Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Då och då hör man folk säga `jag är republikan, jag vill inte ha kvar kungamakten´, senast då en tv-mikrofon stacks under näsan på en pappa som var med dottern på Solliden på Öland i somras för att fira kronprinsessan Victorias födelsedag. Han log lite ursäktande och tillade att han var där för att dottern var rojalist. Hans republikanska övertygelse var uppenbarligen så stark att han var generad inför tv-kameran och ville rättfärdiga sig.

Jag har alltid tyckt republikanernas argument varit tunna. Kungamakten är odemokratisk, säger man, det är stötande i en demokrati att statschefsfunktionen kan ärvas, det är omodernt med monarki. Och det är dyrt.

Och visst kan man hålla med om detta i princip. Men verkligheten är ju en annan.

För realiteten är ju att kungen är maktlös. 1975 fråntogs han alla maktbefogenheter. Regering och en av folket vald riksdag är de enda instanser som har beslutanderätt i landets politiska angelägenheter. Och för att vara riktigt säker på att kungen inte på något sätt skulle kunna lägga sig i styrningen av landet belades han dessutom med munkavle, så att han inte på något sätt skulle kunna lägga sig i landets angelägenheter. Han får inte uttala sig politiskt.

Han har bara ceremoniella uppgifter. Inviger saker, talar till folket i svåra situationer som till exempel Estoniakatastrofen och tsunamitragedin i Thailand. Och varje år jultalar han till svenskar i utlandet. Han delar ut nobelpriset. Han representerar Sverige på statsbesök i andra länder. Hans närvaro ger tyngd åt allt av betydelse i vårt land.

Varför det? Ett exempel. Hans tal till nationen efter tsunamikatastrofen tolkade folkets upplevelser av denna omfattande och djupt tragiska händelse. Detta var oerhört viktigt i ett läge då politikerna hade sjabblat och gjort bort sig i folkets ögon. Kungens tal exponerade en hel nations sinnesstämning. Det var ett mycket viktigt tal. Aldrig har kungens betydelse för landet varit tydligare.

Kungen representerar känslan Sverige. Inte för att han som person skulle vara något märkvärdigare än andra, utan för att han representerar en instans som inte folkvalda politiker har möjlighet att göra. De sköter rikets praktiska angelägenheter. De grälar inbördes, för så går det till i en demokrati, och de byts ut stup i kvarten. Ingen av dem kommer därför i närheten av den  kontinuitet som kungen representerar.

Och kontinuiteten är viktig i ett land med växlande politiska styrkeförhållanden.

Kungaämbetet utgör en annan nivå än dagspolitiken, det handlar om vad landet är som nation – kontinuerligt genom decennier. Monarkin synliggör Sverige som idé ”ovanför” politiska ideologier, den visar nationen som en kvalitet i sig. Det är detta man kan tänka sig är känslan bakom att 70% av svenskarna vill behålla monarkin. I näringslivet talar man om immateriella värden – Volvo-märket är ett sådant. Det kanske finns bättre bilar, men inga har ett sådant rykte som Volvo. Märket har ett värde i sig. Det är inte bara en bil – det är Volvo.

Kungamakten har ett motsvarande immateriellt värde. Den praktiska politiken är som motorn i bilen, kungen representerar det övergripande värdet av helheten. Om Sverige skulle förlora monarkin skulle detta värde gå förlorat, särarten skulle sakna representation. Då är vi bara ett land, en politisk entitet som alla andra länder. En president eller statsminister är utbytbar och kan aldrig ge en motsvarande tyngd åt upplevelsen Sverige.

Då har vi förlorat landets logotype – kungen.

Nå men, säger republikanen, kungen och kungahuset kostar en massa pengar. Jo vars, apanaget är på 48 miljoner per år. För det ska han försörja sin familj och avlöna en massa folk som sköter slottets angelägenheter. Men värdet av det han gör för Sverige är mycket högre, fråga vilken höjdare inom näringslivet som helst. Hade man ersatt kungamaktens marknadsföring med en traditionell sådan hade man fått betala oändligt mycket mer. Om det ens var möjligt att ersätta över huvud taget.

För monarkins värde utomlands är betydande.

Motståndet mot monarkin luktar gamla tiders föreställningar om en maktfullkomlig överklass som levde på folkets bekostnad i sus och dus. Så är det ju inte idag. I själva verket är monarkin en integrerad del av demokratin precis som i Norge och Danmark (och i Finland är monarkin jättepopulär). Monarkin fungerar som ett skådespel som alla tjänar på.

Kungen är visserligen inte förtroendevald, men hans position är helt avhängig av folkets förtroende. Hela hans existensberättigande hänger på det. Det visar om inte annat de opinionsstormar hans felsteg orsakat. Gör han bort sig tillräckligt är han troligtvis körd. Men med största säkerhet inte monarkin. Då ersätts han av dottern som är minst lika populär, om inte mer. Förutom hennes representativa framtoning ger hon intryck av större säkerhet och omdöme än sin far.

Republikanernas argument har drag av ytligt slentriantänkande. Har de tänkt på att man kan se kungen som en betald marknadsförare av Sverige? På detta är han expert. Den bästa som går att få. Och den billigaste.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

”Antroposofin står för mycket som tiden hunnit ikapp och som tiden behöver. Men den har också en hemlig tillgång i Sverige, Arne Klingborg. När han frigör sin charm är man efter en stund beredd till allt, att flytta till Järna och att kasta sig i de biodynamiskt rensade avloppsdammarna för att ge bevis på sin övertygelse och underkastelse.”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 5

Detta skriver dåvarande chefen för Svenska Institutet Anders Clason i fin-tidningen Månadsjournalen, refererat i vårt eget organ Medlemsbladet i maj 1990. Omvärldens uppskattning dessa gyllene år i den svenska antroposofiska historien var något vi ofta fick återkomma till. Uppmärksamheten var ibland häpnadsväckande.

Som till exempel då den lilla svenska delegationen med biodynamiker på besök i Estland 1990 togs emot av president Arnold Rüütel själv som inför TV-kameror avslöjade att han var beredd att lägga fram en rad lagförslag som skulle säkerställa att ”de antroposofiska idéerna skulle komma till uttryck inom alla områden”. Och som om det inte var tillräckligt kom presidenten senare med sitt följe på svarsbesök till Vidarkliniken i Järna där han föreslog att estniska läkare skulle komma och praktisera för att i förlängningen införa en liknande sjukvård i Estland!

I november 1991 fick arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen medalj av Kungen för de riksbekanta husen i Järna. ”Asmussens konstnärliga begåvning karakteriseras av stor bredd och intensitet, av värme och av en humanistisk grundsyn, där begrepp som moral och livsmiljö utgör viktiga beståndsdelar”, säjs det bland annat i motivationen.

I augusti 1992 var det Arne Klingborgs tur att få medalj. Det var dåvarande kulturminister Birgit Friggebo som vid invigningen av Ytterjärnas Kulturhus på regeringens uppdrag tilldelade honom Illis quorum i guld i åttonde storleken ”för hans mångåriga och betydelsefulla insatser som pedagog och inspiratör inom bild- och formområdet”.

Invigningen av Kulturhuset var för övrigt en stor händelse som förutom kulturminister Friggebo  även uppmärksammades av en rad honoratiores som förra socialminister Gertrud Sigurdsen, skådespelaren Thommy Berggren, författaren och akademiledamoten Gunnel Vallqvist, politikern Anders Wijkman och förre kulturministern Jan Erik Wikström. I sitt tal till Kulturhusets invigning sa kulturministern bland annat:

”Det som för mig och många av mina kollegor öppnade ögonen för denna fantastiska (antroposofiska) verksamhet var Kerstin Anér, under många år riksdagsledamot, känd författare och kulturskribent. Hon berättade om arbetet här i Järna, hon satsade sina sista år på ett aktivt arbete här ute. (…) Antroposofins insatser för konst och kunskap, för en fördjupad människosyn, för den biodynamiska odlingen och jordbrukets förnyelse, för vård i livets slutskede, för läkepedagogik och socialterapi har berikat det svenska samhället och ökat livskvaliteten för tusentals medborgare.”

I raden av talare märktes journalisten och författaren Göran Rosenberg (”Det här är ett bygge där man på ett anmärkningsvärt sätt lyckats omvandla ande till materia”), Gunilla Wettergren, chefredaktör Kommunalarbetaren (”Ni har inte bara idéer – ni förverkligar dem också”) och SAF-direktören Rolf Lindholm (”Det finns inga rimliga förutsättningar att bygga ett sånt här hus – och ändå står vi här idag”).

Tidigare på vårkanten hade hela socialdepartementet – 90 personer – besökt Steinerseminariet med socialminister Bengt Westerberg i spetsen. Man hade visats runt på området och besökt Vidarkliniken och lyssnat till anföranden om antroposofi, pedagogik, antroposofisk medicin och läkepedagogik. Vid avslutningslunchen tackade Westerberg med orden:

”En del av oss, det vill säga socialdepartementets personal, har kanske fått sina fördomar bekräftade, andra kommer kanske att bli medlemmar i Antroposofiska sällskapet!”