Extremfeminismen avslöjar sina totalitära anspråk
♦ ♦ ♦ Nyligen lämnades en rapport till norska regeringen med förslaget att antifeministiska uttalanden och trakasserier ska kriminaliseras. Bakom rapporten – som är finansierad av Nordiska ministerrådet – står tjugotalet nordiska experter och skribenter, bland andra Mattias Gardell och Maria Sveland. Att rapporten är problematisk på flera sätt vittnar den kritik den mött av namnkunniga debattörer, bland andra Ann Heberlein, liberal feminist och teologie doktor i etik vid Lunds universitet:
»Den här rapporten värnar inte demokrati och yttrandefrihet. Den är ett uttryck för ett åsiktsförtryck som är skrämmande. Att kriminalisera ”antifeministiska” yttranden och ”antifemistisk” kritik är inte rätt väg att gå för att stävja kvinnohat och våld mot kvinnor.«
Andra tidningar, som norska Dagbladet och nättidningen Hela Gotland är också kritiska till rapporten. Motreaktionerna på denna rapport är del i en gryende trend som länge legat latent men som tog rejäl fart i och med Maria Svelands nyutkomna bok Hatet där Ann Charlott Altstadt i Flamman markerade kraftfullt avstånd till den totalitära form av feminism som där kommer till uttryck.
Rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme? har förslag på hur man stoppar det de kallar antifeminismen, hur man analyserar vad en antifeminist är och hur åtgärder ska se ut för att rehabilitera(!) antifeminister. Men själva grunden för fenomenet – den troliga uppkomsten till kritiken av den feministiska ideologin – är förvånansvärt ensidig, för att inte säga direkt felaktig. För det första särskiljs inte feminism och jämlikhet, den likställs. Är du emot den feministiska ideologin är du också automatiskt emot jämställdhet mellan könen.
Dessutom förutsätter rapporten att i den antifeministiska ideologin [sic] har ”den vita heterosexuella mannen en särställning”. Och han vaktar sina manliga privilegier mot alla minoriteter (inklusive kvinnor!). Kvinnan upplevs som ett objekt och den vita rasen som överlägsen. Dessutom sägs många antifeministiska grupperingar vara högerextrema. Sådana ”slutsatser” känns mer som ideologiska floskler än en objektiv analys.
Ett och annat i rapporten kan naturligtvis betraktas som en analys i ordets egentliga betydelse, men jag upplever ändå att motståndet mot feminismens ideologi har ett annat fokus. Utan att göra anspråk på att företräda de så kallade antifeministerna vill jag ändå lista några centrala värderingar jag uppfattar som väsentliga.
- Vi är för full jämlikhet mellan könen.
- Vi är varken rasister eller högerextrema. Och vi hatar inte kvinnor.
- Vi avvisar den feministiska ideologin av en rad orsaker.
- Dess problemformulering är ofullständig och i vissa delar direkt felaktig som då man inte skiljer på feministisk ideologi och allmänt jämlikhetssträvande
- Genom sina krav på allmän acceptans visar extremfeminismen på auktoritära anspråk med skuldbeläggning av motståndare som i vissa fall gränsar till ren demonisering. Detta är i praktiken ett åsiktsförtryck.
- Vi ser begreppet antifeminist som en del av denna demoniseringsretorik. Bara för att man inte tror på en extrem ideologi gör inte normaltillståndet till ”anti” någonting. Det av feministerna skapade begreppet antifeminism innefattar följaktligen ingen idériktning eller formulerad ideologi.
- Den irritation motståndare till den extremfeministiska ideologin kan visa är en naturlig reaktion på den demonisering de ständigt utsätts för i media och samhällsdebatt. Inte ett uttryck för en missaktning av kvinnor och deras rättigheter.
Förre presidenten Bush´s yttrande ”de som inte är med oss är emot oss” synes passa anhängarna av den extremfeministiska ideologins hårda inre kärna. Denna stämning präglar också den torftiga analysen av motståndarna i rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme?, troligen för att de upplever sin ideologi som så självklart rättfärdig att de inte kan skönja några relevanta invändningar.
Därför är det inte de så kallade antifeministerna som skall omskolas, som rapporten föreslår, utan extremfeministerna som måste lära sig att tolka motståndet rätt. Man borde kunna begära att de skall se skillnaderna i uttrycken. Att kunna skilja på en naturlig reaktion på ett ideologiskt påbud – och yttringar av högerextrema rasister som hatar kvinnor.
Stigmatiseringen av de så kallade antifeministerna har totalitära drag som leder associationerna till det forna kommunistiska östblocket. Men lika lite som man då kallades för kommunist för att man var emot sociala orättvisor, måste man idag kallas feminist för att man är för jämlikhet mellan könen. Och att kalla någon för antifeminist för att han avvisar en totalitär kvinnomaktsideologi är ett oskick.
Jag är inte antifeminist, jag tror bara inte på den feministiska ideologin. Jag är för jämlikhet mellan könen, det räcker gott tycker jag. Jag ser ingen anledning att därför engagera mig i en speciell lära.
Det är alarmerande att den norska rapporten vill kriminalisera antifeminism och rekommenderar de nordiska regeringarna att upprätta angivarorganisationer som regelbundet rapporterar om ”utveckling och omfång” av antifeminismen. Man vill också inrätta forskning om antifeminism. Man kunde lika gärna säga att man vill upphäva grundlagen om åsikts- och yttrandefrihet.
Extremfeminismen har kastat den vackra masken och avslöjar därmed sina totalitära anspråk.
Johannes Ljungquist
Eller med andra ord – man måste hålla med henne, annars är man emot henne. Att Flamman på detta sätt fronderar mot en av landets feministiska fixstjärnor är både anmärkningsvärt och oväntat. Man kritiserar inte en av de sina om man inte har mycket goda skäl. Argumenten blir därför blytunga.
De lössläppta sanningar Maria Sveland upplever i kulturdebatten gör att hon får ”värk i magen”. Jo så skriver hon. Det är en häpnadsväckande ärlig bekännelse läsarna får ta del av. Och det räcker inte med detta. Det hon får mest ont i magen av är ”antifeminismen” som hon ger några förskräckande exempel på där hon associerar Breiviks massmord med kritiken mot feminismen.Hon talar om ”hatet mot feminismen” som om hon ännu inte förstått problemet med hur den företrätts. Som om hon inte ser att en bred allmänhet sedan länge tröttnat på de radikalfeministiska överdrifterna.
Men att som Maria Sveland kalla dessa och andra reaktionerna på de feministiska överdrifterna för hat är att ta i, för då skulle en stor del av befolkningen hata feminismen. Och det är knappast rätt. Det är bara det att radikalfeministernas alla absurda påståenden retat många. Naturligtvis gör de det. Och att hävda tokigheter tillräckligt länge får sina konsekvenser. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver