en månads fängelse. Men som den viljestarka idealist han var vägrade han också fängelse! Hur det gick med det fick jag dock aldrig reda på.

                                                                                                             Johannes Ljungquist