Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Under många år har jag slitit med mitt förhållningssätt till islam. Speciellt det märkliga i att dess anhängare fortfarande stöder över tusenåriga regler och ideal som är orsak till alla avskyvärdheter som skett och fortfarande sker i islams namn. Detta är minst sagt förvånande. Och kanske lika förvånande är många svenskars accepterande av detta politiserade religionssystem som utan respekt för vår särart armbågat sig in i vår vardag. Politiker i alla läger låtsas som det regnar, och vad värre är – media spelar med makten och bannar alla som inte gör detsamma. Ett mönster vi minns från forna öststaterna.

Detta är ett svek som är häpnadsväckande. Ett svek vi dessutom tvingats hålla tyst om. Ur denna besvikelse bildas ett politiskt parti som makt och media hatar utan att inse att man är den direkta orsaken till dess existens eftersom man vägrat ta tag i problematiken. Ju mer man hatar och hånar partiet desto mer växer det. Och fortfarande verkar makten och media inte förstå detta samband.

Islam presenterade sig på allvar 1989 då en muslimsk överstepräst i Iran  utfärdade en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie vilket paralyserade en hel värld. Att dödsdöma en skönlitterär författare i ett annat land, vem hade hört talas om det? Alla muslimer uppmanades att lyncha en fredlig författare, en häpnadsväckande fräckhet, man trodde inte att det var sant. Efter snart trettio år är jag fortfarande chockad. Ända sedan dess har jag jobbat med att få rätsida på mitt förhållande till islam. Hur ska man kunna respektera en sån religion?

Men det skulle bli värre.

Nine eleven 2001 dödade närmare tretusen människor i islams namn i ett spektakulärt dåd på Manhattan i USA. Västvärlden var förfärad. Att det var islamister som låg bakom attentatet var klart, ändå ville ledare i väst inte skuldbelägga religionen islam. Terroristerna hade ”missförstått” islam, sade man, ”islam is a religion of peace”. För majoriteten av muslimer är ju fredliga, en formulering som kom att upprepas många gånger de kommande åren. (Att  en fredlig majoritet skulle ursäkta islamsk terrorism är samma som att bortförklara Hitlers ogärningar för att en tysk majoritet var fredlig.).

Men islams fredliga majoritet är en myt eftersom nästan hälften (600 miljoner) av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar, hedersmord och islamistisk terrorism, vilket gör att islam  knappast kan betraktas som en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Det handlar i själva verket om ett demokratifientligt, grymt och förmedeltida religionssystem.  Detta You Tube-klipp visar hur många i världen som delar sharialagens extrema värderingar.

Efter World Trade Center-attacken fortsatte islamister skörda liv i tallösa terrorattentat som vid det här laget nästan kommit att bli vardag i Europa,  vilket gjort islam till ett problem i västerlandet, för att inte säga ett direkt hot mot vår modernitet, kultur och demokratiska värden. Det handlar inte om en religion jämförbar med andra religioner utan om en världsmakt med imperialistiska ambitioner som inte gör någon hemlighet av att man betraktar sig som en missionerande härskarkultur ointresserad av att integreras i någon annan kultur. Detta exemplifieras av denna flicka som kritiserar normala förhållningssätt i det land hon bor i. Hon anklagar Sverige för att inte vara muslimskt.

Vår modernitet och demokratiska värderingar är förkastliga, menar hon, islam har den sanna världsbilden. Västvärldens århundraden av utveckling mot en modern sekulär världsbild har de senaste decennierna kommit att konfronteras med islams förakt för modernitet och västerländska värderingar som man på fullt allvar menar bör bytas ut mot förmedeltida seder och bruk i islams namn.

Även i vårt land förväntas vi respektera en patriarkal religion med bisarra regler, klansystem och hederskultur samtidigt som islam saknar respekt för vår sekulära världsbild som ifrågasätts och fördöms av högröstade religiösa fanatiker som menar att vi svikit islam. Fräckheten är exempellös.

Sammanfattning på twitter av problematiska påbud.

I själva verket är det ju islam som svikit den västvärld som välkomnat dess anhängare. Vi kan respektera enskilda muslimer men knappast anspråken i denna politiska livsåskådning  som ständigt tilltvingar sig vår uppmärksamhet, vare sig det gäller extrema klädkoder, krav på separata badtider, märkliga hälsningsceremonier, hederskultur, böneutrop och kränkning av kvinnors likaberättigande med män. För att inte tala om synen på homosexualitet.

Vi får ständigt höra om muslimer som känner sig missförstådda för att vi inte respekterar deras religiösa diktat. Vi uppmanas att läsa Koranen för att bättre förstå. Och artiga svenskar böjer sig för de arroganta kraven och känner skuld. Man vill ju inte betraktas som islamofob. Man ser inte att det är tvärtom – att det är muslimer som missförstått vår sekulära västerländska kultur. De respekterar inte våra sekulära värderingar där religionen är en privatsak. Många muslimer förbryter sig mot vår kultur genom att ständigt torgföra sin tro offentligt. De har misstagit vår gästfrihet med en vilja att anamma deras religion.

Kanske skulle ett aggressivt och kulturföraktande islam kunnat hanteras om inte tongivande kretsar inom samhällstoppen och media vägrar se islam som ett problem. Detta har kommit att bli ett problem i problemet.

Samhällseliten uppfattar inte islam som den kulturella intervention det är, istället tillrättavisar och skambelägger man det egna folket. Man kallar berättigad kritik av islam för islamofobi och man tillsätter  utredningar om hur islamofobi ska bekämpas. Vi har hamnat i något av den uppochnedvända världen där vänsterfolk och feminister försvarar patriarkala strukturer och nedvärdering av kvinnor, så länge det handlar om islam. I sin värdeförvirring jämställer den svenska samhällseliten islams religiösa barbari med vår utvecklade kultur.

Alltsedan Aytolla Khomeini sände sin dödsdom mot författaren Salman Rushdie har islams anspråk på vår sekulära kultur varit orimliga. Det är svårt att ”göra” något åt detta eftersom den allmänna acceptansen har gått så långt. Så mycket viktigare att vi nu äntligen erkänner problemet. Och de krav vi ställer borde vara självklara,

• att den svenska sekulära kulturen och särarten respekteras
• att islams  extrema yttringar i offentligheten tillbakavisas
• att den styrande eliten med media slutar skambelägga berättigad kritik av islam

Vi måste se islam som det problem det är. Det är ett första steg i att hjälpa landets moderna muslimer i den nödvändiga reformeringen av denna förmedeltida världsbild.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Förra krönikan med rubriken Det är absurt att påstå att IS inte representerar islam gav upphov till en diskussion på Facebook. Att säga att islamistisk fundamentalism har att göra med islam är fortfarande långt ifrån en självklarhet för många. Även antroposofer.

Redan i början på diskussionen undrade man om jag är islamofob, vilket numer är en närmast obligatorisk fråga till den som har synpunkter på the religion of peace. Men islamofobi betyder enligt Wikipedia rädsla, hat, rasism eller fördomar riktade mot muslimer och islam. Och trots att jag försäkrat att så inte var fallet blir den efterföljande replikväxlingen ändå präglad av fobofobi, (rädsla för fobier), för oavsett försäkringar om motsatsen blir en islamkritiker närmast automatiskt betraktad som islamofob. Även av antroposofer.

Islam står nämligen över över all form av kritik verkar det som. Och att all terror inspirerad av islam ingenting har att göra med islam är en lika vanlig som märklig inställning.

Denna smått absurda dogm kommer också att prägla replikskiftet med några antroposofer. Jag får veta att ”IS är en yttre manifestation av ett inre tillstånd”, vilket låter som en typisk antroposofisk floskel avsedd att ge intryck av djupare förståelse av ämnet, liksom ”IS är en bild av människans nuvarande tillstånd”. Och resonemanget utvecklas vidare.

»Du gör det mycket enkelt för dig själv genom att du identifierar ”problemet” som skapat av några andra, i detta fall (de mörkhyade) muslimerna. Du ser inte att du med dina förenklingar, där du ivrar för militära lösningar på alla problem, själv varit med att skapa det fenomen som vi känner som IS.«

Att muslimerna var mörkhyade var nytt för mig, liksom min påstådda vurm för militarism. Men att jag sedan varit en av dem som skapat IS måste betecknas som närmast sensationellt, särskilt med tanke på att jag inte vetat om det. Som förmodad islamofob är jag van vid sådana förhastade slutsatser. Folk blir lätt upphetsade. Men det kommer mer. ”Du delar in klotet i nationer bebodda av olika etniska grupper. Det är en grov och mycket förenklad världsbild.” Så nu vet vi – det finns inga länder, bara människor.

En annan antroposof blandar sig in i replikväxlingen och menar att jag borde ”ta tag i [m]in egen kultur istället för att försöka klassificera andra som problematiska”. Vilket är en något kryptisk formulering. Ta tag i sin egen kultur, hur gör man det? Jag tolkar det som att jag inte borde kritisera islam eftersom det är en religion som är oantastbar. Och nu kommer ett förtydligande av dogmen om islams ofelbarhet från vår huvudaktör:

»Genom att du skapar en koppling mellan [IS]-människorna och islam, och i och med att du ser dem som islams rättmätiga representanter, implicerar detta en sannolikhet för att själva religionen islam är omänsklig och barbarisk. Islam är då en mörk, demonisk kraft som må bekämpas med alla medel.«

Irshad Manji

Att jag sagt att IS representerar en del av dagens islam – inte är rättmätiga representanter för islam – är en distinktion vår aktör inte mäktar uppfatta. För det är ändå en viss skillnad. Men det kan vara svårt att hålla isär grejerna – även om man är antroposof. Sedan är det inte jag som ”skapar en koppling” – den finns redan där. Eller som den kanadensiska feministen och muslimen Irshad Manji svarar på frågan vad som är problemet med islam idag:

»Muslimer. VI är problemet med islam idag. Vi har tillåt en stamkultur kolonisera den islamska tron. (…) Jag betraktar mig själv som en muslimsk reformist, inte bara en moderat sådan. Moderata muslimer fördömer visserligen våld utövat inom islam men de förnekar att religionen är en del i detta våld. Varje gång ett våldsdåd äger rum i islams namn säger de: Snälla missförstå inte detta, det har inte något att göra med islam.

Men detta är ju inte sant! De som utövar våldet säger sig vara inspirerade av islam. Vad reformisterna menar är att det finns passager i Koranen som uppmanar till våld. När muslimer är tysta inför sådana våldsdåd signalerar de – vi har något att dölja. Och stärker därmed islamofobin. Istället för att i lugn och ro debattera detta blir de arga.«

Precis som vår indignerade antroposof. Han borde ta del av intervjun med Irshad Manji här. Eller läsa vad en annan egyptisk-amerikansk muslimsk feminist, Mona Eltahawy, har att säga i ämnet. Om jag är extremist enligt vår upprörda antroposof-fobofob är jag i alla fall i gott sällskap.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Sedan den muslimska kulturen blivit en del av det västerländska samhället har frågan om kränkthet blivit vardag. Rättroende muslimer är lättkränkta eftersom kritik av islam i deras ögon är förbjuden – av den enkla anledningen att Koranen är skriven av Gud – och därför omöjlig att kritisera. Det är blasfemi. Ingen kan därför ha synpunkter på den. De som ändå har det anses kränka muslimer. De mest extrema islamisterna menar att de därför måste dö.

Har en kränkt muslim rätt? Ja, för vi har fått lära oss att vem som helst som känner sig kränkt har rätt att känna sig kränkt. Det kan inte ifrågasättas. Är man kränkt så är man. Men det speciella i det här fallet är att kränkningen avser Koranen. Och därmed självaste Allah. Så det är i strikt mening inte muslimen som är kränkt – utan en bok. Muslimens roll är att försvara boken.

Den västerländska kulturen har haft liknande ståndpunkt under inkvisitionen för 800 år sedan då allt ifrågasättande av Bibeln ledde till dödsstraff. Häxor brändes på bål, kättare steglades, halshöggs, rullades i spiketunnor och så vidare. Detta enligt ett normsystem som i mycket liknade sharialagarna. Det tog lång tid, men nu har vi lämnat detta medvetandetillstånd. Det har kostat på. Omätligt lidande har lett fram till dagens demokratiska kultur.

Med den bakgrunden är det inte konstigt att moderna människor protesterar mot den medeltidsmentalitet som lever inom islam, även i vårt land. Vi vet vad vi talar om, vi har genomlevt detta i vår egen historia och vill inte uppleva det igen. Därför har vi rätt att kritisera detta barbariska medvetandetillstånd. Det är helt enkelt inte kompatibelt med vår tid. (Här avses naturligtvis inte moderna muslimer, bara det förmedeltida medvetandet).

Från en Femendemonstration i Stockholm

Det västerländska synsättet är resultatet av en medvetandeutveckling som shariamentaliteten aldrig haft. Shariamedvetande har stannat kvar i det förmedeltida tillstånd mänskligheten befann sig i vid 600-talet. Då ansågs det ”rätt”. Men eftersom det är ett kvarstannat medvetande från 1400 år sedan och därför inget har att göra med den moderna tidens demokratiska normer är det idag ”fel”.

Och det förorsakar mycket lidande. Om en människa med ett shariamedvetande känner sig kränkt av kritik har det därför ingen relevans för en modern människa. Det är obegripligt för vår tids tankekultur. Det uppfattas som overkligt och musealt.

Utom för den speciella grupp av värderelativister som i ett lika märkligt som missriktat hänsynstagande vill visa förståelse och solidaritet med shariamedvetandet. För dem har alla kulturer och mentaliteter rätt utifrån sina egna förutsättningar. Mördarsekten IS har slutligen visat att de har fel, eftersom denna mördarorganisation även i deras ögon har gått för långt.

I västerländskt demokratiskt tänkande är det naturligt att ha synpunkter på religiösa spörsmål, oavsett religion. Religiösa anhängare kan tycka detta är orättvist. Och en människa som känner sig kränkt har alltid rätt – även en shariatrogen muslim. Men eftersom denna känsla är grundad i en förmedeltida moraluppfattning som är oacceptabel för vår tid upplevs den upplevda kränkningen som orimlig.

Om en kränkt muslim har rätt beror sist och slutligen utifrån vilken världsuppfattning bedömningen görs.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Det finns 1,6 miljarder muslimer globalt. Det är var fjärde människa på jorden. Det sägs att islam är en fredens religion, men islam har ett imageproblem. Muslimska kvinnor ses som förtryckta, sharialagar upplevs som barbariska. Sekteristiska konflikter dominerar rubrikerna. Och sen är det terrorismen.

Så inleder Mehdi Hassan en intervju på Aljazeeras program Head to Head med den kanadensiska författaren och muslimen Irshad Manji som skrivit boken The Trouble with Islam Today (Finns på svenska: Det muslimska problemet). I sin uppriktiga saklighet skulle denna intervju varit omöjlig i ett svenskt kulturklimat som fortfarande domineras av ängslig kulturrelativism och politisk korrekthet. I Sverige betraktas det som klandervärt att beröra problemen kring denna kontroversiella religion. Lyckligtvis inte i England där programmet spelats in. Här behandlas de frågeställningar de flesta har då det gäller islam. Tonen är ärlig och direkt. Och intervjuaren Mehdi Hassan går rakt på.

Vad är felet med islam idag?

Och Irshad Manji svarar lika prompt.

– Muslimer. Vi är problemet med islam idag. Vi har tillåt en stamkultur kolonisera den islamska tron. Men vi är också källan till förnyelse. Islam är ingen teori, det är ett sätt att leva och det är vi muslimer som definierar detta. Om vi hindrar mångfalden av uppfattningar sänder vi budskapet till varandra – inte bara till resten av världen – att detta är islam. Jag köper inte det. Stamkultur är inte islam men vi har gjort oss själva till ett problem inom islam.

Men vad är då meningen med en helig bok?

– Det är en guide. Men det är hur muslimer representerar islam som definierar vad islam är.

Du säger att ”moderata” muslimer inte är en del av lösningen, de är en del av problemet.

– Ja, jag betraktar mig själv som en muslimsk reformist, inte bara en moderat sådan. Moderata muslimer fördömer visserligen våld utövat inom islam men de förnekar att religionen är en del i detta våld. Varje gång ett våldsdåd äger rum i islams namn säger de: Snälla missförstå inte detta, det har inte något att göra med islam.

– Men detta är ju inte sant! De som utövar våldet säger sig vara inspirerade av islam. Vad reformisterna menar är att det finns passager i Koranen som uppmanar till våld. När muslimer är tysta inför sådana våldsdåd signalerar de – vi har något att dölja. Och stärker därmed islamofobin. Istället för att i lugn och ro debattera detta blir de arga.

– De moderata muslimerna som förnekar att våldsdåden har något att göra med islam citerar ofta en passage i Koranen som säger ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten”. Men det är inte sant! Vad texten säger är ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten SÅVIDA du inte dödar denna människa som straff för våld eller mord eller andra brott i landet”. Så vad jag menar är att moderata muslimer borde inte försköna det som faktiskt står i Koranen. Vi måste vara sanna och ärliga och vi måste erbjuda modiga och kompletterande omtolkningar. Och det måste vara möjligt att säga att detta är fel.

Irshad Manji menar att orsaken till att hon fortfarande respekterar Koranen är att det finns gott om ställen där som uppmanar till självständigt tänkande, att analysera och tolka. Inte bara lyda blint.

Skulle du då vilja göra dig av med alla mullor och skriftlärda?

– Jag skulle vilja hjälpa till att utrusta en ny generation muslimer med självförtroendet att upptäcka att de får tänka själva.

På frågan varför hon anklagar muslimer för det armeniska folkmordet – inte turkarna som är den gängse uppfattningen – svarar hon.

– När ett brott är begånget i namn av en speciell religion, en speciell gud, det är då jag menar att det är berättigat att associera denna religion till det brottet. Det ögonblick folk på allvar tror att Koranen inget har att göra med detta våld är det ögonblick terrorister som utfört dådet i Allahs namn inte längre kommer undan ansvaret.

Irshad Manji menar inte att islam nödvändigtvis måste anamma den västerländska kritiska tanketraditionen – ett sånt krav skulle inte vara acceptabelt för den muslimska världen. Det hon vill är att man igen tar upp den egna traditionen av kritiskt tänkande som en gång utmärkte islam. Muslimer förtrycker sig själva genom att inte tillåta mångfald. Och den allmänna tron på islamisk överhöghet – att islam är den enda sanna tron – är ett högmod som inte finner stöd inom Koranen som istället uppmanar till ödmjukhet, menar hon. Detta är en dogmatisk hållning hon inte kan ursäkta.

Det är såna här uppriktiga diskussioner vi behövt i det här landet (se också intervjun med den feministiska muslimen Mona Eltahawy). Men de komplexa problem som omgärdar islam har tagit svenskarna på sängen. Och reaktionen har blivit att problemen förtigits och tabubelagts av ett beskäftigt etablissemang som i brist på kunskap i ärendet predikat villkorslös tolerans – eller låtsas som om det är en religion vilken som helst. De som protesterat har stämplats som islamofober. Intervjun med Irshad Manji är en typ av intervju svensk massmedia skulle ha visat för länge sedan. Se hela intervjun!

                                                                                                                Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Läsandet av boken Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born ger både associationer och frågor (se de inledande krönikorna här och här). Nyckelmeningen litet i livet är vad det ser ut som och mycket är tvärtom, är intressant. Övertygelsekraften i uppgifterna gör att många kommer att ta till sig detta budskap trots de radikala omvärderingar det innebär. Men för den stora majoriteten är uppgifterna naturligtvis inte trovärdiga. Det är därför lätt att förstå varför de invigda i de gamla mysterierna höll sådana här sanningar hemliga.

Antroposofer minns Steiners många uttalanden om mysterierna, ett begrepp som avsåg den hemliga kunskap om världens beskaffenhet som var reserverad för invigda, och att det i alla tider ansågs vara ett brott att avslöja dessa hemligheter, eller ”förråda dem” som Steiner uttryckte det. Eftersom mänskligheten inte uppnått den mogenhetsgrad som krävdes för att ta upp dem vårdades dessa kunskaper i största hemlighet. Men för att ändå tjäna mänskligheten bäddades de in i mytologiska bilder, symboler, moraliska koder och liknelser i sådana religiösa urkunder som Bibeln, Bhagavad Ghita, Toran och Koranen. Hos naturfolken ingick kunskapsskatten i hela attityden till livet och världen på ett mer självklart sätt.

Men Steiner var av den åsikten att den nya tiden krävde ett offentliggörande av mysterierna – så han gav världen antroposofin. Att många anslöt sig till den antroposofiska rörelsen visade att mänskligheten i större grad än tidigare var mogen att ta till sig dessa mysteriehemligheter. Men för de flesta var de antroposofiska utsagorna naturligtvis fortfarande omöjliga att acceptera. Det var för främmande och stred alltför mycket mot traditionellt tänkande.

När man läser Robert Schwartz bok Your Souls´Plan – som inom sitt ämnesområde är mycket mer konkret än Steiners uttalanden i ämnet (men inte motsäger dem) – blir det uppenbart varför dessa uppgifter hölls hemliga så länge. Bakgrunden till mycket i livet är som sagt inte som det ser ut att vara. De gamla mystikerna kallade detta för maya. Men hur många kan köpa att livet är baserat på en illusion?

Såvitt jag förstår är detta den första boken i sitt slag och därför på sitt sätt något av en sensation. Men skillnaden mot för hundra år sedan, då en sådan bok rimligtvis skulle ha väckt stor uppmärksamhet, är att idag försvinner den i informationsbruset. De som är intresserade tar till sig uppgifterna, resten bryr sig inte. Så det är därför inte längre nödvändigt att hemlighålla dem.

Men sanningen har en tendens att med tiden sippra ut. Betänk hur vetskapen om nära dödenupplevelser inte existerade före 1975 då Raymond Moodys bok Life after life (I dödens gränsland) först publicerades. Idag är NDU ett allmänt känt fenomen med stor trovärdighet – trots dess från början svårförståeliga budskap. Och begreppet reinkarnation har från att på sextiotalet ha uppfattats som en hinduisk extremuppfattning idag uppnått en stor allmängiltighet, kanske framförallt i västvärlden.

Av de frågor boken väcker intar problemet gott/ont en särställning. Om allt handlar om att skaffa sig jordiska erfarenheter av alla tänkbara slag och inte om en strävan efter ”ett gott liv” i en moralisk mening – är då massmördare som Hitler, Stalin och Mao Tse Tung att betrakta som ”vilka själar som helst”? Deras liv förorsakade ju så mycket lidande för oräkneliga människoskaror. Varje religiöst eller andligt inriktad människa skulle uppfatta att konsekvenserna av deras liv renderat dem en plats i helvetet eller med svårartade straffliknande karman.

Innebär synsättet i boken att man istället bör betrakta dem som välgörare är då den naturliga frågan. Det lidande de åstadkommit borde ju enligt denna logik innebära andlig växt för de själar som drabbats. Har de skeenden dessa tyranner iscensatt på jorden i själva verket varit planerade innan de inkarnerade? Ingår då också krig i denna planering? Eller uppstår sådana saker trots allt som någon sorts oväntad överraskning för den andliga världen?

I boken sägs att det inte existerar någon slump i världen – men för att den fria viljan skall existera måste vårt begränsade medvetande i den här dimensionen föra oss in i sammanhang som inte kan planeras. Boken framhåller också att ”gamla själar” (de som inkarnerat många gånger) inte vill planera livet lika noggrant som unga själar vars brist på erfarenhet kräver en noggrannare planering.

Det viktiga med våra inkarnationer är att vissa nyckelskeenden uppstår under inkarnationen, inte i lika hög grad hur – eller när. Antalet alternativ till planerade dödsfall i varje livsplanering, så kallade exit holes, talar också för detta. Liksom att planeringen ibland inte håller – och att inkarnationen då avbryts – är också beskrivet i boken. Även att den planerade målsättningen kan överträffas förekommer, vilket då åstadkommer att ens erfarenhetskapital och andliga växt kommer att ökar än mer.

Många frågor återstår naturligtvis. Men Robert Schwartz har skrivit en fortsättning på boken – Your Soul´s Gift. Om detta och mycket annat kan man läsa på hans hemsida http://yoursoulsplan.com/.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist