Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

Massinvandringen tog Sverige på sängen. Politikerna visste inte vad de skulle ta sig till. Migrationsverkets tidigare generaldirektör Anders Danielsson tar idag fem år efteråt bladet från munnen i en intervju:

»Vad vi såg var att Sverige tappade kontrollen. Man hade ingen kontroll på vilka som kom in i Sverige, så hela Dublinöverenskommelsen och hela den reglerade invandringen var ju på väg att kollapsa. Och därför tog jag ett initiativ att skriva till regeringen och hemställa om att man skulle införa gränskontroll hösten 2015, vilket man också gjorde«.

I början av 2000-talet sökte runt 30 000 personer asyl i Sverige varje år. Det förändrades runt 2012 och under 2015 var antalet asylsökande det högsta någonsin, med 160 000 personer. Sedan dess har invandringen minskat något, men under 2018 var det ändå så mycket som 133 000 personer som invandrade till Sverige.

Massinvandringen var ett trauma för vårt land som delade nationen i för och emot. De som var för var regering och riksdag plus en förvånansvärt enig journalistkår − och en folkmajoritet som kände sig generösa och ville visa det. Den andra sidan stämplades av ett enigt etablissemang  som främlingsfientlig, när det i själva verket var den generösa invandringspolitiken man motsatte sig.

Dessa avvikare menade att det var oansvarigt att ta in hundratusentals människor på en så extremt kort tid. Hur skulle de integreras, hur skulle de komma i arbete, vilka kostnader skulle det handla om? Eftersom ingen övergripande plan redovisades var det uppenbart att man inte hade kontroll. För att dölja detta agerade regeringen totalitärt genom att misstänkliggöra kritikerna −  med effektiv back up av en enig mediakår.

Man missförstod och snedvred motiven hos de som var kritiska till massinvandringen, vilket snabbt utvecklades till en kampanjliknande smutskastning där kritikerna blev var mans niding, ivrigt påhejade av media och en bred allmänhet präglad av den svenska konsensuskulturen. Att ifrågasätta statsmakterna och medias verklighetsbild var i princip otänkbart, de var en odiskutabel auktoritet.

Att ett politiskt parti med en mindre smickrande bakgrund kom att företräda de bespottade gjorde inte saken bättre. Och att partiet hela tiden växte förklarades allmänt med att folk plötsligen hade blivit ”rasister”. Att det istället kunde bero på en misstro mot den förda invandringspolitiken fanns inte på kartan.

Massinvandringen var och är ett socialt experiment som förändrat Sverige i grunden. Den svenska konsensuskulturen eroderar långsamt och ersätts av en mångkultur som är långt ifrån oproblematisk. Japan, som har världens mest restriktiva asylpolitik, tog 2016 emot totalt 28 flyktingar. I en intervju säger en japan på frågan varför.

»För att multikulturalism ses som ett hot mot den trygga kollektivismen. Folk i allmänhet vill inte experimentera med de risker ett sådant politiskt projekt medför. Jag menar, vad händer om projektet misslyckas? Det vet man inte. Därför är det kanske bäst att aldrig ens försöka…«

Vi är många som väntat på att få en överblick över detta komplicerade skeende − kanske framför allt hur etablissemangets skambeläggning av en stor del av befolkningen ser ut i backspegeln.

För två år sedan kom så äntligen boken Det lilla landet som kunde av Mustafa Panshiri och Jens Ganman som är en summering av det skeende som kom att förändra Sverige. Det är därifrån ovanstående citat är hämtat. Mustafa är den unga polisen från Afghanistan som numer åker land och rike kring för att berätta för immigranter om det nya landet. Jens blev helt nyligen utsedd till årets svensk. Boken finns nu i pocket.

Massmedias roll i flyktingkrisen har inte varit kritiskt granskande som man kunde förvänta sig av en västerländsk demokrati, tvärtom odlade man en samsyn med regering och riksdag vilket stängde ute all kritik av invandringspolitiken. Redan 2007 kommenterade tv-profilen Janne Josefsson detta.

»Flyktings- och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet.«

Detta var ett sällsynt modigt uttalande under den stora tystnaden de år  media inte vågade ventilera invandringsfrågan. För detta var en tid då myndigheter och media förteg, förskönade och ljög om vad som faktiskt föregått i riket avseende det explosiva invandringsskeendet.

I en kommande krönika kommer vi titta ytterligare på Panshiri-Ganmans bok  eftersom den som ingen annan summerar den märkliga process som så i grunden kom att förändra Sverige.

Johannes Ljungquist

Tyckareliten bland media och politiker har svårt att få kläm på vad Sverigedemokraternas valframgång beror på. Den mest förekommande föreställningen är att SD är ett rasistiskt parti som rider på ett latent främlingshat. Andra menar att SD:s väljare känner sig stå utanför vilket gör dem missnöjda med de etablerade politiska partierna. Jan Guillou tror att SD kom in i riksdagen på grund av de sympatier de fick då vänstermänniskor på torgmötena innan valet hade häcklat SD. Diverse kändisar utgjuter sig känslosamt i media om hur illa de tycker om rasism. Aftonbladet har skapat en slogan: Vi gillar olika.

Få analyser kommer fram till den enda rimliga förklaringen till SD:s framgångar – väljarnas önskan att problemen med massinvandringen och den havererade integrationen skall genomlysas och åtgärdas. Denna önskan har klandrats, missförståtts och hånats på ett sätt som troligtvis ytterligare förstärkt SD-väljarnas övertygelse. Att en legitim önskan förnekas och avvisas väcker naturligtvis harm.

Men det finns lysande undantag. Paulina Neuding och Johan Lundbergs artikel i DN 23/9 efterlyser en debatt om invandringens problem. De talar om en ovilja hos media och de politiska partierna att erkänna de specifika problem som finns med invandringen och det svenska flyktingmottagandet. Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på problemen, skriver de, men de ställer frågorna och har vunnit väljarstöd på att andra försökt tiga ihjäl dem.

Neuding och Lundberg ser att media och de etablerade partierna misslyckats på framförallt två fronter. Ett – oviljan att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder, och två – formulera varför ett generöst flyktingmottagande är något bra. Negligeras dessa frågeställningar riskerar SD att växa ännu mer, menar artikelförfattarna.

Svaret de får är typiskt för debattklimatet. Mattias Tydén förnekar problemen i DN 28/9 och kallar dem myter. Kriminologer har ”återkommande” behandlat kriminalitet bland invandrare, i media ”frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation”. Nej, Tydén  ser inte att någon lagt locket på. Och sällar sig därmed till denna märkliga skara av människor som inte ser, inte förstår.

Man kan fundera mycket över detta. Och uppleva att tyckaretablissemanget inte godkänner en förklaringsmodell som problematiserar invandringspolitiken – eftersom den enligt dem står över all kritik. Detta verkar leva som en tyst, halvt omedveten men ändå självklar upplevelse av konsensus som är intimt förknippad med hela 68-kulturens centrala stämningar av solidaritet med marginaliserade folkgrupperingar. Denna kollektivt upplevda tidsanda har under decennierna cementerats som en sorts upplysningsideal som är odiskutabelt och oberörbart. Att ifrågasätta denna upplevelse är därför ett brott som väcker starka känslor. Konsensuskulturen ser sig deltaga i en sorts mental klasskamp – de upplysta mot de vulgära, oupplysta.

Det intressanta med SD-mentaliteten är att de inte räds sitt psykologiska underläge inför konsensuskulturen för att de ser att kejsaren är naken. Invandringen har tappat alla proportioner – det handlar om massinvandring – och integrationen har misslyckats och istället skapat invandrarghetton med hög arbetslöshet. Ändå diskuteras detta inte. När Anders Lago ber om hjälp att styra flyktingströmmen någon annanstans än invandrartäta Södertälje – som tagit emot fler irakiska flyktingar än hela USA – får han kalla handen av regeringen. Inte ens hans eget parti (S) har förslag till åtgärder.

Ett misslyckande skall kallas för just detta – och åtgärder skall krävas. SD:s rasistiska rötter är naturligtvis en fatalitet som nu utnyttjas av motståndarna i sin fulla potential, men SD:s ifrågasättande av invandrarpolitikens heliga kor är ändå det saken gäller. Och att Sahlin och Reinfeldt nu ska börja förhandla om invandrar- och asylpolitiken är en direkt följd av detta. Hut går hem.