FC – kontroversiell metod att kommunicera med autister
♦ ♦ ♦ Antroposofins och waldorfpedagogins ständiga nagelfarare Alicia Hamberg skrev häromsistens en betraktelse över faciliterad kommunikation, vanligen benämnd FC. Begreppet innebär att ”underlätta en kommunikation”, och har uppstått som en metod att kunna kommunicera med autister som tidigare varit okontaktbara. Det som framför allt intresserade henne var de minst sagt häpnadsväckande uttalandena av en autist i avancerade esoteriska ämnen som hon läst om i den antroposofiska tidskriften Falkbladet (2012:1).
En av problemen för grava autister är att de har en störd kroppsupplevelse, vilket bland annat innebär att de inte av sig själva kan skriva eftersom de inte är ”i” sin arm och hand. Därför ger stödpersonen FC-skrivaren en upplevelse av skrivarens arm genom ett stabilt tryck på handen. Därefter kan denne själv göra rörelsen och peka på ett tangentbord eller en bokstavstavla. Stödpersonen följer rörelsen men utan att styra den. Efter varje bokstav för stödpersonen upp handen i samma läge ovanför tangentbordet.
Metoden är omstridd, även inom den antroposofiska läkepedagogiken där den används på många håll. Att autisten Erik Osika med hjälp av FC har redogjort för en tidigare inkarnation där han bl a blivit torterad till döds av nazister under andra världskriget är naturligtvis av en så spektakulär natur att det är förståeligt att många tvivlar. Man kan till och med undra om inte offentliggörandet av sådana upplevelser undergräver FC-metodens trovärdighet. Att ställa krav på en tro på reinkarnation ska inte krävas för att inse FC-metodens unika möjligheter till kommunikation.
Att Alicia Hamberg är kritisk till metoden därför föga överraskande, liksom hennes vänner inom föreningen Vetenskap och folkbildning. Att mindre nogräknade har agerat omdömeslöst i tillämpningen av FC riskerar att leda till skepsis mot hela konceptet. Vi återkommer till detta.
Intresserade kan ta del av den 150-sidiga dokumentation FC – på tröskeln till en annan värld gjord av Ingrid Liljeroth, psykolog, specialpedagog och forskare. Den publicerades förra året. Här framgår i en rad fallstudier hur metoden främjar en utveckling av medvetenhet och identitet hos personer med funktionsnedsättningar. I förordet skriver Jackie Schwartz – barnpsykiater, allmänläkare och doktorand vid Uppsala universitet – om den överraskning han upplevde i kontakten med metoden.
»Vem har kunnat tro att människor som står och vaggar fram och tillbaka hela dagarna, och till och från får oförklarliga utbrott kan förstå en enda klar tanke och än mindre förmedla egna tankar. Att människor som tycks leva inneslutna i sin egen inre värld detaljrikt kan återge allt som finns och sägs i omgivningen. Att efter decennier i tystnad kunna uttrycka önskemål om att uppsöka avlägsna platser som beskrivits under tidigare historielektioner. Ja raden av ”under” är många. Genom Facilitated Communication (FC) har det blivit möjligt att hjälpa människor med funktionshinder att uttrycka sig i skrift och därigenom förlösa ett inre liv som successivt visat sig fylld av kloka tankar, idéer och stark empati för medmänniskorna.«
Rapporten – som står på gedigen vetenskaplig grund och är skriven så att den kan förstås av alla intresserade – tar upp bland annat historik, forskning, teori, fenomenologisk och systemteoretisk analys och fallstudier. Författaren tar redan i början upp kritiken mot metoden.
»Det finns kritik som går ut på att det skulle vara stödpersonen som skriver, inte FC-användaren. Det är lätt att tolka det så. Vi har kommit fram till att det är helt omöjligt att vid visuella observationer kunna avgöra vem som styr. Det enda sättet att få bekräftelse på att det faktiskt är FC-skrivaren som styr är att själv lära sig stödja. Då kan det kinestetiska sinnet* hjälpa till i bedömningen. Synen kan inte avgöra det. Att man dragit slutsatsen att stödpersonen styr är inte en säker observation utan en tolkning utifrån gällande kunskap så att ordning i tänkandet kan återställas.«
Den sista meningen kan uppfattas som ironi, men måste understrykas, då ett traditionellt tänkande gällande FC lätt kan leda till förutfattade meningar och förhastade slutsatser.
I studien deltog 17 personer med olika grader av språkförståelse. Förmågan att kommunicera har varierat från ingen alls till svårtolkade yttringar som kroppsspråk och svårförståeliga försök att verbalisera. Gemensamt var en svag självkänsla med negativ eller omedveten självbild. Beroendet av ett hjälpjag, en person som ger stöd, var påtagligt. Det visade sig att FC hade förutsättningar att nå personerna på ett djupare plan där de på ett mer nyanserat kunde uttrycka sina känslor och tankar och bli mer delaktiga i sitt liv.
Vid inledningen av försöken visade samtliga elever intresse och nyfikenhet. Det visade sig att alla hade en elementär läs- och skrivförmåga. En elev kunde stava, men ville hellre tala, vilket han inte klarade. En annan kunde både läsa och skriva, men verkade inte medveten om att han kunde läsa och frågade alltid vad han själv hade skrivit. En elev visade sig kunna både läsa och skriva och blev förundrad över detta. Han skrev: Vad är detta för mirakel.
Att det var en överraskning för FC-skrivarna att de kunde läsa och skriva kom tydligt
fram. De hade inte en medvetenhet om vad de faktiskt kunde. Och lärarna fick ta god tid på sig för att bemästra de individuella förutsättningarna hos eleverna. I början var det många som inte klarade kommunikationsformen, utan det blev ”ordsallad”. En elev blev intresserad av FC genom att titta på två klasskamrater som skrev. Han ville då själv skriva. Läraren (L) skrev då frågorna och eleven skrev svaret. Första frågan ställer läraren muntligt.
L: Har du kusiner där?
E: Ja det har jag. (Skriver E).
L: (I skrift): Tycker du om dina kusiner?
E: Jag tycker om mina kusiner.
L: (I skrift): Spelar ni boll?
E: Ja det gör vi.
Här visar eleven att han kan läsa texten.
Nästa krönika fortsätter vi med fler exempel på FC-metodens förmåga till kontaktskapande. I krönikan därpå avser vi gå in på kritiken mot metoden.
Johannes Ljungquist