Waldorfskolornas hemlighållande av antroposofin
Hon hade precis börjat på det nya jobbet efter att just ha gått ut waldorfskolan. En dag fann jag henne sittandes framför en datorskärm med en massa text på. Jag tittade närmare. Rubriken löd ”Ahriman”. Då jag frågade varför hon läste en sån avancerad esoterisk text sa hon att hon måste få någon hum om vad antroposofi var nu när hon jobbade här. Men du har ju gått 12 år i waldorfskola! Ja, men där fick vi inte veta någonting om antroposofi…
Att ungdomar som gått ut waldorfskolan hålls okunniga om antroposofi är tydligen mer regel än undantag. Jag har hört flera som haft liknande erfarenheter. En elev i Norge hade till exempel fullt sjå att få någon lärare att bli handledare för hennes tolvårsarbete i antroposofi, en annan berättade att han såg att ingen upplysning om waldorfpedagogikens bakgrund var schemalagd i slutet på tolvan. Då krävde han och några till i klassen att få bli informerade, varpå en kunnig antroposof anlitades. Vad vill ni veta? var det första han sa. Och så fick de fråga. Inget var förberett.
I ett annat sammanhang fick jag veta att en god vän, som hoppat in på ett vikariat som waldorflärare, fick instruerat för sig av kollegiet att absolut inte nämna något om antroposofi då han skulle informera nyblivna föräldrar i skolan om waldorfpedagogik.
Man tar sig för pannan. Javisst är det skrivet i sten att waldorfskolorna inte är livsåskådningsskolor där man lär ut antroposofi, javisst är det självklart att lärarna varken vill eller skall påverka eleverna ideologiskt – men att inte upplysa barnen i sista klassen om pedagogikens ursprung känns som att man smiter från ett ansvar. Och att nyblivna waldorfföräldrar inte får klart för sig vilken roll antroposofin spelar i sammanhanget är svårt att betrakta som annat än falsk varudeklaration.
Och detta visar sig också vara precis så waldorfföräldrarna uppfattar det i både USA och England där många waldorfskolor inte nämner den antroposofiska bakgrunden för sina föräldrar. När det så småningom ändå kommer fram blir många bestörta och känner sig lurade. De söker sig sedan ofta till olika waldorfkritiska sammanslutningar och bekrigar sen i åratal både waldorfpedagogik och antroposofi. I Kalifornien resulterade detta för några år sedan i ett segdraget rättsfall.
De goda intentionerna om att inte pådyvla eleverna en livsåskådning och ytterligare understryka att waldorf inte är en livsåskådningsskola har där gått till en sådan överdrift att föräldrarna tror att man smyger med antroposofin, att man håller det hemligt för att man har en dold agenda.
På sexti- och sjuttitalet då waldorfrörelsen började etablera sig på allvar i Sverige fick vi veta att i tolfte klass upplyste man om antroposofi i samband med religionsundervisningen, alternativt en schemalagd timme på vårterminen.
Är det inte så det skall vara? Eleverna har rättighet att få perspektiv på skolans värdegrund innan de slutar. Och att föräldrar då de introduceras i waldorfpedagogiken inte får veta något om bakgrunden är märkligt. I båda fallen har man en möjlighet att bekantgöra vad antroposofi är i ett sakligt sammanhang utan för den skull anklagas för mission.
Kanske drar man sig för att man är osäker på hur man skall formulera sig. I så fall borde det vara på tiden att en hyfsad text skrivs och distribueras till alla skolor. Eller är det att svära i kyrkan?