Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ En del bekanta undrar varför jag är ”så upptagen” av islam. Varför jag är så kritiskt inställd till något så oförargligt som en religion. Det är ju en fredens religion, menar de samtidigt som de förtrytsamt avvisar uppgifter om muslimska illgärningar som de menar är orsakade av enstaka fanatiska fundamentalister – och sådana finns ju i alla religioner. Då man frågar efter vilka religioner de jämför med nämner de några enstaka dåd utförda av kristna fundamentalister i USA. De verkar inte förstå att jämförelsen haltar.

Ytterligare argument är att de känner muslimer. De menar att bara man lär känna muslimer personligen kommer man att förstå islam på rätt sätt. Deras slutsats är att problemet med islam kommer av brist på umgänge med muslimer. Vad tidningar säger ska man inte bry sig om. Bara man umgås med trevliga muslimer kommer man förstå att islam är en trevlig religion. (Bilden: Islambroschyrer delas ut på Sergels torg.)

På den nivån rör sig ofta debatten i Sverige. Man skiljer inte på människor och ideologi. Dessa bekanta är del av en stor åsiktsgemenskap som i en naiv trosvisshet kräver respekt för ett religiöst system som inte visar någon respekt tillbaka. Framför allt inte för mänskliga rättigheter. I själva verket bryter det mot all anständighet. Detta kan vi följa dagligdags i nyhetsförmedlingen.

För det är ju inte fredligt sinnade muslimer som är orsak till att islam ständigt är på tapeten. Det är inte de kultiverade yttringarna av modernt sinnade företrädare som ligger bakom denna religions dåliga rykte. Visst vore det bra om det vore så. Men de tongivande i den islamska världen är de som agerar omänskligt. Som dominerar nyhetsbilden och som gjort världen till en spelplats för en våldsvåg av sällan skådat slag.

Man säger att islam är en fredsreligion. Men det är inte det vi ser. Här bara några av de problematiska sidorna.

1. En patriarkal kvinnosyn. Muslimska kvinnor kvinnor nekas rätten att bestämma över sina egna kroppar med bl a hedersmord, tvångsgifte och könsstympning som konsekvens. Kvinnan anses mindre värd, enligt sharialagen bara hälften av mannens värde. I många muslimska länder är det den våldtagna kvinnan, inte gärningsmannen som bestraffas.
2. En religion som hotar vår säkerhet. Våldet som religiös metod. Elfte septembers spektakulära terrordåd var bara början på den terrorodyssé runt världen vi under många år kunnat följa. Även Sverige har som bekant drabbats.
3. En religion som bryter mot mänskliga rättigheter. Bland annat press- och yttrandefrihet, religionsfrihet, jämlikhet mellan könen, homosexuellas existensberättigande.
4. En religion som vill införa urgammal lagstiftning. Sharialagens anspråk på att etablera och vidmakthålla 1400-åriga värderingar ses som en självklarhet bland hundratals miljoner muslimer i  ett femtiotal länder.
5. En religion som utfärdar dödsstraff. Kritik av religionen resulterar i dödshot och dödsdomar. En av de mest kända av de dödsdömda är islamkritikern Ayaan Hirsi Ali, och länge hängde en dödsdom över författaren Salman Rushdie för en bok han skrivit. Men även karikatyrteckningar kan resultera i dödsdomar (Jyllandsposten, Lars Vilks) och  film, där den holländske regissören Theo van Gogh mördades på öppen gata. Avhoppare och homosexuella straffas med döden i länder där sharialagar gäller.
6. Den muslimska attityden. Lättkränkthet och brist på respekt för andra livsåskådningar. Icke-muslimer betraktas som ”otrogna”. Dessutom är man en uttalad motståndare till den västerländska moderniteten.

Nu handlar islamdebatten i vårt land mera sällan om hur vi skall förhålla oss till detta problemkomplex, och vad vi borde göra. Den handlar nästan uteslutande om att övertyga den politiskt korrekta klassen att dessa problem faktiskt föreligger. För de tror inte på dem. Man kan undra om de alls läser tidningar, lyssnar på radio eller tv, för de bedyrar att de aldrig hört talas om dessa saker. Och skulle dessa problem existera så kan de i alla fall inte vara värre än i andra religioner, menar de med bestämdhet.

De anser att islamkritiker överdriver och kallar dem för islamofober, och får det nästan låta som vore det en psykisk sjukdom. Istället för att diskutera problemen denna världsbild åstadkommit, tvingas islamkritikerna lägga ned kraft på ett ovärdigt spel där deras ärliga avsikter ständigt ifrågasätts. Men detta kattrakande drabbar även islamkramarna som aldrig lämnas ifred med sin idealiserade islambild.

Denna polarisering är olycklig. Skulle oron för detta tidsfenomen från början tagits på allvar hade vi inte haft detta problem. En önskan att ta fasta på det positiva är säkert bakgrunden till förnekandet av det islamrelaterade problemkomplexet. Denna önskan är helt legitim, men knappast förnekandet som väcker ont blod.

Islam omfattar en miljard människor vilket gör frågan till en global angelägenhet. Även för svenskar. Att ta fasta på det positiva i islam är inget fel, men samtidigt kan detta urtida värderingspaket inte undgå att dömas efter sina förhållningssätt och gärningar. Även i Sverige. Mycket inom islam är problematiskt och vi måste därför tala om det.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist