Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ En del tycks tro att antroposofer är upphöjda på något sätt. Att de förhåller sig till vardagslivets förtretligheter med ett rofyllt sinne fyllt av tolerans och empati. Och det är sant, det antroposofiska idealet ligger definitivt åt det hållet. Men hur är det i verkligheten? Nåja, även om lysande undantag finns är antroposofer väldigt lika människor i största allmänhet, vilket inte minst blev tydligt på en antroposofisk Facebook-grupp nyligen.

Nu hör det till bilden att vissa antroposofer tror sig vara mer upplysta, mer omdömesgilla, ja kanske till och med större tänkare än människor i gemen. Man känner att man på sätt och vis är mer vetande då man analyserar fenomen i nutiden. Som om ens hemsnickrade teorier visar en stor tänkare i arbete. Den som ifrågasätter teorierna ses som oförskämd, åtminstone undertecknad som fick sina fiskar varma i en diskussion som kom att utveckla sig till ett storgräl.

Det började i ett samtal om beslöjade muslimska kvinnor där den upplyste lanserade sin idé att slöjan visar på en ångest för sinnena.

»Jag kan säga något antroposofiskt intressant! Och det är att denna ångest finns överallt i västerlandet. När en stor del av befolkningen lever sina dagliga liv med huvudet i en skärm eller mobiltelefon är det precis samma sak – hos de beslöjade muslimerna är det bara tydligare! Därför är den muslimska slöjan en perfekt spegling av den kantianska kunskapsreduktionismen i vår egen kultur – ångest för sinnena – kortslutning av sinnena! Och fundamentalismen i islam är en spegling av fundamentalistiska tendenser i vår egen kultur – därför ser vi det så tydligt – det är oss själva, det vi INTE är, eller inte blivit ännu, vi ser hos dem!«

En slarvig genomläsning av inlägget ger först intryck av skarpsinnighet. Men vid närmare betraktande framstår resonemanget som dunkelt. Trots åberopandet av känd filosof.  Den påstådda analogin mellan slöjan och skärmtittandet är i själva verket svårbegripligt. Den upplyste förtydligar:

»Folk som gömmer sig i den virtuella världen gör sig därmed anonyma, otillgängliga på ett mer sofistikerat sätt – till exempel på Facebook – det handlar fortfarande om ett beslöjande i min värld.«

Här menar den upplyste att den moderna världen upplever ”en handikappad, död maskinkultur” som går ”hand i hand med ett muslimskt tänkande från medeltiden”. Resonemanget blir mer och mer märkligt. ”Muslimernas sätt att tänka – att sinnena, sinnesprocessen är något ont” – är analogt med tendensen att digitalisera allting i väst. ”Den ena mer luciferisk, den andra mer ahrimansk. Kunskapsreduktionism”.

»Kritikerna ser inte hur vi förberett vårt samhälle för en `muslimifiering´ genom amerikaniseringen. Dessa två tendenser är varandras tjänare.«

Vid det här laget börjar kommentarerna framstå som en karikatyr på ett antroposofiskt tänkande. Man känner igen begrepp och sätt att resonera, men innebörden är förvirrad. Och nu kommer en precisering. Den muslimska

»kvinnan skall beslöjas för att mannens sinnen inte ska frestas av hennes skönhet. Därmed kan man tala om en enorm misstro till sinnena (…) Jag ser en parallell i digitaliseringen. Den är också ett uttryck för en sinnesfientlig kultur.«

Det börjar bli dags att syna korten.

Slöjan har ju kommit till ur en tro på sinnena, inte en misstro. Det är ur en fruktan för vad sinnena kan åstadkomma om man inte beslöjar kvinnan. Och i det digitala är det knappast heller en misstro mot sinnena, vi ser snarare en fascination av en nyfunnen kommunikativ modell där den omedelbara sinnesupplevelsen stundtals förträngs. Men det gäller ju i så fall också läsningen av böcker eller lyssnandet på radio. Man kan därför knappast tala om en ”misstro mot sinnena”.

Men den argumentationen godtas inte av den upplyste. Att läsa från skärm ”kortsluter sinnesprocessen genom att spegla något som bara lever i oss själva”, får vi veta. Och sen följer en lång betraktelse om Albert Steffen, Goethe och Descartes som leder fram till att den moderna teknologin har rötter i ”den arabiska kulturkretsen” på 700-talet. Men inget om på vilket sätt det finns en analogi mellan skärmläsande och den muslimska slöjan.

Här blandar sig nu en annan upplyst in i samtalet med en snårig betraktelse över hur ”den nuvarande kulturella situationen i Europa” kan karakteriseras av pandemiska sjukdomar på medeltiden. Vad det nu kan ha att göra med den tematik vi diskuterar. Hur menar han? Jo man kan iaktta utvecklingen av en ”emotionell pest” från 1933 fram till idag – och här lägger han ut en länk där man kan ta del av ”källmaterialet” som utgörs av Steinerboken The Book of Revelation and the Work of the Priest. Jaha.

Här förväntas alltså deltagarna i debatten läsa en bok innan samtalet kan fortsätta. Det är uppenbart att den andre upplyste inte själv kan redogöra för sambandet mellan den nuvarande kulturella situationen i Europa och spanska sjukan och digerdöden. Han vill gärna hjälpa, skriver han – ”men du får göra arbetet själv”.

Då jag undrar hur man ska kunna ha en diskussion på de premisserna får jag svaret att Facebook är ”en illusion – en utväxling av data” och att jag inte har ”rätt” att kräva ett svar, och går sedan över till en betraktelse över förhållandet mellan Cyber Space och Gutenberg. ”Man behöver ju inte vara överens om allt – rätten till oenighet är källan till ett fritt andeliv.”

Här blandar sig så den upplyste nr 1 åter i samtalet, denna gång med en mer oförsonlig ton. Han är upprörd över att hans resonemang, ”som bygger på sakliga tankegångar hämtade från en spirituell-antroposofisk världsåskådning” blir bedömd ur en ”nationalkonservativ agenda hos vissa medlemmar”. Och nu tar grälet igång på allvar där missförstånd förstoras och tonen är hånfull.

»Det är för mig fullständigt oförståeligt vad du egentligen har för avsikt att vara i antroposofiska sammanhang – bortsett från att du har en historia där. För du visar i inlägg efter inlägg att det för dig bara handlar om att förlöjliga och desavouera allt som kunde vara en positiv och meningsskapande dialog som kunde leda till en förnyelse av antroposofiska tankegångar.«

Detta bara som ett exempel på nivån. Den upplyste är nu ordentligt arg. Jag har ju ifrågasatt hans spirituellt nyskapande analys. Vid det här laget beslutade jag och en god vän att lämna gruppen för gott. Som en annan deltagare formulerade det till mig i en chatt efteråt:

»Som antroposofiskt diskussionsforum är den där gruppen ju närmast en total besvikelse. Därtill dessa ständiga, irrelevanta kommentarer och folks oförmåga att formulera ett argument eller ens en tanke som är åtminstone någorlunda sammanhängande. Och dessa ständiga inlägg med länkar och referenser som folk inte ens bryr sig om att förklara varför de skulle säga något om vad som diskuteras. Och oförmågan att hålla sig till ämnet.«

Gruppen Hva antroposofer skriver iblant har när detta skrives 479 medlemmar, varav många är framstående inom nordisk antroposofi. Men de yttrar sig sällan eller aldrig i denna Facebookgrupp. Kanske för att de inte vill utsätta sig för de mindre nogräknade som nu styr och ställer där. Jag förstår dem, samtidigt vore deras närvaro viktig av rent hygieniska skäl. För antroposofins skull.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposoferna i Järna i mitten på sjuttiotalet var omvälvande. Det var som att komma till en ny världsordning jämfört med den krassa och cyniska tillvaro jag var van vid. Här rådde en varm generositet, häpnadsväckande fördomsfrihet och en tro på de stora idealen – och möjligheterna att förverkliga dem. Livets meningsfullhet var självklar liksom den gemensamma världsbilden. Känslan att kunna diskutera allt mellan himmel och jord med främlingar utifrån gemensamma referensramar var överväldigande.

Jag minns att jag den första tiden var fascinerad av att de steinerska begreppen användes i det dagliga umgänget. En människa i bekantskapskretsen kunde betecknas som luciferisk (svärmisk), en annan för ahrimansk (förstelnad, filiströs), begrepp vars innebörder var mångtydiga och också betecknade urprinciper i tillvaron. Man kunde säga om en känslomänniska att h*n hade en stark astralitet och en som hade svag verklighetsanknytning som att h*n var exkarnerad. Att vara del av det man kallade en kulturimpuls där i lilla Järna kändes privilegierat, som att vara en av de utvalda. Detta underströks av omvärldens växande uppmärksamhet över antroposofins originella bidrag till samhällsbygget inom vård, skola, omsorg, jordbruk och arkitektur.

I den ständigt utökade bekantskapskretsen utkristalliserades småningom speciella kategorier av människor.

Jag tänker då i förstone på långpratarna. Såna fanns det gott om. De var vänliga och sällskapliga och kunde prata om allt möjligt hur länge som helst – utan att andra fick en syl i vädret. Någon klipsk har kallat det för asocialt prat. Och så var det. För man hade ju själv lite synpunkter, men det var lügens att få en ingångsreplik. Långpratarna höll en i ett järngrepp. Till slut var man sprickfärdig och fick avbryta för att komma till tals. Vilket man sedan fick dåligt samvete för medan långprataren obekymrat spann vidare på ens blygsamma – och rumphuggna – inlägg. Nä, långpratarna var ett problem.

Hellre då pionjärerna, de hade i alla fall åstadkommit något. Och det var många i lilla Järna. Allt från de äldre som startat läkepedagogiska hem och skolor på den tiden man inte fick bidrag, till jordbruksforskare, läkare, arkitekter, präster (ja faktiskt!), fabrikörer av ull-underkläder, grundare av grossistföretag, skyddade verkstäder, butiker och bokförlag. En äldre dam hade som barn suttit i Rudolf Steiners knä. För att nämna några i högen. Och störst av dem alla var naturligtvis Arne Klingborg förutan vilken mycket lite hade åstadkommits i trakten.

Detta var de sanna idealisterna som inte bangade ur för offrad bekvämlighet, bråk med myndigheter och mager plånbok. För de flesta var fattiga, få hade sinne för affärer.

Motsatsen till dessa var flummarna som trodde att allt skulle bli verklighet av sig självt bara för att de tänkt det. Det var bara en tidsfråga. I denna kategori levde föreställningen att alla var delaktiga i det antroposofiska framgångskonceptet  – även de som inte gjort ett dugg. De föraktade begreppet ledarskap, ”det är omodernt” menade man, ”vi är alla kollegor”. Man förstod inte att få skulle ha flyttat till Järna om det inte vore för Arne Klingborgs inspirerande ledarskap.

En besvärande stor gruppering var testuggarna som levde sina liv med steinercitat forsande ur munnen. Allt de gjorde och allt de sa beledsagades av tänkvärdheter der Doktor en gång formulerat. I början var jag imponerad av deras beläsenhet. Jag bevistade tallösa föredragsaftnar som i princip var baserade på Rudolfs böcker. Och visst är det en fascinerande värld – för vilken jag fortfarande är tacksam att jag fått tillträde till  – men med tiden blev jag beklämd över testuggarnas osjälvständiga förhållningssätt till antroposofin. Som om allt handlade om en utantilläxa.

Sen hade vi naturligtvis originalen, en beteckning som gällde väldigt många. För alla hade gjort ett aktivt val att lämna den svenska konformismen, vilket i sig visade på en individuell självständighet utöver det vanliga. Järna kom med tiden att vimla av särlingar. En åkte flera gånger i veckan till ICA med häst och vagn, en före detta skattejurist hade sadlat om till mjölkbonde som varje dag pratade med sina kor, en hade bytt kön, många hämtade sitt dricksvatten i en källa i skogen, några var klarseende, en var fenomenal sagoberättare, och så vidare.

I denna illustra samling fanns också de skärpta. En hel del faktiskt. Kombinationen med ett alternativt tänkande gjorde dem till intressanta personligheter. De hade tyngd och integritet och hade ofta ledande befattningar (ursäkta). Här återfinns bland annat det äkta paret som bröt upp från finansvärlden där den ene sen länge förvaltar en rad läkepedagogiska hem och den andra är chef för Ekobanken. Bland lärarna märktes framförallt den storartade Jörgen Smit som höll tusentals föredrag inom olika kunskapsområden utan manus. Litteratur- och musikhistorikern Göran Fant, Erik Asmussen som ritat de flesta husen, Åke Kumlander som med sin ekonomiska fingerfärdighet möjliggjorde de flesta av de stora projekten och hans son Anders som sedan dess hållit den ekonomiska skutan i gång på området.

Åren i Järna var en berikande tid som jag är tacksam för idag. De som var med då har sina minnen. De andra får nöja sig med husen och den vackra platsen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist