Då jag och Solna cykelklubb gick vaktparaden
♦ ♦ ♦ I mitten på sextiotalet rådde fortfarande allmän värnplikt. Standard för värnpliktiga i armén var tio månaders tjänstgöring. När jag ryckte in 1964 blev jag placerad på I1 i Solna. Det ansågs vara ett speciellt fint regemente eftersom självaste kungen var regementschef där, en kvarleva från 1521 då regementet var ett livgarde, det vill säga fungerade som kungens livvakt. Regementet, som allmänt kallas för Svea livgarde, är världens äldsta och vi kallades för livgardister. Men vi såg aldrig kungen där.
Först fick vi lära oss skjuta k-pist. Och göra vapenvård. Alla skulle kunna plocka isär och sätta ihop en k-pist med förbundna ögon. Sen blev det tyngre grejer. Detta var nämligen en granatgevärspluton och jag uttogs till att bli grg-skytt, vilket innebar att jag skulle släpa på ett tungt bazooka-liknande metallrör på övningarna. Även då vi cyklade.
För cykla gjorde vi ofta. Otroligt nog. Det handlade om stadiga, mörkgröna cyklar med ballongdäck som till vår förvåning var det fortskaffningsmedel vi skulle ta oss till fronten med. Det var inte för inte som regementet brukade kallas för Solna cykelklubb. För att modernisera cykelåkandet och nödtorftigt snabba upp takten fick vi draghjälp av en traktor. Vi trodde inte det var sant först. Tio-femton man höll i ett rep och tolkade, som man kallade det. Ibland ramlade någon och då ramlade alla.
På morgnarna då vi inte låg ute på övning var det uppställning. Vi fick stå i givakt medan befälet gick runt och synade att vi såg hyfsade ut, att alla knappar satt där de skulle och att vi rakat oss. Den som var orakad blev torrakad inför truppen. Det var ett klassamhälle och överheten var sällan omtyckt. En gång då en höjdare
Att gräva betraktades som en av huvuduppgifterna.
vrålade ”god morgon kamrater!” till vårt kompani, som stod uppställt på kaserngården, vrålade vi tillbaka det som förväntades av oss, nämligen ”god morgon major!”. Men i bakre ledet hördes samtidigt ett annat vrål: ”God morgon träskalle!”. Majoren valde klokt nog att ignorera detta.
Excercisen hade jag inget emot. Att röra sig samordnat med 35 man är en nästan lustfylld känsla av grupptillhörighet. Det var övningarna ute i fält som var jobbiga. Ständiga förflyttningar – ofta mitt i natten – sova i tält, käka i ”snuskburk”, ha vakttjänstgörning. Men det fanns möjligheter att slippa följa med. Avresedagen inför en manöver fick många plötsligt feber och blev sjukskrivna. Knepet var att käka tandkräm, då fick man ungefär 38 grader vilket räckte. En dag. Morgonen efter transporterades man likt förbannat ut i busken.
Uppställning i modell Ä innan avfärden till slottet.
Men att gå högvakt var kul. Speciellt att tåga från Armémuseum på Östermalm som medlem i den legendariska vaktparaden. Högst tillfälligt, men ändå. Vi var stiligt skrudade i uniform modell Ä med pickelhuva. Känslan när man kom på Riksbron upp mot slottet glömmer jag aldrig. Det var mäktigt. Jag var djupt gripen, den stunden var jag beredd att gå i döden för mitt land. Men jag kom snart på bättre tankar. Efter att vi inkvarterats i högvaktsflygeln gick vi tvåtimmarsvakter. Jag bevakade Lejonbacken med utsikt mot Riksdagshuset. Skarpladdat vapen. Trots att högvakten inte har någon egentlig praktisk funktion*, den är bara ceremoniell. En sorts teater. Men turisterna uppskattar den, det var ett ständigt fotograferande.
Mina insatser i det militära var om möjligt ännu mer blygsamma än de som musiker. Men till slut var det äntligen dags för ”militär utryckning civila kläder” som förkortas MUCK. Om man ska beställa bord på restaurang för en pluton som ska ha muckarskiva ska man inte säga att det är en muckarskiva. För sådana tillställningar har av begripliga skäl ett dåligt rykte. Så vi beställde 35 platser för Solna cykelklubb istället. Det var inga problem. För sent skulle de inse sitt misstag. Men vi hade roligt och jag kunde sedan återvända till livet som VP. Vanlig person.
*Det är en sanning med modifikation. Uppgiften var att också utgöra beredskapsvakt, d v s att ta den första smällen vid händelse av ”kupp”, upplyser Michael Moorgrove, också livgardist.
På luckan. Beordrade att sy in reflexmärken i byxorna.
Johannes Ljungquist