Posts Tagged ‘ Karin Ruths-Hoffman

Walter Ljungquist skiljer sig – och gifter sig med Gerda Antti

♦ ♦ ♦ 3 september 1945 lämnar Walter Ljungquist in en ansökan om skilsmässa från Eva (se föregående krönika). I hans ansökan till Stockholms rådhusrätt om äktenskapsskillnad betecknas orsaken som att hans hustru ”brutit äktenskapet med hor” – en rent juridisk beteckning som var nödvändig i sammanhanget, Walter skulle aldrig ha formulerat sig så krasst. Evas syn på det hela formulerar hon i ett brev några år senare.

»Jag var inte olycklig med Walter för att det var något fel på Walter, utan för att det var fel på mig själv och för att våra respektive sidor inte kunde fogas lyckligt ihop.«

Här visar Eva, denna femme fatale i den stockholmska antroposofin, att hon vårdade sig om ett gott förhållande till sin exman. Redan på våren skriver Eva till fader Berhard att hon ska semestra på Ven med Lars Cassel, ”min fotograf”, om det går att ordna med att Walter kan ta hand om Johannes under tiden. Det hela hänger på att han har råd. ”Det är ju besvärligt att äta på pang med ett ettårsbarn”, som hon konstaterar. Hon vill att Berhard skall besöka dem för att ”titta på fotografen” som då var 35 år, ”han är lika mycket eller lika litet antroposof som jag”.

Lars Cassel

Lars Cassel

»Lång och trevligt ful, mycket snälla ögon och mycket blyg. Han vill gärna gifta sig med mig och det vore roligt höra om du tror att det vore lämpligt. Du har väl inga moraliska betänkligheter emot att vi hyr bara ett rum? Det där med giftermålet tål att tänka på. Han skulle bli en idealisk pappa åt Johannes.«

Vilket skulle visa sig stämma. Och umgänget med Walter är otvunget: ”Nu promenerar jag varje morgon till Klingborgs i Gamla stan med barnvagnen och Johannes och där möter Walter och bär upp honom och sen promenerar jag till kontoret. På eftermiddagen detsamma omvänt”. 22 januari gifter sig Eva och Lars i Stockholms rådhus och efteråt i Kristet Samfund, vittnen var Karin Ruths-Hoffman och Arne Klingborg, ”varefter vi ansåg oss tillräckligt gifta för ganska lång tid”, som hon skriver i ett brev. Eva är då höggravid med sitt andra barn. Paret tillönskas all lycka av Walter.

Walter med sonen.

Walter med sonen.

»Jag hoppas ni båda kommer att lära mycket av varandra och att ni kommer era vänners tvivel på skam. Jag skulle inte alls känna mig triumfatorisk om det gick galet för er båda.«

17 februari föds Lena på Pro Patria och önskas välkommen ”som halvsyster åt Johannes och hennes gudfar och Johannes pappa”. Att städsla Walter som gudfar åt sitt andra barn var ett drag av en skicklig strateg mån om fungerande relationer. Direkt efter födelsen flyttar familjen till Storsjövägen 37 i Årsta.

Lars hade fotoateljé på Regeringsgatan 22. Ett par år tidigare hade han ingått ett så kallat samvetsäktenskap med Lisel Funck, en tysk judinna som flytt undan Hitler. Avsikten med äktenskapet var att rädda henne kvar i Sverige. Då Lisel också var fotograf deltog hon under en period i ateljén med porträtt- och reportagefotografering. I den antroposofiska miljön i Stockholm träffade hon snart en ung konststuderande vid namn Jens Björneboe som hon senare gifte sig med ”på riktigt”.

Eva med barnen Johannes och Lena, fotograferade av Lars.

Eva med barnen Johannes och Lena, fotograferade av Lars.

Lars fotograferade genrebilder och Eva började gå runt på tidningsredaktionerna för att avyttra bilderna. Snart ville redaktörerna ha bildtexter och hon började skriva små artiklar. Det blev sedermera början på ett liv som journalist inom veckopressen, främst på Husmodern och Femina. Hon blev inte författare, men väl en skicklig journalist.

I ett brev till en väninna i januari 1948 beskriver Eva sitt och Lars nyårsfirande hos Gertrud och Arne Klingborg, vilket ger en inblick i den tidens antroposofiska traditioner.

»Nyårsaftonen var vi enligt gammal tradition först på Kristet Samfund kl 8 på kultisk predikan och sedan traskade vi iväg till Arne Klingborgs ateljé på Järntorget, där vi hade knytkalas med te och kaffe och bullar och pepparkakor. Han hade gjort en sån tjusig anordning i taket, grankvistar som hängde i osynliga trådar på olika höjd över långbordet med levande ljus i. Sen läste vi igenom Kristi födelsespel och sjöng de s k kompanisångerna och Josefs och Marias sånger som en förberedelse till det kommande arbetet med julspelsgruppen. Vi var 14 personer. Och sedan stöpte vi bly och åt stekta äpplen och kastade en toffel över huvudet i dörren för att se om spetsen kom ut eller in, om den kom ut så fick man förmodligen resa utomlands i år. Min pekade inåt, så det ser inte ut att bli någon Englandsresa heller i år! Med förbundna ögon fick vi i tur och ordning välja en av fyra assietter, på vilken låg en tvål = arbete, en blomma = glädjens blomster, salt = pengar, en ring = kärlek. Och ett nyförälskat ungt par tog mycket riktigt ringen bägge två, och Lars tog saltet och jag tog tvålen. Jag arbetar och han får pengarna under det kommande året! Och granen var tänd, dekorerad på antroposofiskt vis med Alfa och Omega, äpplen och 33 röda pappersrosor och 33 ljus.«

Walter hälsar ofta på hos familjen Cassel, åtminstone en gång i veckan då han umgås med barnen. Då Eva sommaren 1949 reser till sin fars sommarviste i Skanör med barnen delar Lars och Walter ensamheten i stan. I ett brev frågar Eva Walter hur de har det, och han svarar:

»Hur det är med Lars? Det är väl med honom som med mej: han har arbetat hårt i sommar och levt för ensam. Hjälplös när han tärt alkohol? Det har jag inte märkt. Dessutom får man ju så litet (och groggar har vi inte råd med) på en restaurang att man är nykter igen när man reser sig från bordet.«

Nyförälskade: Walter och Gerda Antti.

Nyförälskade: Walter och Gerda Antti.

Eva bryr sig om hur det ska gå vidare för Walter och lanserar därför en idé. Hon frågar Lars om de inte kan bjuda hem en ung elev i hans ateljé nästa gång Walter kommer på middag. Hon är visserligen 30 år yngre än Walter, men Eva tror ändå de skulle passa varandra. Och mycket riktigt, det blir kärlek vid första ögonkastet. Eleven hette Gerda Antti. De gifte sig året därpå, fem år efter Walters skilsmässa, och flyttade till Åsbärby Gård i Knivsta. Gerda skulle med tiden även hon bli en betydande författare.

29 april 1953 lämnas en stämningsansökan in till Stockholms rådhusrätt av Lars Cassels juridiska ombud Per Gyllensvärd med lydelsen:

»Enär svaranden [fru Claire Eva Edla Cassel, född Neuman] brutit äktenskapet genom intimt umgänge med annan man, får jag härmed såsom ombud för käranden vördsamt anhålla om stämning å henne med yrkande att rätten måtte dels döma till skillnad i äktenskapet, dels ock tillerkänna käranden vårdnaden om makarnas dotter Eva Lena Gabriella, född 17 februari 1946.«

Den ”andra mannen” hade Eva träffat på Kristet Samfund. Han hette Björn Håkanson och snart stundade hennes tredje bröllop.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

Walter Ljungquist gifte sig med beundrarinnan – men de var urfattiga

♦ ♦ ♦ Brevet Walter Ljungquist fick 22 november 1939 (se förra krönikan) var skrivet av en 19-årig kvinna med författardrömmar. Hon skriver om sig själv i tredje person hur hon önskar att han bara ”ett ögonblick skall höra på henne”:

»Ty hon beundrar honom. Som författare. Hon har läst hans sista bok, och älskar den. Nu på hösten, när den stora bokfloden kom slog hon varje dag förväntansfullt upp tidningen och såg efter, om han inte skrivit en ny. Det fanns, förutom alla andra kännetecken på en god författare, något särskilt i hans bok som fängslade henne. Ett nytt ackord, som hon längtat efter. Som ingen annan i vår moderna tid gett sig tid till att söka ut. Som gav henne visshet om, att en ny tid snart skall randas.«

Walter Ljungquist-beundraren Claire Neuman, 19 år

Walter Ljungquist-beundraren Claire Neuman, 19 år

Hon skickar med några noveller hon vill att han skall bedöma. Vilket han gör – och redan i sitt andra brev till honom stämmer hon träff ”för att prata om allt detta. Ni får själv bestämma när, hur och var vi i så fall skulle träffas, jag rättar mig helt och hållet efter Edra önskningar”. Brevskriverskan hette Claire Neuman. Snart skulle hon komma att ändra både för- och efternamn, dels för att hon föredrog sitt andranamn Eva och dels för att hon och Walter Ljungquist kom att ingå äktenskap ett knappt år senare, den 5 oktober 1940. Då var hon 20 och han 40 år. Walter brukade senare säga att han ”nedkom med en dotter då han gifte sig”.

Hennes mor Florence var gift med konstnären Bernhard Neuman, ett äktenskap som vid det laget sedan länge var upplöst. Bernard, som bara var fem år äldre än svärsonen Walter, kom att gifta sig ytterligare två gånger, och dessutom få barn utanför äktenskapet med en Kisa-flicka som tidigare händelsevis varit flickvän till Walter.

Evas föräldrar, konstnären Bernhard Neuman med fru Florence

Evas föräldrar, konstnären Bernhard Neuman med fru Florence

Paret Ljungquist var utfattiga. I ett brev till Walters brorsdotter Inga i juli 1943 ber han få låna pengar av hennes morfar(!) för att ha råd att fira semester med Eva i Kisa. Han måste skriva ”som sjutton” under denna tid för han är tvungen att bli färdig med en bok första september

»eljest tar fan bofinken och skattmasen oss. Någonstans måste vi låna till uppehället (krubbet) men var vet vi inte för ögonaböjet. Det är för djävligt detta, men vad in i skjortan ska man göra?«

I ett brev till Evas moster Alma ber Walter om uppskov med att betala skulder till henne. Han har just fått 1 200 i honorar för den nya boken, men Bonniers drog av 800 för tidigare förskott. Florence fick tillbaka skulden på 221 kronor.

»Sedan fick hushållet, Rikstelefonbyrån, Pantbanken (där Eva och jag pantsatt åtskilligt) och nästa månads hyra samt först som sist skattmasen som slukade hela 400 kronor. En massa urgamla småskulder gjorde sitt till, så att när turen kom till de stora skulderna till Alma, min far och min bror Birger – finns inget kvar. Vi är lika fattiga igen.«

Johannes Ljungquist i en tidig fas av inkarnationen

Johannes Ljungquist i en tidig fas av inkarnationen

Efter fyra års äktenskap fick Walter och Eva en son som de döpte till Walter Johannes Mikael. De valde tre gudföräldrar – Karin Ruths-Hoffman och Arne och Gertrud Klingborg, nära vänner i den antroposofiska kretsen i Stockholm. De nygifta bosatte sig på Renstiernas gata 21 på söder i Stockholm. Med i boet kom mamma Florence, vilket var komplicerat på flera sätt då Eva hade svårt att i längden fördra sin moder liksom Walter som menade att hon var ”ett hår av hin”. En klassisk svärmorsproblematik.

I brev till vänner berättade Eva om sin man som hon genomgående kallade D.S.F (Den Store Författaren) om hur han var döv mellan 13 till 28 år och sensationen efter öronoperationen då det första ljud han hörde var frasandet från lakanet i sjukhussängen. Men efter några år kände hon att äktenskapet var på upphällningen, eller som hon skrev till en väninna:

»Jag kommer att beundra D.S.F. till min död, men att vara gift med store män lär visst inte vara lätt.«

Julen 1944 fick Eva tillbringa ensam med lille Johannes för att Walter var inkallad på Bullerö i Stockholms skärgård där han spanade på fientligt flyg. Inkallelseordern kom bara några dagar före julafton. Redan i ett brev till Walter på Bullerö 28 december 1944 kommer hon med antydningar som en fortfarande djupt förälskad man knappast kunde misstolka. En som hette Lars Cassel skulle komma hem till henne och hon skulle lära honom dansa och han skulle lära henne spela gitarr, skriver hon.

Aristokraten Bernhard Neuman på äldre dar med lila jaquette på hästkapplöpningarna på Jägersro. Med är sista frun Gulli och dottern Lill-Eva från ett tidigare äktenskap.

Aristokraten Bernhard Neuman på äldre dar med lila jaquette på hästkapplöpningarna på Jägersro. Med är sista frun Gulli och dottern Lill-Eva från ett tidigare äktenskap.

För att släta över försäkrar hon att hon ”längtar väldigt efter dig och efter ett nytt liv”. Men redan i början av januari 1945 utväxlar Lars och Eva kärleksbrev. I ett brev till pappa Bernhard 30 januari 1945, där Eva ber om ett lån på 50 kronor, framgår att det äkta paret redan beslutat skilja sig. Men den smärta Walter erfar delar inte hans hustru som med sina sedvanliga skönmålningar beskriver läget närmast glättigt:

»Han flyttar hemifrån i morgon eller övermorgon till Klingborgs. Vi är mycket goda vänner. Har snart sagt aldrig varit bättre vänner, så allt går i frid och försoning och ömsesidig förståelse, vilket är ett bra sätt. Men eftersom jag vill ha denna skilsmässa och han inte förbrutit [sig] så kan man inte precis ge sig till att klämma honom på pengar som han inte har.«

12 februari är hemskillnadspapperen underskrivna och Walter har flyttat till Arne Klingborg på Järntorget i Gamla Stan i väntan på en egen lägenhet. I ett brev till fader Bernhard dagen efter avslöjas den förmodade fortsättningen. Mamma bor tills vidare kvar på Renstiernas gata.

”En god vän till mig, som också har en viss del i detta s k drama, men som inte är orsak till detsamma, var i går hemma hos mig och fotograferade Johannes (han är fotograf och alla förutsätter att jag ska gifta mig med honom – själv anser jag det möjligt men inte ofrånkomligt)”.

Och så blir det. Fotografen som hon träffat i den antroposofiska kretsen på Kristet Samfund blir hennes nästa man. Och Walter – om än förkrossad i stunden – blir heller inte lottlös ska det visa sig. Och undertecknad står i begrepp att få flera syskon. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share