Mytens söndervittrande gör oss beroende av vetenskapens experter
Vi tror gärna att människor alltid tänkt på samma sätt. Men långt tillbaka fanns det två sätt att tänka, tala och förvärva kunskap, hävdar religionshistorikern Karen Armstrong i sin bok Kampen för Gud. De kallas mythos och logos. Myten handlade om det tidlösa och bestående i livet – livets ursprung, kulturens uppkomst och människosjälens djupaste skikt. Den befattade sig inte med den praktiska sidan av livet utan med innebörden.
Ett samhälles mythos utgjorde det större sammanhang som skänkte vardagslivet mål och mening, det eviga och allmängiltiga i tillvaron. De mytologiska berättelserna var inte avsedda att uppfattas bokstavligt; de var en äldre form av psykologi. När man berättade historier om hjältar som steg ned i underjorden, kämpade sig igenom labyrinter eller slogs mot vidunder, så blottlade man dunkla regioner i det omedvetnas rike.
Det låter sig inte utforskas på rent rationellt vis men har den djupaste inverkan på vår erfarenhet och vårt beteende. Efter hand som myten åsidosatts i vårt moderna samhälle, har vi blivit tvungna att utveckla psykoanalysen som hjälpmedel för att hantera den inre världen.
Även om myhos ansågs mest högtstående var logos lika viktig. Logos är det rationella, pragmatiska och vetenskapliga tänkande som gör det möjligt för människorna att fullgöra sina uppgifter i världen. Vi västerlänningar av i dag må ha förlorat sinnet för mythos men vi är väl förtrogna med logos, grundvalen för vårt samhälle.
Numera tar vi för givet att vi vet mer än vår föräldrageneration och är förvissade om att våra samhällen kommer att bli än mer teknologiskt avancerade. Vi är framtidsorienterade, våra regeringar och institutioner måste se framåt och detaljplanera för kommande generationer. Det står klart att vårt samhälle är resultatet av ett oförtröttligt, målmedvetet rationellt tänkande. Det är ett barn av logos som alltid blickar framåt, söker ny kunskap och vill utvidga våra kompetensområden och vårt herravälde över naturen.
I den förmoderna världen hade människorna en annan syn på historien. De var mindre intresserade av faktiska händelseförlopp och mer angelägna att förstå händelsernas innebörd. Historiska händelser betraktades inte som unika tilldragelser i ett fjärran förflutet utan uppfattades som yttre manifestationer av bestående, tidlösa realiteter.
När den mytologi som givit form och innebörd åt gamla tiders syn på tillvaron vittrade sönder, under trycket av förändringen i den nya tiden, erfor människor en bedövande identitetsförlust och en förlamande uppgivenhet. Förnuftet och myten var inte längre i harmoni med varandra. Det intensiva logos som vetenskapsmännen producerade tycktes förringa vanliga människors iakttagelser och i allt högre grad göra dem beroende av lärda experter.
Den nya tiden utvecklade ett nytt sanningsbegrepp. Sanningen var inte längre absolut, eftersom nya upptäckter alltid kunde ersätta de gamla. Sanningen måste beläggas på ett objektivt sätt och bedömas efter sin verkan i den konkreta verkligheten. Den tidigmoderna vetenskapens framgångar gav denna sanning en auktoritet som växte sig starkare än den mytiska sanningen som inte levde upp till något av dessa kriterier.
Den franske 1600-talsmatematikern Blaise Pascal föreställde sig med fasa tomheten och den ”eviga tystnaden” i det universum som den moderna vetenskapen gav inblick i:
När jag ser människans blinda och eländiga tillstånd, när jag överblicker hela universum i dess stumhet och människan lämnad ensam utan ljus, liksom förlorad i sitt hörn av världsalltet, utan vetskap om vem som placerat henne där, vad hon är satt att göra, vad det ska bli av henne när hon dör och ovetande om allt, rörs jag till skräck. Sedan förundras jag över att ett sådant tillstånd inte driver människorna till förtvivlan.