SD är svaret på den svenska gränslösheten
♦ ♦ ♦ Inget kunde vara mer politiskt korrekt i dag än att fördöma Sverigedemokraterna. De har ju varit nazister. Att Jimmie Åkesson rensade ut nazism och rasism då han 2005 tog över ledarskapet hjälper inte, en rad uteslutningar av omdömeslösa i partiet visar att rasismen lever kvar. En vanlig uppfattning är att SD inte går att lita på.
Att partiet trots detta dåliga rykte förmått växa till landets tredje största parti blir därför svårt att förklara. Skulle svenskar plötsligt blivit rasister och främlingsfientliga islamofober? Eller beror det på att partiet är ”populistiskt”? Men det är en meningslös beteckning eftersom alla partier är populistiska, det är ju själva definitionen av ett politiskt parti. Det måste vara andra orsaker bakom SD:s framgångar.
Jag tror att framväxten av detta parti visar på sidor av den svenska folksjälen som länge hukat under en konsensuspräglad tankementalitet av beskäftig självgodhet som säger att vi är bra, förnuftiga och i grunden goda människor som vill visa upp vår förträfflighet för världen. Och vi besitter en gränslös generositet som vi älskar att spegla oss i.
För många av oss är denna mentalitet provocerande.
Vi tycker att migrationspolitiken fram till 2015 uppvisade en gränslöshet som var närmast chockerande. En bred allmänhet med regering och media var helt uppfyllda av att öppna sina hjärtan och bjuda stora famnen för nödlidande människor från när och fjärran, oavsett om de var flyktingar från krig eller bara ville njuta frukterna av ett modernt lands förmånliga livsstil.
Och detta utan att man visade upp en integrationsplan. Som om man trodde att allt skulle ordna sig när folk kommit hit.
Bakom detta naiva förhållningssätt ligger en annan gränslöshet, nämligen en föreställning om att våra nationsgränser inte borde finnas. Vi är inte begränsade av den svenska nationalstatens gränser, det är något förlegat, vi är i första hand världsmedborgare, var uppfattningen.
Detta synsätt är i sin tur en konsekvens av en svag uppfattning av det svenska, många förnekar vår nationella särart, den norska kärleken till Norge har ingen motsvarighet i vårt land. Att älska Sverige anses löjeväckande och förknippas med nazism och högerextremism. Sverige är inget särskilt, bara en droppe i det internationella havet.
Om man saknar förståelse för Sverige är däremot förståelsen för islam gränslös. Det spelar ingen roll att media dagligen matar oss med terror, kvinnoförakt, homofobi, hedersvåld och nattståndna värderingar som utgår från denna religion som samtidigt är en missionerande världsmakt med politiska ambitioner. Det finns alltid ursäkter. Kritik av islam uppfattas som islamofobi, acceptansen är gränslös.
Man kan till och med fråga sig om kärleken till islam övertrumfar kärleken till Sverige.
Förtigandet av den patriarkala kulturen inom islam är kanske starkast inom radikalfeminismen – som däremot ständigt skäller på den svenske mannen som internationellt anses vara den mest jämställda i världen. Denna paradox är inte den enda. Radikalfeminismens gränslöshet är närmast sanslös. Förutom att uppenbara fenomen som hedersproblematik förnekas, kritiseras den svenske mannen ständigt. Kvinnliga popstjärnor säger att de hatar män, vilket applåderas av de politiskt korrekta. ”Genusvetenskap”, ”normkritiska” dagis och ifrågasättande av könsroller – toleransen för radikalfeminismen är gränslös.
Jag tror det är denna gränslöshet inom migrationspolitik, islam, radikalfeminism och nationalism som har väckt frustration hos de människor som sökt sig till SD. Gränslösheten har blivit en vattendelare där många känner sig förrådda av partietablissemang och media, som svikit sin kritiska uppgift och stöder makten genom att förmedla de politiskt korrekta åsikterna för dagen.
Normalt hade sveket bara resulterat i röstskolk och ett ökande politikerförakt. Men då det finns ett parti som förstår vad de svikna söker blir SD:s framgångar lättbegripliga. Politisk frustration behöver inte längre vara hemlös. SD är ett kvitto på den gränslöshet som länge grasserat inom etablissemanget.
Johannes Ljungquist