Posts Tagged ‘ könsapartheid

Zara Larsson, den nya företrädaren för plakatfeminismen

♦ ♦ ♦ Det svenska debattklimatet har blivit överhettat. Känslor svallar och överdrifter ersätter sansade analyser. En rappare menar på fullt allvar att rasismen genomsyrar samhället, synpunkter på invandring och integration ses som ”främlingsfientlighet” och plakatfeministerna går på i ullstrumporna i sina sedvanliga överdrifter. Senast i raden är sångerskan Zara Larsson som blivit näthatad för sina feministiska uttalanden.

Zara Larsson

Zara Larsson

”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i”, skriver hon på sin blogg, ”vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.” Uttalandena är föga originella, bara upprepningar av de feministiska klyschor vi hört i åratal. Varför väcker då detta en sådan upprördhet?

Därför att överdrifter tenderar att göra det. Att extremfeministiska synsätt ständigt upprepas gör dem inte till sanningar. De är provokationer. Den feministiska rörelsen har knappast gjort sig känd för lugnt resonerande och intellektuell hederlighet, man har istället valt konfrontationens väg. Man vill chocka, man vill såra, för man tror att detta ger bäst resultat. Även om det gäller hälften av landets befolkning.

Och taktiken är effektiv, metoden fungerar – många män blir förbannade. Och Zaras valhänta försök att nyansera efter kritikstormen på nätet hjälper knappast.

»Jag hatar inte ALLA män. Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp.«

Undantagen är alltså få, vilket bara gör saken värre. Men Zara kan säga detta i lugn förvissning om att hon har hela feministrörelsen och tyckareliten bakom sig. För denna könsapartheid är sedan länge förankrad i samhället. Att män är djur betraktas nästan som en sanning numer. Och Zara hyllas därför allmänt för att hon är ”modig” för att hon ”vågar” säga ”sanningar”. I själva verket exponerar hon sin naivitet och kaxighet i kraft av sitt kändisskap. I en SvD-intervju 19/7 säger hon:

»Jag tror att kvinnohatet och rasismen är så impregnerat i samhället att man inte tänker på hur vidrigt det är.«

Att Sverige skulle vara ett rasistiskt land är ett lika absurt som verklighetsfrämmande påstående. Rasism är särbehandling av människor med avvikande hudfärg eller etnicitet. Visst förekommer det, men att stämpla ett helt folk som rasistiskt är naturligtvis en grov överdrift. Men detta slappa synsätt är så vanligt att Zara tror på det. Hon är ett barn av sin tid.

Zara kallar sig feminist, ett slitet ersättningsord för kvinnors rättigheter. Begreppet feminism används av politiskt korrekta som vill känna sig hippa. Men det är idag bara uttryck för en självklarhet som få ifrågasätter. För vem är idag inte för kvinnors jämlikhet i en situation då till och med politiska partier tävlar om att vara feminister? En minoritet. Eftersom de flesta förespråkar kvinnlig jämställdhet förlorar begreppet feminism sin radikala nyans.

Förutsatt att man med feminism inte avser extrema synsätt som den aggressiva könsapartheid plakatfeminismen företräder som idag är lekstuga för feministetablissemangets bisarra utopier. För det är denna extremfeminism många reagerar på. Inte att Zara är för kvinnlig jämställdhet. Man måste skilja på feminism och extremfeminism. Men eftersom det sällan görs uppstår missförstånd.

Män ”hatar” inte kvinnor. Naturligtvis inte, uttalandet är obalanserat och osakligt, för att inte säga extremt. Liksom att Zara ”hatar män i grupp”. Det finns inget ”modigt” i att yttra sådana häpnadsväckande generaliseringar utan snarare en tonårings naturliga behov av bekräftelse. För hon vet att hon får applåder av många i kultursverige som håller med henne. Även män, i en sorts oreflekterad självspäkning orsakad av ett dåligt samvete över hur kvinnor behandlats historiskt. Det är rätt åt oss, tänker de. Vi måste gottgöra det män gjort mot kvinnor i alla tider. Kör hårt Zara!

Och plakatfeministerna jublar naturligtvis. Men för att förstå de häftiga reaktionerna på Zaras aningslösa beskäftigheter må man betänka ett och annat.

Mannens etnicitet är ständigt under attack, speciellt i vårt land. Här kan man verkligen tala om rasism. Mannen förväntas stillatigande ta emot de senaste uttrycken för den könsapartheid som idag ses som så självklar. Att Mannen ska hånas, häcklas och skämmas i största allmänhet är inget man ifrågasätter. Vi är primitiva djur. Det vet ju alla.

Naturligtvis brister det för somliga män som i raseri förolämpar tillbaka, vilket Zara upprört berättat om. Hon har nämligen inte förstått den andra sidan av myntet. Och hon är i gott sällskap av de som hyllar hennes ”mod” i ”kampen mot patriarkatet”.

I radioprogrammet Sommar uttrycker hon förvåning över attackerna mot sin person, samtidigt som hon i ordrika vändningar hävdar sin rätt att provocera män. Det verkar inte ha slagit henne att provokationer bara kan väcka ont blod. Som om hennes ”hat” mot ”machosamhället” och ”patriarkatet” skulle vara ett konstruktivt bidrag till att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor.

Feminismens aggressiva könsapartheid är ovärdig en utvecklad demokrati. Att feminismen fortsätter sitt råskäll och förolämpningar gör dem till en del av problemet. Tids nog kommer Zara kanske att förstå det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Slöjan signalerar kvinnoförtryck

Det talas om att Belgien och Frankrike ska lagstifta om att förbjuda burka (och Belgien även niqab).  Kommentarerna i media är kritiska till detta, med mer politiskt korrekta än tungt vägande skäl. Man menar att det blir svårt att lagföra de beslöjade och att avgöra hur stor springan på niqaben ska vara (!), och att ett förbud skulle innebära brott mot demokratiska rättigheter och religionsfrihet, att det bara handlar om ett par hundra i Belgien och att det därför är inte är ett stort samhällsproblem.

Det beror på hur man definierar samhällsproblem. För täckta kvinnoansikten väcker starka känslor. Jag kan se främst fyra invändningar emot dessa klädespersedlar.

  1. De är ett väldigt påtagligt uttryck för kvinnoförtryck som väcker obehag hos många. Visserligen finns kvinnor som själva valt att bära slöjan – men det vet inte betraktaren. Och någon mer påtaglig symbol för diskriminering av kvinnan finns knappast.
  2. En slöjbärande kvinna är maskerad, vilket ger ett hotfullt intryck. Maskering på offentlig plats används av kriminella. Stenkastande anarkister är t ex maskerade. Det är obehagligt när en maskerad iakttar dig och man inte kan möta en människa ansikte mot ansikte.
  3. Med slöjan tvingar bäraren på omgivningen vetskapen att här går en muslim.  Även sikher med sina turbaner och ortodoxa judar med sina hattar och skruvlockar signalerar religiös särart, men dessa implicerar inte samtidigt patriarkalt kvinnoförakt. Slöjans spektakulära intryck skapar ett främlingsskap som dramatiskt försvårar muslimsk integration.
  4. Det täckta ansiktet är en påminnelse om en svunnen tids brutalt patriarkala synsätt. Länge har den västerländska kvinnan kämpat för likställdhet. För många upplevs därför slöjan som något av ett hån. Att ett sådant synsätt manifesteras i ett modernt Europa väcker därför stark motvilja. Man kan inte acceptera det synsättet och vill därför avvisa det.

Att Belgien och Frankrike står i begrepp att lagstifta mot dessa starkt vädeladdade ansiktsmaskeringar är knappast politiskt korrekt – men fullt förståeligt. Förbudet är inte riktat mot islam. Lagstiftning måste   uppfattas som ett ställningstagande mot den degradering av kvinnan burkan/niqaben alltid varit. Ett ställningstagande mot könsapartheid.

De politiskt korrekta menar att denna lagstiftning ingriper i religionsfriheten och att den stigmatiserar islam. I själva verket kommer lagen att bidra till en nödvändig avdramatisering av uppfattningen om islam som en västfientlig religion.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se