Posts Tagged ‘ Khomeini

Hur ska man kunna respektera islam?

♦ ♦ ♦ Under många år har jag slitit med mitt förhållningssätt till islam. Speciellt det märkliga i att dess anhängare fortfarande stöder över tusenåriga regler och ideal som är orsak till alla avskyvärdheter som skett och fortfarande sker i islams namn. Detta är minst sagt förvånande. Och kanske lika förvånande är många svenskars accepterande av detta politiserade religionssystem som utan respekt för vår särart armbågat sig in i vår vardag. Politiker i alla läger låtsas som det regnar, och vad värre är – media spelar med makten och bannar alla som inte gör detsamma. Ett mönster vi minns från forna öststaterna.

Detta är ett svek som är häpnadsväckande. Ett svek vi dessutom tvingats hålla tyst om. Ur denna besvikelse bildas ett politiskt parti som makt och media hatar utan att inse att man är den direkta orsaken till dess existens eftersom man vägrat ta tag i problematiken. Ju mer man hatar och hånar partiet desto mer växer det. Och fortfarande verkar makten och media inte förstå detta samband.

Islam presenterade sig på allvar 1989 då en muslimsk överstepräst i Iran  utfärdade en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie vilket paralyserade en hel värld. Att dödsdöma en skönlitterär författare i ett annat land, vem hade hört talas om det? Alla muslimer uppmanades att lyncha en fredlig författare, en häpnadsväckande fräckhet, man trodde inte att det var sant. Efter snart trettio år är jag fortfarande chockad. Ända sedan dess har jag jobbat med att få rätsida på mitt förhållande till islam. Hur ska man kunna respektera en sån religion?

Men det skulle bli värre.

Nine eleven 2001 dödade närmare tretusen människor i islams namn i ett spektakulärt dåd på Manhattan i USA. Västvärlden var förfärad. Att det var islamister som låg bakom attentatet var klart, ändå ville ledare i väst inte skuldbelägga religionen islam. Terroristerna hade ”missförstått” islam, sade man, ”islam is a religion of peace”. För majoriteten av muslimer är ju fredliga, en formulering som kom att upprepas många gånger de kommande åren. (Att  en fredlig majoritet skulle ursäkta islamsk terrorism är samma som att bortförklara Hitlers ogärningar för att en tysk majoritet var fredlig.).

Men islams fredliga majoritet är en myt eftersom nästan hälften (600 miljoner) av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar, hedersmord och islamistisk terrorism, vilket gör att islam  knappast kan betraktas som en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Det handlar i själva verket om ett demokratifientligt, grymt och förmedeltida religionssystem.  Detta You Tube-klipp visar hur många i världen som delar sharialagens extrema värderingar.

Efter World Trade Center-attacken fortsatte islamister skörda liv i tallösa terrorattentat som vid det här laget nästan kommit att bli vardag i Europa,  vilket gjort islam till ett problem i västerlandet, för att inte säga ett direkt hot mot vår modernitet, kultur och demokratiska värden. Det handlar inte om en religion jämförbar med andra religioner utan om en världsmakt med imperialistiska ambitioner som inte gör någon hemlighet av att man betraktar sig som en missionerande härskarkultur ointresserad av att integreras i någon annan kultur. Detta exemplifieras av denna flicka som kritiserar normala förhållningssätt i det land hon bor i. Hon anklagar Sverige för att inte vara muslimskt.

Vår modernitet och demokratiska värderingar är förkastliga, menar hon, islam har den sanna världsbilden. Västvärldens århundraden av utveckling mot en modern sekulär världsbild har de senaste decennierna kommit att konfronteras med islams förakt för modernitet och västerländska värderingar som man på fullt allvar menar bör bytas ut mot förmedeltida seder och bruk i islams namn.

Även i vårt land förväntas vi respektera en patriarkal religion med bisarra regler, klansystem och hederskultur samtidigt som islam saknar respekt för vår sekulära världsbild som ifrågasätts och fördöms av högröstade religiösa fanatiker som menar att vi svikit islam. Fräckheten är exempellös.

Sammanfattning på twitter av problematiska påbud.

I själva verket är det ju islam som svikit den västvärld som välkomnat dess anhängare. Vi kan respektera enskilda muslimer men knappast anspråken i denna politiska livsåskådning  som ständigt tilltvingar sig vår uppmärksamhet, vare sig det gäller extrema klädkoder, krav på separata badtider, märkliga hälsningsceremonier, hederskultur, böneutrop och kränkning av kvinnors likaberättigande med män. För att inte tala om synen på homosexualitet.

Helvedes homo – en muslim springer ud / mandag 22.00 / DR2

– Mener du, at jeg skal kastes ned fra en højde og stenes på vej ned? Efter Abdel Aziz Mahmoud er sprunget ud offentligt vælter det ind med reaktioner på de sociale medier -nogle mere grove end andre. Abdel har taget kontakt til manden bag én af de mest rabiate kommentarer – for mener han virkelig, hvad han siger?

Slået op af DR2 i Mandag den 16. april 2018

 

Vi får ständigt höra om muslimer som känner sig missförstådda för att vi inte respekterar deras religiösa diktat. Vi uppmanas att läsa Koranen för att bättre förstå. Och artiga svenskar böjer sig för de arroganta kraven och känner skuld. Man vill ju inte betraktas som islamofob. Man ser inte att det är tvärtom – att det är muslimer som missförstått vår sekulära västerländska kultur. De respekterar inte våra sekulära värderingar där religionen är en privatsak. Många muslimer förbryter sig mot vår kultur genom att ständigt torgföra sin tro offentligt. De har misstagit vår gästfrihet med en vilja att anamma deras religion.

Kanske skulle ett aggressivt och kulturföraktande islam kunnat hanteras om inte tongivande kretsar inom samhällstoppen och media vägrar se islam som ett problem. Detta har kommit att bli ett problem i problemet.

Samhällseliten uppfattar inte islam som den kulturella intervention det är, istället tillrättavisar och skambelägger man det egna folket. Man kallar berättigad kritik av islam för islamofobi och man tillsätter  utredningar om hur islamofobi ska bekämpas. Vi har hamnat i något av den uppochnedvända världen där vänsterfolk och feminister försvarar patriarkala strukturer och nedvärdering av kvinnor, så länge det handlar om islam. I sin värdeförvirring jämställer den svenska samhällseliten islams religiösa barbari med vår utvecklade kultur.

Alltsedan Aytolla Khomeini sände sin dödsdom mot författaren Salman Rushdie har islams anspråk på vår sekulära kultur varit orimliga. Det är svårt att ”göra” något åt detta eftersom den allmänna acceptansen har gått så långt. Så mycket viktigare att vi nu äntligen erkänner problemet. Och de krav vi ställer borde vara självklara,

  • att den svenska sekulära kulturen och särarten respekteras
  • att islams  extrema yttringar i offentligheten tillbakavisas
  • att den styrande eliten med media slutar skambelägga berättigad kritik av islam

Vi måste se islam som det problem det är. Det är ett första steg i att hjälpa landets moderna muslimer i den nödvändiga reformeringen av denna förmedeltida världsbild.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

Islams inträde på den politiska arenan har försvagat demokratin

♦ ♦ ♦ Fatwan mot Salman Rushdie 1989 markerade det ögonblick då ett nytt islam dramatiskt utropade sig till en viktig politisk fråga för samhällena i väst, skriver Kenan Malik i sin bok Från fatwa till jihad. Det var en kontrovers som inte liknade något västerlandet tidigare upplevt. Orsaken handlade varken om trakasserier, diskriminering eller fattigdom utan om ett raseri kommet ur en känsla av att vara sårad och kränkt i sina djupaste övertygelser av en författares ord.

Detta hände samma år som muren föll och det världskommunistiska maktblocket upplöstes. Många skulle i efterhand komma att betrakta detta som en sorts vaktavlösning där det kommunistiska hotet efterträddes av det islamska. Khomeinis fatwa löd ordagrant:

»I Hans, den Högstes namn. Det finns endast en Gud, till vilken vi ska återvända. Jag meddelar alla nitälskande muslimer i världen att författaren till boken med titeln Satansverserna – som har sammanställts, tryckts och publicerats i motstånd mot islam, Profeten och Koranen – och alla de inblandade i publiceringen av den som var medvetna om innehållet, är dömda till döden. Jag uppmanar alla nitälskande muslimer att avrätta dem snabbt varhelst de påträffas på det att ingen annan ska drista sig att kränka muslimska heliga ting. Med Guds vilja är vem som helst som dödas på denna väg en martyr. Dessutom: Den som har tillgång till författaren till denna bok, men inte äger styrkan att avrätta honom, skall anmäla honom till folket så att han kan straffas för sina gärningar.«

Detta var en chock för ett västerländskt tänkande. En internationell dödsdom att utföras av vem som helst som kände sig manad var oerhört och obegripligt. En demokratisk tradition fick för första gången uppleva hur en minoritet tog sig rätten att påtvinga majoriteten sin vilja.

RushdieVäst togs på sängen av fatwan och det politiska etablissemangets reaktion var därför i början lamt avvaktande. Den brittiske utrikesministern Geoffrey Howe uttryckte ”sin djupa sympati med muslimerna rörande utgivningen av boken” och lovade att närmare undersöka de lagliga möjligheterna att undanröja problemen boken hade orsakat. Det enda den amerikanske utrikesministern James Baker kunde säga var att fatwan var ”beklaglig”. Västvärldens politiker hade helt tappat konceptet. Däremot lämnade två medlemmar Svenska akademien som de ansåg borde ha agerat i ärendet.

Rushdieaffären förebådade inte bara en ny islam utan också en ny vänster. Upplysningsidealet om sekulär universalism och rationalism förbyttes nu till multikulturalism. Man bytte helt enkelt fot och började fördöma upplysningen som ett ”eurocentriskt” projekt. Där vänstern en gång hade hävdat att alla bör bli lika behandlade oavsett etniska, religiösa eller kulturella skillnader, drev de nu ståndpunkten att olika folk skulle bli olika behandlade just på grund av sådana skillnader.

Snart muterade islamismen från ett mindre störningsmoment till ett allvarligt hot mot väst. Islamistiska partier flyttade fram sina positioner i Turkiet och Palestina, i Algeriet startade ett blodigt inbördeskrig mellan Groupe Islamique Armé (GIA) och den sekulära militärledningen, och talibanerna införde sitt medeltida styre i Afganistan. Skapandet av Hamas i Palestina och Hizbollah i Libanon ökade spänningen i Mellanöstern och terrorismen blev en del av det politiska landskapet med självmordsbombningar och det spektakulära elfte september-dådet i New York 2001.

Publiceringen av Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten 2005 förorsakade först inga omedelbara reaktioner från muslimskt håll. Inte förrän några journalister uppmärksammat ett antal imamer i saken insåg islamisterna vilket tillfälle som bjöds. Ledaren för det Islamska trossamfundet i Danmark, Ahmad Abu Laban, gjorde sig till talesman för landets 185 000 muslimer då han krävde en ursäkt inte bara från tidningen utan också från landets statsminister.

Men inte särskilt mycket hände förrän Abu Laban fyra månader senare rest runt i Mellanöstern och visat upp teckningarna för imamer i flera länder, med kravaller och internationella protester som följd. Striden om karikatyrerna handlade mindre om Muhammed än om vem som skulle företräda muslimerna.

Det problematiska var att journalister och politiker betraktade fundamentalisterna som de verkliga muslimerna, menar Naser Khader, riksdagsledamot och grundare av Demokratiske muslimer i Danmark. Han lämnade sitt parti Radikale venstre då de beslutade att Jyllands-Postens publicering av karikatyrerna var fel och tidningen borde be om ursäkt för det. ”Jag kunde inte acceptera det”.

Radikale venstres inställning är typisk, menar Khader. Vänstern har ingått en ohelig allians med islamisterna. Reaktionerna på de danska karikatyrerna visade i vilken utsträckning yttrandefrihetens landskap hade omgestaltats. En gång i tiden ansågs yttrandefrihet vara en självklar rättighet i ett demokratiskt samhälle. I världen efter Rushdieaffären har denna rättighet blivit mindre självklar.

Politikerna har varit villigare att föreläsa för muslimer om vikten av frihet och demokrati än att försvara dessa värden i praktiken, menar Kenan Malik. Fatwan mot Rushdie med efterföljande jihad har därmed urholkat yttrandefriheten och försvagat demokratin.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank