Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Att komma ut som bekännande feminist har idag blivit så vanligt att de som inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring, eller som författaren och journalisten Katarina Wennstam formulerar det i en krönika i SvD:

»2014 framstår det som så urbota korkat och otidsenligt att inte vara feminist. Som att man sitter och klipper med ögonen i mörkret inne i en grotta så långt från den verklighet som alla mammor, döttrar, mormödrar och systrar lever i.«

Att jag vägrar kalla mig feminist gör jag av goda skäl. Wennstam sätter likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Som om det vore samma sak. Hon menar att om du inte är feminist är du emot jämställdhet mellan könen. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan.

Att flertalet feminister verkar ovetande om denna feltolkning är det mindre problemet. Man kanske inte tycker distinktionen är så kinkig i en rörelse som kämpar för kvinnans rättigheter. Det är därför inte heller den tyngst vägande orsaken till att jag aldrig skulle kalla mig feminist. Det finns större problem för oss som vägrar kalla oss feminister. Eller närmare bestämt fyra.

1. Mannen är kvinnans motståndare 

Vill du ha status som feminist kan du inte bara stanna vid åsikten att kvinnan bör vara mannens jämlike – du måste se honom som en motståndare. Även om en del feminister inte ser det så ligger det implicit i hela den feministiska rörelsens attityd. Du förväntas bekämpa allt du tycker är fel i hans beteende, synsätt, privilegier och sätt att förhålla sig. Det är det viktiga. Feminismen är i första hand en intresseförening för kvinnor men har med åren utvecklats till en aggressiv kampideologi där män betraktas som orsak till det mesta som är dåligt i världen.

Nu vet ju var och en – även feminister – att detta inte är en sanning i vanlig mening. Det är i bästa fall en grov överdrift gränsande till ren lögn. Men i sin tendensiösa avsikt tjänar denna hållning ett högre syfte – att tydliggöra kvinnornas långvariga underläge. Och en feminist blygs inte tillstå att det också ligger en klar revanschlusta och inte så lite hämndinstinkt bakom. Liksom att trendkänsliga manliga feminister i sin tur upplever ett betydande skuldkomplex. Deras feministiska engagemang är en form av senkommen botgörelse.

Att manipulera sanningen har därför blivit själva utgångspunkten för feminismen, vilket gjort den till överdrifternas och förvanskningarnas ideologi.

2. Feminismen demoniserar män

Alla krig börjar med en demonisering av motståndaren där lögn och överdrifter är en förutsättning för att vinna över tvehågsna. Detta visar exemplet Putins agerande i Ukraina. I den feministiska ideologin gäller därför att etablera uppfattningen att mannen – det vill säga alla män – är ett problem. Uttalandet ”män är djur” av en militant feminist har redan blivit klassiskt. Lögnen att mannen till sin natur är ond är själva grundbulten inom feminismen.

Exemplen på demoniseringen av män är flera. För ett par år sedan menade en kvällstidning att ”alla män” är skyldiga till den brutala våldtäkten i Steubenville i USA, en teater i Stockholm satte upp SCUM-manifestet av manshataren Valerie Solana som uppmanar till lemlästning av män, och norska och svenska radikalfeminister föreslog i en skrivelse till den norska regeringen att kriminalisera det de kallade för ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, för att ta några exempel.

3. Omdefiniering av könsbegreppet

Feminismen har lanserat ett begrepp – könsmaktsordning – som betyder att män innehar makten i familj och samhälle, vilket innebär att ägandet fördelas så att kvinnor får en mindre andel och att deras insatser och egenskaper nedvärderas. Men det är inte bara kvinnan som är förtryckt, de sexuella minoriteterna är det i ännu högre utsträckning. Att uppvärdera HBTQ-personers status är en nödvändighet i en modern demokrati och har därför ett brett stöd.

Denna analys känns invändningsfri. Men feministerna driver frågan längre, och nu blir det komplicerat.

Man vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. De har till och med lanserat begreppet genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion. Det vill säga en föreställning att känslan av könstillhörighet inte alltid stämmer med den fysiska verkligheten. Många män känner sig som kvinnor och tvärtom och könsbyten är numera ingen ovanlighet. Tanken är att det borde vara upp till var och en att kalla sig vad man vill. Könet är det man vill att det ska vara.

Denna hållning hos en minoritet kan möjligtvis på sikt accepteras av en majoritet. För att hjälpa till har de feministiska genusteoretikerna därför lanserat en teori som är illa underbyggd. Om könet är en konstruktion måste det innebära att könsrollsmönstret präglas i barndomen av föräldrar och omgivning, säger de. Könsidentiteten är därför inte biologiskt utan kulturellt betingad. Man uttalar därför som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Könstillhörigheten är inlärd.

Genusvetenskapen anser därför att man bör behandla barn könsneutralt. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. På vissa håll har detta drivits långt. Paulina Neuding kommenterar i SvD:

»Genuspedagogiken sägs syfta till att ge barnen fler möjligheter, men ofta handlar det tvärtom om att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Det stannar inte vid dockor och bilar. På genusförskolan Egalia på Södermalm används inte ”könsbestämmande ord” som pojke och flicka, utan ”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig könsstereotypt. I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”, enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.«

Denna genusvetenskapliga teori tillbakavisas av en medicinsk expert. Det problematiska med genusvetenskapen är nämligen att den mer är att betrakta som en ideologi än en vetenskap. Vetenskapliga teorier går att kontrollera om de stämmer med verkligheten, medan genusvetenskapen utgår från en förmodan att könsskillnader konstrueras socialt och kulturellt. Men denna förmodan har inte gått att bevisa, det är bara en idé grundad i en ideologi.

Detta visades med önskvärd tydlighet i en norsk tv-dokumentär. Men trots att ett flertal experter där visade att det finns medfödda skillnader mellan könen ignoreras detta i vårt land. Här fortsätter man på den inslagna linjen. Norge har lagt ned sin genusforskning, men Sverige fortsätter som om ingenting hänt med både fristående genusvetenskapliga institutioner och påbud att alla andra vetenskapsområden ska ha ett genusperspektiv.

Att genusvetenskapen är oseriös är naturligtvis pinsamt – inte minst för feminismens rykte. Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Trots att man haft lång tid att utveckla sig på är dagens feminism paradoxalt nog en omogen rörelse.

4. Feminismens svek mot muslimska kvinnor 

Feminismen vill tydliggöra och bekämpa patriarkatet. Detta är säkert en viktig uppgift, men det märkliga är att de struntar i de patriarkala mönstren i stora delar av islam och andra hederskulturer – både utomlands och nationellt. Detta är tragiskt men framför allt obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara.

Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som  kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Denna hållning är oförlåtlig och en stor black om foten för en seriös feminism.

Den muslimska kvinnorättskämpen Ayaan Hirsi Ali uppmanar oss att utmana och bekämpa den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

»Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.«

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

Feminismen uppfattas idag bara som ett namn på jämställdhet mellan könen. Det är okunnigt. Man borde ta feminismen på större allvar. Det gör jag. Därför Katarina Wennstam kan jag omöjligt kalla mig feminist. Det är ett för belastat begrepp. Men jag är givetvis för kvinnans jämställdhet med mannen – det räcker gott tycker jag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

En myt som feminismen odlar är att skillnaderna mellan mäns och kvinnors beteenden är inlärda. De är sociala konstruktioner som ligger till grund för en könsmaktsordning, säger man. Men det är svårt att uppfatta detta som en sann bild av verkligheten. Det känns mer som teorier och önskansvärda tankekonstruktioner – eller rättare sagt  tankespöken med något av samma förförande makt över intellektuella som en gång marxismens teser hade. Det vill säga illusioner som ger ett intryck av att man själv upptäckt och insett ett tidigare fördolt mönster. Och precis som med den marxistiska illusionen förtränger radikalfeminismen de delar av verkligheten som stör dessa förföriska idéer. För naturligtvis existerar överväldigande bevis för grundläggande skillnader man – kvinna. Det vet vi ju alla.

”Under de senaste decennierna har forskare dokumenterat en häpnadsväckande mängd strukturella, kemiska och funktionella skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor”, skriver till exempel tidskriften Scientific American. Och professor Annica Dahlström vid avdelningen för medicinsk kemi och cellbiologi vid Göteborgs Universitet skriver i sin bok Könet sitter i hjärnan om de komplicerade processer som tidigt bygger upp människor till kvinna respektive man.

Enligt henne gäller för kvinnor genomsnittligt att de är mer empatiska och omhändertagande, är överlägsna på verbal kommunikation, fångar upp fler nyanser och detaljer, är känsligare för andra människors sinnesstämning och subtila signaler, kan associera snabbare med tidigare lagrad information och har bättre simultankapacitet – än männen. Män däremot är mer riskbenägna och tävlingsinriktade, bättre på att fokusera på en sak i taget, de är överlägsna på abstrakt tänkande och har ett bättre tredimensionellt seende.

Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära, fann skillnader mellan pojkar och flickor redan hos tolv veckor gamla spädbarn. Enligt hans forskning hade pojkar tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, vilket senare leder till intresse för tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Forskare i USA menar att testosteronhalten under fosterstadiet är avgörande för dessa skillnaders uppkomst. Och så vidare.

Vad är då orsaken till att en sån här – och andra feministiska myter skapas, frågar sig Pär Ström i sin bok Sex feministiska myter:

»Svaret är enkelt – vissa har något att vinna på det. Vi har fått ett omfattande genusindustriellt komplex bestående av exempelvis  konsulter, forskare, utredare, organisationsföreträdare, föreläsare, krönikörer, genuspedagoger och andra ”genusproffs” som alla tjänar pengar, skaffar sig en karriär och bygger sin status på att pumpa upp myten om kvinnors underordning. De hjälper varandra att hålla maskineriet igång.«

Och filosofen Roland Poirier Martinsson skriver i en krönika i Svenska Dagbladet 12/9 2011:

»I samma veva som jag slutade vid Lunds Universitet för ett drygt decennium sedan utgick det ett dekret från någon som bestämde att det inte längre skulle vara tillåtet att föreläsa utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra. Vad jag vet gäller kravet fortfarande. Vad mera är, under den korta perioden då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it.«

”Det har vuxit fram en offentligt finansierad statsfeminism med politiker som lyckats liera sig med mediefeminister”, skriver Susanna Popova i sin bok Elitfeministerna – ett spel för gallerierna. Och den svenska jämställdhetspolitiken har blivit liktydig med den extrema variant som utgörs av radikalfeminismen. Detta feministiska avantgarde befinner sig långt ifrån de flestas föreställningar om jämställdhet. Undersökningar visar att ”den svenska radikalfeministiska jämställdhetspolitiken – som bygger på idén om mäns strukturella förtryck av kvinnor – inte har något stöd hos en bredare svensk allmänhet”, som Popova uttrycker det.

Den politiska synen i jämställdhetssträvandena mellan man och kvinna har glidit från att bekämpa diskriminering av enskilda kvinnor till att istället diskriminera män som grupp. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ”underrepresenterade” eller ”överrepresenterade” som grupp. Statistik som visar att män och kvinnor, som grupper, inte balanserar varandra i till exempel bolagsstyrelser, anses motivera en statligt sanktionerad diskriminering av män. I praktiken innebär det alltsomoftast att en mer kvalificerad man får stå tillbaka för en mindre kvalificerad kvinna – för att kvoten ska hållas. ”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktigaste”, skriver Popova.

Valerie Solanas ler i sin himmel.

Förutom att feminismen rent intellektuellt och moraliskt är förkastlig, skriver Roland Poirier Martinsson, kostar den med största sannolikhet samhället hundratals miljoner kronor om året. ”Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut som fortfarande gäller?” Skriver alltså Poirier Martinsson, men tröstar sig slutligen med: ”Jag vet att det antagligen kvittar. Den vanliga gången är ju att den här sortens verklighetsfrämmande toppstyrning tynar bort genom att leva kvar som en sorts irrelevant fluff”.