Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Jag kommer ihåg hur det började för ett antal år sedan. Jag tyckte det var intressant och berikande med människor som invandrade från andra länder, trots skillnaden mellan den tidigare inomeuropeiska invandringen och den nuvarande utomeuropeiska som ju är mer märkbar i gatubilden. Det begynnande knorret trodde jag i min enfald att det politiska och mediala etablissemanget skulle hantera med lämpliga åtgärder. De var ju professionella och skulle bemöta fördomar med fakta, sade jag mig, tidningarna skulle lägga ut texten pedagogiskt med de olika nationaliteternas kulturegenheter. Man skulle lägga stora ansträngningar på att lära flyktingarna svenska lagar, synsätt och värderingar.

Men inget av detta skedde.

Snart blev det tydligt att etablissemanget inte tog det folkpedagogiska ansvar jag hade trott var självklart. Fördomarna mot migranterna växte och istället för att ta hand om detta, som ju är ett förutsägbart fenomen – misstron mot det ovana förekommer överallt – gjorde man det man absolut inte får göra. Man valde att betrakta kritiska svenskar som onda fiender som man anklagade för rasism, islamofobi och främlingsfientlighet. En fullkomligt naturlig och mänsklig reaktion som förekommit i alla tider blev nu föremål för smutskastning. Regering och media valde konfrontation med sina oliktänkande medborgare. Jag tyckte det var häpnadsväckande.

Min förvåning inför det politiska och mediala etablissemanget – för de var helt synkroniserade i denna reaktion – övergick snart i harm då migrationsströmmarna bara växte och växte och det blev klart att den politiska makten hade tappat kontrollen. Vid det laget hade många förlorat förtroendet och en ömsesidig fiendskap mellan folket och överheten var ett faktum. Elitens skönmålning av invandringen – typ `öppna era hjärtan´ – möttes av en allt större förbittring från folkets sida.

Det vill säga den ena sidan av folket. För nu var Sverige ett delat land. Och om vilken sida jag tillhörde rådde vid det laget ingen tvekan. Jag kunde inte med bästa vilja i världen rättfärdiga regeringens katastrofala invandringspolitik. Fram till 2015 förespråkades en obegränsad invandring och man gjorde ingen skillnad på flyktingar från krig och icke-flyktingar som sökte ett bättre liv i största allmänhet. I en sorts banal godhet brydde man sig mer om invandrarnas väl och ve än landets. Då man 2015 satte stopp för den obegränsade invandringen var skadan redan skedd med stora problem inom integrationen där man i alla landsändar tvingades ta emot mer än man klarade av.

Missnöjet växte och som lök på laxen krisade polisväsendet med katastrofalt låg uppklarning av en växande brottslighet där regeringen verkade handlingsförlamad, inte minst inför den i huvudsak muslimska kulturens avarter som hedersbrott, moralpoliser, antisemitism och salafistisk aktivism. Detta plus att regeringen stoltserade med att beteckna sig som feministisk där man i tid och otid skuldbelade svenska män men blundade för islams strängt patriarkala livsföring.

Och hela tiden detta råskäll på SD där man tog heder och ära av de som stödde partiet. Till och med de som kom med berättigad kritik av invandringspolitiken, hedersvåld, no go-zoner och islam blev ”brunsmetade”, som var det gängse uttrycket. Beröringsskräcken med SD inom de etablerade partierna dominerade det offentliga samtalet. Det var en mobbningskampanj som saknar motstycke i vårt land. Inte för att jag såg SD som felfria på något sätt, långt därifrån, deras bakgrund är problematisk liksom de ständiga utrensningarna av omdömeslösa i partiet. Men de var det enda parti som tagit den omfattande oron för landet på allvar. Det var ett oavvisligt faktum. De andra sju partierna hade svikit totalt i för landet avgörande frågor.

Samhällsdebatten kom nu att domineras av moraliska ställningstaganden mellan gott och ont. Det SD stod för sågs allmänt som den onda sidan och de som inte gillade SD som vita korstågsriddare som kämpade på de godas sida. Politisk sakdebatt förekom sällan. Sverige blev ett delat land. Två diametralt olika synsätt existerar nu i ett land som förr varit känd för sin konsensuskultur. Hur är det möjligt? Å ena sidan har vi realisterna som bryr sig om landets väl och ve. Å andra sidan har vi ansvarslösa utopister som älskar att framställa sig själva som goda samariter. Trots att SD växte stadigt diskuterades inte orsakerna till detta. Det var som om sanningen var för obehaglig. För naturligtvis var framgången ett kvitto på de etablerade partiernas oförmåga att förstå realiteter.

Tidigare om åren var skillnaderna mellan partierna små, det handlade mer om nyanser. Jag röstade än här, än där och ibland inte alls. I och med massinvandringen, integrationskatastrofen, islaminvasionen, hedersproblematiken, multikulturalismen, poliskrisen och den föråldrade kriminalpolitiken har det sen länge stått klart för mig vad jag ska rösta på i september. Trots problematisk bakgrund och förmodad rasism känner jag mig tvingad att rösta på SD. De andra partierna saknar trovärdighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Under många år har jag slitit med mitt förhållningssätt till islam. Speciellt det märkliga i att dess anhängare fortfarande stöder över tusenåriga regler och ideal som är orsak till alla avskyvärdheter som skett och fortfarande sker i islams namn. Detta är minst sagt förvånande. Och kanske lika förvånande är många svenskars accepterande av detta politiserade religionssystem som utan respekt för vår särart armbågat sig in i vår vardag. Politiker i alla läger låtsas som det regnar, och vad värre är – media spelar med makten och bannar alla som inte gör detsamma. Ett mönster vi minns från forna öststaterna.

Detta är ett svek som är häpnadsväckande. Ett svek vi dessutom tvingats hålla tyst om. Ur denna besvikelse bildas ett politiskt parti som makt och media hatar utan att inse att man är den direkta orsaken till dess existens eftersom man vägrat ta tag i problematiken. Ju mer man hatar och hånar partiet desto mer växer det. Och fortfarande verkar makten och media inte förstå detta samband.

Islam presenterade sig på allvar 1989 då en muslimsk överstepräst i Iran  utfärdade en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie vilket paralyserade en hel värld. Att dödsdöma en skönlitterär författare i ett annat land, vem hade hört talas om det? Alla muslimer uppmanades att lyncha en fredlig författare, en häpnadsväckande fräckhet, man trodde inte att det var sant. Efter snart trettio år är jag fortfarande chockad. Ända sedan dess har jag jobbat med att få rätsida på mitt förhållande till islam. Hur ska man kunna respektera en sån religion?

Men det skulle bli värre.

Nine eleven 2001 dödade närmare tretusen människor i islams namn i ett spektakulärt dåd på Manhattan i USA. Västvärlden var förfärad. Att det var islamister som låg bakom attentatet var klart, ändå ville ledare i väst inte skuldbelägga religionen islam. Terroristerna hade ”missförstått” islam, sade man, ”islam is a religion of peace”. För majoriteten av muslimer är ju fredliga, en formulering som kom att upprepas många gånger de kommande åren. (Att  en fredlig majoritet skulle ursäkta islamsk terrorism är samma som att bortförklara Hitlers ogärningar för att en tysk majoritet var fredlig.).

Men islams fredliga majoritet är en myt eftersom nästan hälften (600 miljoner) av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar, hedersmord och islamistisk terrorism, vilket gör att islam  knappast kan betraktas som en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Det handlar i själva verket om ett demokratifientligt, grymt och förmedeltida religionssystem.  Detta You Tube-klipp visar hur många i världen som delar sharialagens extrema värderingar.

Efter World Trade Center-attacken fortsatte islamister skörda liv i tallösa terrorattentat som vid det här laget nästan kommit att bli vardag i Europa,  vilket gjort islam till ett problem i västerlandet, för att inte säga ett direkt hot mot vår modernitet, kultur och demokratiska värden. Det handlar inte om en religion jämförbar med andra religioner utan om en världsmakt med imperialistiska ambitioner som inte gör någon hemlighet av att man betraktar sig som en missionerande härskarkultur ointresserad av att integreras i någon annan kultur. Detta exemplifieras av denna flicka som kritiserar normala förhållningssätt i det land hon bor i. Hon anklagar Sverige för att inte vara muslimskt.

Vår modernitet och demokratiska värderingar är förkastliga, menar hon, islam har den sanna världsbilden. Västvärldens århundraden av utveckling mot en modern sekulär världsbild har de senaste decennierna kommit att konfronteras med islams förakt för modernitet och västerländska värderingar som man på fullt allvar menar bör bytas ut mot förmedeltida seder och bruk i islams namn.

Även i vårt land förväntas vi respektera en patriarkal religion med bisarra regler, klansystem och hederskultur samtidigt som islam saknar respekt för vår sekulära världsbild som ifrågasätts och fördöms av högröstade religiösa fanatiker som menar att vi svikit islam. Fräckheten är exempellös.

Sammanfattning på twitter av problematiska påbud.

I själva verket är det ju islam som svikit den västvärld som välkomnat dess anhängare. Vi kan respektera enskilda muslimer men knappast anspråken i denna politiska livsåskådning  som ständigt tilltvingar sig vår uppmärksamhet, vare sig det gäller extrema klädkoder, krav på separata badtider, märkliga hälsningsceremonier, hederskultur, böneutrop och kränkning av kvinnors likaberättigande med män. För att inte tala om synen på homosexualitet.

Vi får ständigt höra om muslimer som känner sig missförstådda för att vi inte respekterar deras religiösa diktat. Vi uppmanas att läsa Koranen för att bättre förstå. Och artiga svenskar böjer sig för de arroganta kraven och känner skuld. Man vill ju inte betraktas som islamofob. Man ser inte att det är tvärtom – att det är muslimer som missförstått vår sekulära västerländska kultur. De respekterar inte våra sekulära värderingar där religionen är en privatsak. Många muslimer förbryter sig mot vår kultur genom att ständigt torgföra sin tro offentligt. De har misstagit vår gästfrihet med en vilja att anamma deras religion.

Kanske skulle ett aggressivt och kulturföraktande islam kunnat hanteras om inte tongivande kretsar inom samhällstoppen och media vägrar se islam som ett problem. Detta har kommit att bli ett problem i problemet.

Samhällseliten uppfattar inte islam som den kulturella intervention det är, istället tillrättavisar och skambelägger man det egna folket. Man kallar berättigad kritik av islam för islamofobi och man tillsätter  utredningar om hur islamofobi ska bekämpas. Vi har hamnat i något av den uppochnedvända världen där vänsterfolk och feminister försvarar patriarkala strukturer och nedvärdering av kvinnor, så länge det handlar om islam. I sin värdeförvirring jämställer den svenska samhällseliten islams religiösa barbari med vår utvecklade kultur.

Alltsedan Aytolla Khomeini sände sin dödsdom mot författaren Salman Rushdie har islams anspråk på vår sekulära kultur varit orimliga. Det är svårt att ”göra” något åt detta eftersom den allmänna acceptansen har gått så långt. Så mycket viktigare att vi nu äntligen erkänner problemet. Och de krav vi ställer borde vara självklara,

• att den svenska sekulära kulturen och särarten respekteras
• att islams  extrema yttringar i offentligheten tillbakavisas
• att den styrande eliten med media slutar skambelägga berättigad kritik av islam

Vi måste se islam som det problem det är. Det är ett första steg i att hjälpa landets moderna muslimer i den nödvändiga reformeringen av denna förmedeltida världsbild.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Mänskliga rättigheter är en skymf mot radikal islam. Att piska någon enligt sharialagen är helt i sin ordning enligt många muslimer. ”Sverige provocerar inte bara Saudiarabien, utan muslimer över hela världen eftersom kungadömet Saudiarabien följer sharialagarna”, säjer en arabisk expert, med anledning av utrikesministerns protest i saken nyligen. Att det inte var hennes mening att kritisera islam spelar knappast någon roll. Denna kollision mellan två världsbilder visar hur omöjlig fundamentalistisk islam är i ett modernt samhälle.

Islam är ett motsägelsefullt fenomen. Om det vore så enkelt att det bara handlade om en religion som andra. Men det rör sig snarare om ett förmedeltida tankeklimat där politik, sociala påbud och lagstiftning har religiös status. Där Gud bestämmer allt. Tänka fritt? Glöm det. Eftersom detta religiösa system stannat kvar i 600-talet vet man inte vad tankefrihet är. Än mindre demokrati. Det gäller att lyda en högre makts order. Osjälvständighet är premierad.

Då islam för några decennier sedan införlivades med det svenska kulturklimatet var det denna bild som trädde fram. Den var chockerande. Media byggde på genom rapporter om hemska övergrepp på mänskliga rättigheter i länder där sharialagar råder.

Det var tydligt att islam långtifrån bara var en religion, snarare en sorts mental fornlämning som saknar förståelse för den moderna tiden. Dessutom krävde man respekt för sin världsåskådning. Även av de som inte förstod varför. Själva respekterade de islamistiska bakåtsträvarna inga andra religioner eller sekulära uppfattningar. Detta klargjordes i media med önskvärd tydlighet.

De politiskt korrekta i landet  gav dessvärre ingen hjälp till nyansering. De förnekade mediabilden. Genom att beskäftigt brännmärka all kritik av islam bidrog de istället till en polarisering. Kritiker bestraffades med hån och offentlig vanära. Islam är bara en religion bland andra var budskapet – en kärlekens religion. De som säger något annat är islamofober. Länge utgjorde detta diktat den mentala järnridå som omöjliggjorde öppenhet och debatt kring det nya religiösa systemet.

Trots järnridån framkom småningom mer sansade förhållningssätt. En majoritet av muslimerna i vårt land visade sig vara ”vanligt” religiösa, eller till och med sekulära. Men uppenbart är att skräckbilden av islam stannat kvar hos många – för även om de flesta muslimer i väst har integrerats in i ett demokratiskt synsätt är det en extremistisk minoritet som fortfarande dominerar rapporteringen i media.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Först i dagarna kom en omdömesgill kommentar (i SvD 9 mars) från Per Wästberg, en av våra stora författare.

»I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell.«

Detta är en kommentar som i all sin enkelhet ställer skåpet där det ska stå. Äntligen. Hade detta varit ett allmänt synsätt hos etablissemanget från början hade mycket lidande kunnat undvikas. Men regeringen däremot fortsätter på den inslagna vägen. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar.

Den mediarapportering som skrämmer folk förnekas av samhällsföreträdare. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att tala om, problemet är istället de som är rädda för den. För Mattias och Jan är islamofobin det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

För att få synpunkter på integration bjuder regeringen in muslimska organisationer till samråd, vilket får en djupt troende muslim att reagera. Zulmay Afzali skriver i SvD 15.3.15 att han inte vill företrädas av muslimska organisationer med för honom diskutabla synsätt.

»De flesta av oss muslimer som har fått en fristad i Sverige vill bidra i vårt nya hemland efter våra förmågor och kunskaper. De flesta av oss vill inte representeras av mer eller mindre slumpmässigt utvalda muslimer utan behandlas som jämlikar och medlemmar av det svenska samhället. På samma villkor som alla andra.«

En muslim som vill betraktas som vem som helst. Han är naturligtvis inte ensam, det är sådana som han som gör att man liksom Per Wästberg kan hoppas att islam så småningom kan stiga ned från sina höga hästar och ta sin plats som en bland andra religioner i vårt land. Varken mer eller mindre.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

”Vad skulle hända om all aggression mot islam plötsligt upphörde”, frågar sig Marcus Priftis i en nyutkommen bok som recenserades av Johanna Mo i SvD häromveckan. Frågan är typisk för det intellektuella skiktet i landet som i sin nit att skuldbelägga rasister och främlingsfientliga slår knut på sig själva i pedagogiska överdrifter. ”Ja varför kan vi inte bara behandla varandra som människor”, utropar recensenten beskäftigt. Man är så upptagen av främlingsfientligheten att man glömt vad som orsakat den – nämligen medias negativa bild av islam. Under decennier har vi matats med förskräckligheter associerade med islam. Hur kan man då förvånas över den växande islamofobin?

Det är i huvudsak från TV och dagstidningar vi hämtar den information som ligger till grund för vår omdömesbildning. Tankeexperimentet ovan är därför poänglöst. En omformulering borde vara vad skulle hända om all islamsk aggression i världen plötsligt upphörde? För det skulle åtminstone på sikt ha en inverkan på främlingsfientligheten. Eller främlingsrädslan, som nog är en bättre benämning. Att den religiösa fanatismen skrämmer är inte svårt att förstå. Men istället för att inse detta skjuter man budbärarna. Tyckareliten moraliserar över den oro fanatismen orsakar, inte fanatismen som sådan.

Detta förhållningssätt till massinvandringen har skapat en ny klass – nymoralisterna. De finns i alla samhällsskikt och kännetecknas av en långt driven politisk korrekthet. Nymoralisterna ser som sin primära uppgift att förneka att det finns problem med invandringen. Och man gör det utifrån ett kraftfullt moraliskt patos.

Intimt förknippat med nymoralisternas harm över främlingsrädslan är deras oförstående för det specifikt svenska. De tycks tro att svenskhet är ett retoriskt begrepp uppfunnet av Sverigedemokraterna. ”Vadå typiskt svenskt? Alla försök att definiera det blir lätt löjliga”, utbrister recensenten. ”Det finns inget vi och dom”.

I ansträngningarna att komma åt rasismens orsaker ifrågasätter Johanna Mo självklarheter. För är det inte uppenbart att så länge det finns nationer finns det ett vi och dom? Sverige är ett land bland andra länder. Länderna har olika namn och placering på världskartan. Seder och bruk skiftar, liksom mentalitet och historik. I naiv frälsarnit förnekas att det finns nationella särarter. Säg det till företag som låter sina medarbetare gå på kurs för att lära sig de nationella koderna i det land man avser etablera sig i. Vi och dom-perspektivet är en realitet – inte en fördom.

Nymoralisterna försöker etablera en parallell verklighetsuppfattning i orwellsk anda genom att ändra betydelsen i kända begrepp. Att tala om nationella särarter innebär i deras nyspråk att du är fördomsfull. Du är rasist om du har synpunkter på invandring och integration. Svenskhet och nationalism är helt oacceptabla ord. Nymoralisten ersätter dessa begrepp med   internationalist och multikulturell. Feminism betyder idag att du bekämpar det svenska patriarkatet men betraktar det muslimska som OK.

Islam betraktas av nymoralisten som en religion bland andra. Varken mer eller mindre. Och elfte september som ett attentat utfört av kriminella. Att de var muslimer har inget med saken att göra. Då man talar om religiös fundamentalism tror nymoralisten man menar den kristna högern i USA. Mångkulturalism innebär för nymoralisten att värderingarna i ett medeltida klansamhälle är minst lika bra som västerländska värderingar. Kanske till och med bättre! Och i begreppet tolerans innefattar nymoralisten även fundamentalistisk intolerans.

Den som inte är nymoralist vet att varje land och kultur har sin egen atmosfär som är högst påtaglig. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Naturligtvis finns mycket som är typiskt svenskt, fråga folklivsforskare som Åke Daun till exempel, som skrivit standardverket Svensk mentalitet. Hur vi ser på saker och ting skiljer sig till och med från våra grannländers synsätt, det vet alla som varit där. Dessa skillnader är ofta en källa till förnöjsamma överraskningar. Det är en självklar upplevelse av vi och dom. Och en berikande sådan.

Länder längre bort har vi naturligtvis ett mer diffust förhållande till. Vårt omdöme blir här beroende av massmedias rapportering. Svenska mediers förmodan i det inledande skedet att gärningsmannen på Utøya var muslimsk terrorist var därför naturlig eftersom terrorhandlingar numera är vardagsmat internationellt. För nymoralisten Johanna Mo var detta emellertid ett typiskt uttryck för svensk vardagsrasism. ”För terrorist, det kan man ju bara vara om man är muslim”, utbrister hon hånfullt.

Nej kanske inte efter Breivik då vi har facit. Men då fanns inga sådana exempel. Då fanns bara erfarenhet av islamistisk terrorism. Johanna Mos ironiska släng är typisk för nymoralisterna – du som trodde det var en muslimsk terrorist ska skämmas. Din reaktion visar att du är rasist innerst inne! Sådana slutledningar gagnar knappast bekämpandet av främlingsrädslan.

Att schweizarna inte vill ha minareter chockar det politiska etablissemanget. Man kan ju undra hur de har kunnat vara så blinda för tecknen i skyn. Det är ju knappast tornen det är fel på, det är vad de signalerar som väljarna uppenbarligen reagerar mot. Och signalerna har ju varit massiva, inte bara i Schweiz.

Vi här hemma har ju hört om muslimska länder med dödsstraff för avfällingar, händer som huggs av på tjuvar, att otrogna kvinnor stenas. Vi glömmer aldrig världs-chocken elfte september, Muhammed-teckningarna, burkor och slöjor, pappor som dödar sina döttrar och män som motar bort flickor på väg till danslokalen. Och ständigt detta med att muslimer känner sig kränkta. ”Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN 24 september.

Vem hade hört om något sådant förut i det här landet? En religiös kultur som profilerar sig på detta sätt är inga småsaker, men så fort detta diskuteras skyndar sig politiker och muslimer att förneka problemen. Islam är en fredlig religion. Allt är egentligen i sin ordning. Sansade och omdömesgilla människor kanske kan tycka det, men många människor upplever säkert medvetet eller omedvetet obehag inför begreppet islam. För mycket elände är associerat med begreppet. Och det håller på att få politiska konsekvenser.

Men – politikerna låtsas som om det regnar. Är det inte underligt att man vare sig från politiskt eller muslimskt håll gör något för att räta ut alla frågetecknen? Vad är sant, vad är osant? Vad är verklighet och vad är förtal? Hur kan man säga att islam är världens fredligaste religion när den behandlar kvinnor som djur? Varför utkrävs inte ansvar i en kraftfull lagstiftning?

Det verkar saknas vilja från både politiskt och muslimskt håll att reda ut begreppen. Man verkar inte förstå att islamofobin är en konsekvens av den mängd problematiska fenomen som associeras med läran. Som om de inte existerar. Som om man tror att så mycket bad publicity inte har haft någon effekt alls.

Istället ser man på SD-anhängare som något katten släpat in på mattan. Som om det är något konstigt med att de är offer för fördomar, lösa rykten och inte inser att islam är något alldeles förträffligt. Som om de fått allt om bakfoten.

Istället angriper man SD och Jimmie Åkesson. Skjuter budbäraren.

I en naivitet som är häpnadsväckande tror man att man därmed löst problemet – och ger honom därmed den plats på den politiska arenan han så hett eftersträvat. Han kan nu fortsätta hetsa mot islam i den trygga förvissningen att hans parti är det enda som tar oron för islam på allvar.

För nu skäller hela etablissemanget på honom och man tävlar i att visa hur många fel han har i sin argumentation. Man anar att han ler i sitt högkvarter. Han kan nu inhösta sympatier från alla de som upplever islam som problematisk. Alla de som har en rad frågor kring ett för dem svårbegripligt samhällsfenomen. Som upplever sig svikna av sina partier i denna fråga.

Det politiska etablissemanget har ett tungt ansvar för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa höst.