Näthatet har begripliga orsaker – det är de bortsorterades röst
♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.
»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«
Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.
”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”.
Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.
Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.
Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.
Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.
»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«
Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.
Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.
Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.
Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.
Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.
Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.
Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.
Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.
Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.
Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.
Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:
I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.
Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.
Johannes Ljungquist