Är waldorfpedagogikens långa ökenvandring äntligen slut?
Det har börjat röra sig inom waldorf. Från ett halvår tillbaka i tiden, då det fanns all anledning att ha en uppgiven syn på waldorfrörelsens framtid, har saker hänt på den senaste tiden som inger hopp. Och detta har i allt väsentligt att göra med en person – Örjan Liebendörfer. Örjan har ett förflutet som högstadielärare på Kristofferskolan under tolv år och var under flera år redaktör för På väg, waldorfrörelsens husorgan. Han var också verksam som projektledare vid Waldorfskolefederationen. Sedan lämnade han för att under flera år arbeta med strategisk utveckling inom läkemedelsdelen av Weledakoncernen.
Men nu har han alltså kommit tillbaka. På det halvår som gått har han startat sajten Waldorf Agora där nytänkande inom waldorf fortlöpande publiceras, han planerar tillsammans med Waldorfskolefederationen att under våren genomföra en idékonferens. Och han har skrivit en bok om waldorfpedagogik som snart skall ges ut. I senaste numret av Forum, organ för Antroposofiska sällskapets medlemmar, har han skrivit en artikel som har karaktär av programförklaring för hur han skulle vilja förnya ansatserna inom denna snart hundraåriga skolform.
Då han nu återvänder till waldorfpedagogiken ”är det inte utan sorg jag nu konfronteras med en situation som dramatiserats sedan slutet av nittiotalet då jag var fullt aktiv i skolrörelsen”. Men han anser att det finns hopp. Ny forskning visar att waldorf är på rätt väg, menar han, skoldebatten är i full gång, friskolesystemet är inte längre ifrågasatt etc. En av de stora utmaningarna ligger i att vi lever på en öppen skolmarknad ”med mängder av kompetenta aktörer”.
Därför blir frågan vad vi vill att waldorf ska stå för i skol-Sverige och vilken strategi vi har för att nå dit. Och Örjan formulerar en av de problem vi diskuterat här på Mummel i kön vid ett flertal tillfällen:
»Överhuvudtaget ser jag väldigt lite av övergripande strategisk diskussion inom waldorfrörelsen och en brist på förståelse för det gemensamma, det som håller samman skolorna som just waldorfskolor.«
Örjan vill väcka riksdagens intresse för waldorfskolans samhällsnytta. En åtgärd som kräver övertygande forskningsunderlag, något man inte precis gödslat marknaden med tidigare. Det unika med waldorfpedagogiken är ju dess utvecklingspsykologi. Här finns mycket att göra. Man kan därför fråga sig vad till exempel temperamentsläran har för giltighet idag. Är den lika irrelevant som många utanför rörelsen anser? Och vad kräver barnets olika åldrar för pedagogiska insatser? Utöver ren forskning måste den antroposofiska värdegrunden göras begriplig för att framstå som berättigad. För att ta några exempel.
Finns det ingen som vill starta waldorfskola för ensamkommande flyktingbarn, frågar Örjan. En intressant idé som ansluter till Ivar Heckschers om att placera invandrare på folkhögskolor. Då får de en meningsfull start och folkhögskolorna ett behövligt tillskott till ett vikande elevunderlag. Nog finns det nya utmaningar för waldorfrörelsen trots att den har snart hundra år på nacken.
Att rektorsfunktionen tvingats på waldorfskolorna ser Örjan positivt på efter ett över ”90 år gammalt organisatoriskt trauma”:
»Låt kollegiet blomstra som pedagogisk verkstad men låt duktiga ledare ta hand om administration, personalvård, krishantering och strategisk utveckling. Ett modernt ledarskap bygger på att skapa förutsättningar och inspirera medarbetarna. Ett sådant ledarskap behöver vi inte vara rädda för.«
Örjan väjer som synes inte för de heta potatisarna. Till den omhuldade waldorfdogmen om en stark periferi vill han nu foga ett starkt centrum ”med professionell lobbying, ledning av gemensamma processer samt smarta servicefunktioner som avlastar skolorna och skapar stordriftsfördelar”. Detta kommer åtskilliga i rörelsen att sätta kaffet i vrångstrupen för, liksom tanken att skapa ett Waldorfförbund för waldorfskolor, waldorfförskolor, särskolor och andra waldorfpedagogiska verksamheter.
Och så kommer det: Mångfalden av röster är ingen framgångsväg. Så låter det när en helig ko slaktas. Men det räcker inte. Örjan föreslår också att eftersom alla waldorfpedagogiska verksamheter drar nytta av att förbinda sig med märket ”waldorf” bör de rimligen betala en licensavgift samt ställa upp på gemensamma kriterier och system för kvalitetssäkring. En besk medicin för många traditionalister.
För att undvika ”waldorf light” bör man tydligare definiera antroposofin som waldorfskolans värdegrund, menar han. Detta bör varje lärare och medarbetare kunna stå bakom om de läser stadgarna i den egna stiftelsen eller föreningen.
Örjan rör med andra ord ordentligt om i waldorfgrytan. Och han har sina randiga skäl. Idéstiltjen inom waldorfrörelsen de senaste decennierna har varit deprimerande, vilket ytterst bottnar i dåligt ledarskap. Waldorfskolefederationens ansvar går inte att bortse ifrån. Inte minst politiskt. Det kan knappast vara enbart politikernas fel att tumskruvarna alltmer dragits åt. Därför är Örjans programförklaring ett glädjande tecken. Låt oss hoppas att detta markerar slutet på waldorfpedagogikens långa ökenvandring i det här landet.