Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Författaren Karl Ove Knausgård gör upp med den svenska debattens trångsynthet i en artikel i DN 20/5-15. I en klarsynt analys, som bara den kan göra som ser landet utifrån, sätter han fingret på den förljugna självbild som råder i Sverige. Företrädarna för denna självbild kallar han cykloperna, och deras problem är att de inte ”vill veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara”.

Vilket är en lysande sammanfattning av ett viktigt drag i den svenska nationalkaraktären. Förutom här på Mummel, där vi skrivit om detta problem många gånger, är det första gången en officiell person vågar träda fram och säga att kejsaren är naken. Det är modigt, men Knausgård är mannen att göra det.

»Cyklopernas stats­minister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående.«

Detta uttalande tolkar komikern och övercyklopen Jonas Gardell som att Knausgård ”försvarar Sverigedemokraterna”. Att Knausgård inte försvarar SD ser var och en som läser innantill, partiet ÄR legitimt eftersom det valts in i riksdagen i en demokratisk process. Det är det han säger, liksom att främlingsfientlighet inte är att likställa med fascism. Att Gardell har fel i sin Expressenartikel ser alla tänkande människor, men cykloper tänker inte, de agerar känslomässigt enligt en överenskommen automatik.

Cykloperna är ”aldrig så arga som när de pratar om kön eller invandring”, skriver Knausgård.

»Detta är inte något man kan vara för eller emot, men likväl är det det de kräver, så att allt som finns mellan kategorierna, allt som finns i gränsområdena, inte blir sett och inte pratat om. Ändå finns det. Detta anar cykloperna, men utan att de klarar av att begripa det, och då blir de ännu argare eller ännu tystare.«

Norges glädje över sin nationaldag kallar cykloperna för nazism, skriver Knausgård. Och cykloperna ifrågasätter att han skriver om något de tycker är moraliskt förkastligt, till exempel om en 26-årig lärares förhållande till en 13-årig elev. Det betyder inte att jag tycker det är OK, menar Knausgård. Han vill gestalta ett moraliskt dilemma. Ingen beskyller deckarförfattare att de skulle mena att det är OK med mord.

»Det omoraliska förvirrar dem. Och begäret förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta.«

Jonas Gardell är skitförbannad över Knausgårds fräckhet att säga sanningar om svensk mentalitet som han tror inte existerar – eller i vilket fall borde tystas ned. Och han gör det alla cykloper gör när hyckleriet avslöjas – man diskuterar inte i sak, man politiserar, hånar och förlöjligar.

»Jag känner en lätt desperation växa när jag läser. Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man, tänker jag. Jag tänker att jag vill ringa Knausgård och skrika i luren: ”Herregud, vi har redan massor av män i Sverige som det är väldigt synd om! Vi måste inte importera en till från Norge!”«

I sin indignation undslipper sig Gardell till och med ett främlingsfientligt utrop. Knausgård reduceras till en i högen av ”sårade vita heterosexuella män”, ett älsklingsuttryck cykloperna ofta använder. Genom att trycka denna stämpel i pannan på Knausgård klassificerar Gardell texten för sina meningsfränder: Denna man har brutit cyklopernas hederskodex och kan därför inte tas på allvar.

Det är denna obehärskade och aggressiva reaktion som skrämmer bort berättigad kritik och skapar den så kallade åsiktskorridoren. Vem vågar möta vreden från ett sårat djur? Inte konflikträdda svenskar i alla fall. Knausgårds insiktsfulla analys sammanfattas av Gardells affekterade skränande som att ”Sverige är ett skitland”. Och den enda sakliga invändning han har är att texten är för lång.

Journalisten Erik Helmerson i DN är en av de många (”95 procent av responsen hyllande, jublande”) som uppskattar Knausgårds Sverigeanalys. I en krönika 21. 5 skriver han:

»Ingenstans finns väl en konflikträdsla som här. PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet. (…) Men jag tror att vi allt som oftast sätter munkavle på oss själva – av rädsla för vilka reaktioner som kan tänkas bli följden.«

Sen gör Gardell det kardinalfel alla cykloper gör. Kritik av cyklopernas syn på kön och invandring jämställs automatiskt som SD-kritik. Cykloper klarar inte nyanser, precis som Knausgård påpekar. De ser inte skillnaden. Deras guilt by association-resonemang gör dem blinda för det faktum att kritiken kom först. Det var cyklopernas vägran att ta den på allvar som skapade grunden för SD. Hade kritiken tagits på allvar hade SD knappast funnits idag. Men detta är ett faktum som är för brutalt för cykloperna att ta till sig. Gardell anar detta – och det är det som gör honom så förbannad. Så ursinnig att han också låter Norge få en släng av sleven.

»Själv kommer Knausgård uppenbarligen inte från Cyklopernas utan från Snorklarnas land. De evigt halvslaka snorklarnas självupptagna ständigt snorkelmätande land. Det är helt enkelt ofantligt synd om Knausgård.«

Jonas Gardells intellektuella haveri visar en häpnadsväckande brist på omdöme. Inlägget ger intryck att vara skrivet i stark affekt. Han måste rimligtvis redan ha ångrat sig. I alla händelser ska vi vara tacksamma för att Knausgård visat på vilka demoner som lurar bakom cyklopernas göranden och låtanden. Han har avslöjat hyckleriet i den svenska självbilden. Och det ska vi vara tacksamma för.

Knausgårds uppgörelse med Sverige har engagerat hela Norden. Dagen efter publiceringen hade den delats över 10 000 gånger på sociala medier. Inom kort kommer texten att publiceras även i Norge (Klassekampen) och Danmark (Politiken).

Hoppas de trycker Gardells text också. Så får läsarna se ett färskt exempel på vad det är Knausgård pratar om. Hur illa det är ställt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist