Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Interngranskning av den antroposofiska rörelsen sker mycket sällan. Kritiska tongångar över sakernas tillstånd kan i och för sig luftas mellan skål och vägg – men stannar alltid där. Att antroposofer inte debatterar rörelsen offentligt ses närmast som en självklarhet. Ett lysande undantag var den norske waldorfläraren Arve Mathisen som i en artikel i Balder 2004 skisserade nya förhållningssätt till Rudolf Steiner och antroposofin. Detta var något helt nytt inom nordisk antroposofi.

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Ett annat undantag vi tidigare uppmärksammat är stjärnadvokaten Cato Schiøtz, en av de ledande antroposoferna i Norge. I en Balder-artikel 2011 gör han något mycket ovanligt – han kritiserar Högskolan för antroposofi, den centrala instansen inom rörelsen. Huvuddragen i denna kritik tog vi upp i en krönika för två år sedan. Men redan i en Balder-artikel 2005 diskuterar han, inspirerad av Mathisen, de eviga frågorna om antroposofins särart – handlar det om en vetenskap, lära, tro, religion, metod eller konst?

»Situationen i dag är att antroposofin har ett underskott i förhållande till offentligheten i det avseendet att antroposofin generellt lider under en oklar och tvetydig offentlig profil. Vi ger kort och gott inte adekvata svar på de frågor och de utmaningar som är helt naturliga. Det här gäller särskilt med hänsyn till antroposofins anspråk på att vara vetenskaplig.«

Schiøtz menar att man får ett ”gult kort” om man påstår att antroposofin är en lära. Ändå är det ju så den i allmänhet uppfattas. Man säger reinkarnationsläran, varför är det då fel att kalla antroposofin för en lära där reinkarnationen är ett så centralt inslag? Och så har vi läran om änglahierarkier, väsensled, kulturepoker, synen på de två Jesusbarnen, för att nämna annat av läromässig karaktär. Dessutom uppfattas Steiner som en lärare och han använde ibland själv benämningen  ”lära” om antroposofin.

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Däremot var han sträng då det gällde begreppet tro. Han såg antroposofin som ett incitament till kunskap och självförändring. Men hur är det med den här saken i praktiken, frågar sig Schiøtz. Är det inte så att vi har svårt att komma bort från troselement när det gäller vårt förhållande till antroposofin?

»För min egen del måste jag bara medge att jag är en troende. Jag tror. Jag har självfallet mycket goda grunder för min tro. Bevare mig – jag är ju medlem av Antroposofiska sällskapet. Men jag tror. Jag har ju också lärt mig att när jag blir pressad på det här kan jag säga att det inte är någon tro – det är arbetshypoteser. Det låter åtminstone bra. Men realiteten är densamma. Jag tror på reinkarnation. Jag tror på eter- och astralkroppar. Jag tror, död och pina, till och med på skyddsänglar. Jag vet att det inte borde vara så, och att jag är en eländig elev till Steiner som borde vara svartlistad. Men så är det alltså. Dessvärre.

Det är med andra ord inte konstigt att folk betraktar antroposofin som en lära. Och en tro – av den enkla anledningen att den framstår som det. Men den kanske vanligaste föreställningen är att antroposofin uppfattas som en religion. Detta förorsakar alltid en viss irritation i antroposofiska kretsar.

För varje antroposof vet att antroposofin inte är en religion, det handlar om esoterik. Och ockultism, även om man numer ligger lite lågt med detta begrepp då det med tiden fått en lite dålig klang. Problemet är att Steiner lägger stor uppmärksamhet på Kristus, treenigheten, skapelseberättelsen, Kristi återkomst, evangelierna, för att nämna något av de traditionellt religiösa ämnesområdena. För att inte tala om att Kristus ses som jordinkarnationens högsta väsen. Håller det därför att hävda att antroposofin inte är en religion, frågar sig Schiøtz. Hans svar är nekande.

»Antroposofin framträder ofta som ett rent religionssurrogat, som den `stora´ berättelsen som ger svar på alla de frågor man kan ställa. Antroposofin är därför till sin art i kvalificerad grad ägnad att tillfredsställa ett religiöst behov på samma sätt som marxism-leninismen för 40 år sedan.«

Men i Sverige betraktas antroposofin som enbart en metod. Begreppet den antroposofiska skolningsvägen har närmast ikonisk status där utveckling av personligheten ses som prio ett i ett arbete med grundövningarna. Att tala om antroposofin som en metod ser också bättre ut i offentlighetens ögon. Ungefär som yoga. Ingen mysticism som riskerar ge ett tvivelaktigt rykte.

Problemet är snacket om metodens vetenskaplighet. Det är nu det blir komplicerat. Här måste man för det första skilja på den meditativa metoden och den fenomenologiska – goetheanismen. I båda fallen uppstår problem med intersubjektiviteten, det vill säga att resultatet kan bedömas lika oavsett vem som undersöker dess riktighet, vilket är grunddogmen inom vetenskapen. Det kravet kan knappast tillfredsställas inom antroposofins översinnliga ”forskning”.

»En helt avgörande fråga är naturligtvis om de anvisningar Steiner ger fungerar. Brist på resultat har ställt antroposoferna i förlägenhet i tre generationer. Hur förklarar man de magra resultaten på ett trovärdigt sätt? Är det inte så att om man på andra områden skulle ha argumenterat för en metod som gav så magra resultat, skulle man ha förkastat metoden?«

Delar av Steiners verk låter sig knappast kontrolleras, menar Schiøtz, varken på det ena eller andra sättet. Varför envisas man då att kalla det för vetenskap? Det ligger i själva vetenskapsbegreppet att den ska kunna kontrolleras. Vetenskapen utvecklas ständigt – men inte den antroposofiska motsvarigheten som stått stilla sen Steiner dog. Till råga på allt råder det på område efter område en väsentlig motsägelse mellan det Steiner lade fram och den världsbild som idag framträder som ett resultat av just forskning.

Cato Schiøtz är noga med att framhålla att hans ärende inte är att kritisera Steiner, bara att peka på de frågor Steiners livsverk aktualiserar i förhållande till samhällslivet och den akademiska världen. Det handlar om trovärdighet, menar han. ”Man kan inte låtsas som om dessa frågor inte existerar eller låtsas som om de inte är berättigade”. Och man löser inte frågan om antroposofins vetenskaplighet genom att lyfta över det hela in i det konstnärliga som Arve Mathisen gör i sin uppsats. Han subjektiviserar därmed hela Steiners livsverk, menar Schiøtz, och då tar vi inte Steiners intentioner på allvar.

Så svaret på den eviga frågan om antroposofin är en religion skulle då kanske vara – nej inte i teorin, men i praktiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Judas var ingen förrädare. Eller ska man säga att han var det för att Kristus ville att han skulle förråda honom? Nya dokument, det s k Judasevangeliet, visar att Judas var Jesus älsklingslärjunge med djupa insikter i kosmos hemligheter, något som de övriga lärjungarna saknade. Men framförallt framstår Judas som en centralgestalt för uppfyllandet av Jesu gudomliga uppdrag.  Något även Rudolf Steiner framhöll redan i början på förra seklet – han menade att Judas förräderi var nödvändigt för att världshistoriens viktigaste händelse skulle fullbordas.

Detta bekräftas nu av historiker. Judas tog på sig offret att framstå som alla tiders värsta förrädare för att möjliggöra ett världsmirakel. Jesus bad honom att göra detta offer, framgår det av Judasevangeliet. Förräderiet föregicks av en överenskommelse dem emellan. Trogen ett mer övergripande sammanhang blir han därför en av de mest missförstådda gestalterna i världshistorien. Över detta kan man orda mycket, inte minst att han exemplifierar något de flesta av oss får uppleva – att bli missförstådda.

De goda intentioner vi har möter inte alltid den förståelse vi förväntat oss. Saker vi säger och gör feltolkas. Vårt agerande – och kanske vår yrkesroll – undervärderas. Vi uppskattas inte efter förtjänst. Och de i chefsposition som är tvungna att ta impopulära men nödvändiga beslut utifrån en helhetsbedömning får räkna med att inte bli förstådda – kanske bli illa omtyckta av de som inte inser det berättigade i beslutet. Och de måste leva med det.

När det omvända sker – man blir uppskattad efter förtjänst – blir man starkt berörd. Kanske rörd till tårar.

Sen har vi skulden. Vi är alla skyldiga, eftersom vi förorsakar andra lidande – ofta utan att vi vet om det. Och självföraktet. För att inte tala om det ständigt dåliga samvetet. Det är mycket vi bär på. Och allt detta har en orsak som vi bara själva kan reda ut. För ingen förstår oss egentligen. Innerst inne.

Därför måste det vara en kraftfullt omvälvande upplevelse att bli ”frälst” som det kallas. Frälsningen föregås då av att man känner sig förstådd i sitt innersta. Känslomässigt sett. Allt själsligt mörker av skuld, missförstådda intentioner och självförakt genomskådas och FÖRSTÅS. Detta, inbillar jag mig, måste vara kärnan i denna både skakande som livsavgörande upplevelse.

För oavsett vad man gjort, hur usel man känner sig blir man därigenom sedd och räknad med av en övergripande objektiv instans. Som förstår. En förståelse som  samtidigt är en kärleksgärning. Och som skapar mening.

Ett liv fullt av umbäranden och lidande kan vara uthärdligt bara livet känns meningsfullt. Meningen är det avgörande. Att bli förstådd i sitt innersta – är det inte det vi alla längtar efter?