Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Det finns ingen Gud eller någon andlig värld, verkligheten är vad den ser ut att vara, inget annat. Det finns ingen överpersonlig mening med livet, bara den mening man själv skapar. Trots allehanda religiösa föreställningar är detta materialistiska synsätt ledande i vår tids civilisation.

Det är en världsbild där man är nöjd med självklarheter, en endimensionell verklighetsuppfattning som är fullt tillräcklig. Man förtränger fenomen som nära döden-upplevelser, begreppet liv och vad medvetande är eftersom dogmen om den okomplicerade världsbilden omöjliggör kunskapssökande i dessa frågor.

Oavsett om vi är religiösa eller new age-anhängare är vi alla präglade av detta materialistiska synsätt.

Övertygelsen i synsättet är så kraftfull att man kan fråga sig – är det meningen att vi ska tro att verkligheten bara är vad den ser ut att vara? Kan det vara viktigt med en materialistisk världsåskådning? För om det existerar parallella dimensioner som behöver mörkas är den materialistiska föreställningen perfekt.

Men varför skulle det i så fall vara viktigt att vi är okunniga om en flerdimensionell verklighet? Vad finns där att mörka? Varför får vi inte veta?

För då skulle vi inte vara fria. Det är det korta svaret.

Själen, som i den andliga dimensionen är obegränsad, inkarnerar för att erfara upplevelsen av begränsning i en materiell dimension. Denna upplevelse – som är en illusion – är en dramatisk kontrast till den stora kraft vi har i den andliga dimensionen. Som odödliga är döden ett okänt fenomen för oss, men på det fysiska planet existerar fenomenet – som en illusion.

Vi förlorar vår andliga identitet då vi föds. Vi lever ett liv – och efter dödsögonblicket återupptäcker vi denna andliga identitet igen. Kontrasten mellan dessa tillstånd ger själen en fördjupad självkännedom. För själen kan en sådan upplevelse inte uppnås och bli förstådd utan en fysisk inkarnation.

Inkarnationens själva grundförutsättning är att vi måste glömma vår andliga identitet då vi inkarnerar. Vi måste tro att vår fysiska tillvaro är den enda tillvaron. Att vi är vår fysiska kropp. Övertygelsekraften i denna illusion är nödvändig för att ge inkarnationen erfarenheter för andlig utveckling. Om vi inte skulle uppleva denna separation från vårt andliga ursprung skulle livet sakna det allvar som krävs för att uppnå de erfarenheter vi söker.

Att vårt andliga ursprung faller i glömska gör inkarnationen till ett autentiskt skeende här och nu. Jordelivet är på riktigt. Vi är ställda på oss själva och kan agera fritt ovetande om en annan dimensions villkor. Detta tillstånd gör den materialistiska världsåskådningen meningsfull. Världen är vad den ser ut att vara. Du är din kropp. Och du är fri.

Att materialisterna inte tror på en andlig värld är med andra ord helt i sin ordning. Frihet och oavhängighet ger oss det erfarenhetskapital vi söker i inkarnationen. Därför är materialismen viktig för mänsklighetens utveckling.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Då jag gjorde repmånad var det en på luckan som var frälst. Spelade kontrabas i Norrköpings symfoniorkester. Han beklagade sig över att hans pingstförsamling inte tyckte om klassisk musik. Det skulle bara vara gitarr och sång, klassisk musik ansågs elitistisk.

Han förvånade mig med sin tro på reinkarnation. En pingstvän! Högre i tak än jag trodde. Han var trevlig så jag tänkte jag skulle testa en fråga jag länge tänkt ställa till en frireligiös. Nämligen var de som dör tar vägen fram till den yttersta domen. Var befinner de sig under denna troligtvis avsevärda tidsrymd. I himlen?

På yttersta dagen ska de uppväckas står det i skriften. Uppväckas från vad? Är de döda eller sover de? I vilket tillstånd befinner de sig i denna långa väntan? Bibelns utsago är ju minst sagt oklar, så ett svar från en pingstvän skulle ju vara intressant.

Frågan gjorde honom brydd. Men sa sedan ärligt att han inte visste. Guds vägar äro outgrundliga. Ja, det finns till och med mycket man inte borde tänka på, menade han. Vissa frågor ska nog inte ställas, man ska inte tänka för mycket. Då hamnar man i meningslöst grubbleri. Och det trodde han inte Gud hade avsett.

Jag blev nog lite förvånad av hans svar, mest över att Gud inte vill att man ska tänka för mycket.

För hur kan vi få tankeförmåga – en färdighet som är unik bland levande varelser på jorden – för att i vissa lägen inte förväntas använda den? Det ligger en uppgift dold i det faktum att människan är den enda art på jorden som fått tankeförmåga.

Att vi kan tänka innebär: Undersök tillvaron och lär känna dig själv – du har verktyget. Underlåtenhet att använda detta verktyg är att inte ha förstått avsikten med gåvan. Att därför avvisa den tankekultur som är präglad av vetenskapens krassa spårfinnande i materien är följaktligen ett missförstånd.

Det är nämligen helt i sin ordning: All according to plan. Vi befinner oss sedan några århundraden på en upptäcktsresa i materiens gåtfulla värld, något vi varken kunde eller fick göra tidigare då våra religiösa föreställningar hindrade oss. Det var den fria tanken som gav oss denna makalösa utveckling.

Att undersöka materien är rimligtvis själva avsikten med vår tidsepok. Om man ska tyda tecknen. Och naturligtvis blir vårt tänkande präglat av denna forskningsiver. Att de flesta därför har en materialistiskt färgad världsbild är en naturlig följd av detta. Inget man kan klandra folk för.

Att religiösa fundamentalister avråder från att tänka för mycket, är i sin ringaktning av Guds gåva rena hädelsen. Liksom att inte tänka självständigt över de religiösa dogmerna.

Men bristen på fritt tänkande måste också konstateras hos alla de som okritiskt köper tidsandans tankeschabloner rakt av. De flesta har subtila aningar och upplevelser av det hinsides som de förtränger för att det inte ingår i konceptet.