Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

”De uppmuntrade henne att gå ut i media. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig”, säger Rahmi Sahindal, Fadimes pappa då han intervjuas i fängelset, där han räknar med att få sitta resten av sitt liv. Det var inte att Fadime var ihop med en kille som var anledningen, menar han. Det var hur hon offentligt skandaliserade honom som gjorde att han sköt henne. Men trots detta ”illdåd” hade han till nöds kunnat acceptera det – bara hon hade hållit sig på avstånd. Då hon sökte upp familjen brast det. Idag är han mycket ångerfull. ”Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.” Jag har aldrig sett någon så ångerfull i hela mitt liv, berättar intervjuaren om sitt samtal med Fadimes far.

Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.

Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis        4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.

Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas  i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.

I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.

I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.

Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.

Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”

Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?

Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?

Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.

”Jag hörde Theo van Gogh be för sitt liv. `Skjut inte! Skjut inte!´ ropade han. Jag såg honom falla omkull på cykelbanan. Mördaren var helt lugn. Det var verkligen chockerande att se. Hur kan man mörda en människa så kallblodigt, på öppen gata?”

Händelsen ägde rum i juli 2005 och finns beskriven i Mordet i Amsterdam, en bok som kom ut i Holland året därpå. Författaren Ian Buruma var som alla andra förskräckt över mordets nästan rituella karaktär (mördaren sköt flera gånger, skar sen halsen av offret med en stor machete, borrade sedan in den djupt i bröstet på den avlidne, skrev något på en papperslapp, vek lappen prydligt och stack fast den på kroppen med en annan kniv).

Buruma beslutade sig för att skriva en bok om mordet och de händelser som ledde fram till det. Ta pulsen på stämningarna i landet kring fenomenet islam. För mördaren, Mohammed Bouyeri, var muslim. Och rädslan för islam hade länge varit ett ständigt pågående ämne i debatten i Holland. Fördomar och provokationer frodades – och en av de kanske mest spektakulära provokatörerna av dem alla var just Theo van Gogh, en filmregissör som gjort en uppmärksammad film baserad på ett manus av islamkritikern Ayaan Hirsi Ali innan han mördades.

Liksom i Sverige fick Holland uppleva det avvisade handslaget. En ortodox imam vägrade vid ett möte med den kvinnliga integrationsministern skaka hand med henne. Han sa sig hysa respekt för henne, men hans religion förbjöd honom att ha fysisk kontakt med andra kvinnor.  Bilden på den skäggige imamen och ministern ansikte mot ansikte blev förstasidesnyhet och så småningom huvudsymbolen för mångkulturalismens kollaps och slutet på drömmen om tolerans i Europas mest progressiva land.

Mordet utlöste en högröstad samhällsdebatt. Somliga menade att skulden låg hos den generation av arroganta socialdemokrater som inte hade sett ”det mångkulturella dramat” ta form och avfärdat sina kritiker som rasister. En iransk universitetslärare menade att en liberal demokrati  inte kan överleva när en del av befolkningen menar att Guds lagar står över människans. Frukterna av den europeiska upplysningen måste försvaras, med våld om så krävs. Det var ett uttalande som tvingade honom att ha livvakt.

En islamolog menade att islam blivit en europeisk religion helt enkelt för att de kristna kyrkorna i allt större utsträckning har förvandlats till turistattraktioner, bostadshus, teatrar och nöjesetablissemang. Den kontroversielle homosexuelle missnöjespolitikern Pim Fortuyn var starkt kritisk till islam.  Han sa i en intervju ”jag hatar inte islam. Jag tycker det är en bakåtsträvande kultur. Jag har rest i många delar av världen. Överallt där islam råder är det helt enkelt förfärligt. All denna dubbelmoral. Jag har ingen lust att gå igenom kvinnornas och de homosexuellas frigörelse en gång till”.

Känslan många hade var att man i Europa med stor möda lyckats vränga av sig sin egen religions restriktioner. Och så kom de här människorna och förde in religionen i samhället igen.

Ayaan Hirsi Ali, tidigare djupt troende muslim,  gjorde sig tidigt bemärkt som den kanske hårdaste kritikern av islam. Hon talade om de intellektuellas svek: ”de västerländska kulturrelativisterna menar att om du är kritisk mot islam är du rasist eller islamofob. Eller: `det är en del av deras kultur, så det får man inte ta ifrån dem´. På det här sättet kommer buren aldrig att slås sönder. Västerlänningar som lever på att dela ut bidrag eller bistånd, eller på att representera minoriteters intressen, har slutit en satanisk pakt med muslimer som har intresse av att bevara buren.”

”Vad den muslimska kulturen behöver”, skrev Hirsi Ali, ”är böcker, tv-serier, dikter och sånger som visar vad som är vad och driver med de religiösa reglerna.” Vad som behövdes, enligt henne, var en film som Life of Brian, den brittiska komedin om Jesus. Det som behövdes var en film om profeten Muhammed regisserad av en arabisk Theo van Gogh.

”Det var tron som drev mig”, sa mördaren Mohammed Bouyeri på rättegången. ”Och jag är säker på om det hade varit min egen pappa, eller min lillebror, skulle jag ha gjort samma sak.” Han försäkrade domstolen att ”om jag någonsin skulle släppas skulle jag göra exakt samma sak, exakt samma sak”. Till poliserna som hade gripit honom sa han att han hade skjutit mot dem ”i avsikt att döda, och att bli dödad”.

Domaren hade inget val. Det var bara att döma Mohammed Bouyeri till livstids fängelse.

Det talas om att Belgien och Frankrike ska lagstifta om att förbjuda burka (och Belgien även niqab).  Kommentarerna i media är kritiska till detta, med mer politiskt korrekta än tungt vägande skäl. Man menar att det blir svårt att lagföra de beslöjade och att avgöra hur stor springan på niqaben ska vara (!), och att ett förbud skulle innebära brott mot demokratiska rättigheter och religionsfrihet, att det bara handlar om ett par hundra i Belgien och att det därför är inte är ett stort samhällsproblem.

Det beror på hur man definierar samhällsproblem. För täckta kvinnoansikten väcker starka känslor. Jag kan se främst fyra invändningar emot dessa klädespersedlar.

1. De är ett väldigt påtagligt uttryck för kvinnoförtryck som väcker obehag hos många. Visserligen finns kvinnor som själva valt att bära slöjan – men det vet inte betraktaren. Och någon mer påtaglig symbol för diskriminering av kvinnan finns knappast.
2. En slöjbärande kvinna är maskerad, vilket ger ett hotfullt intryck. Maskering på offentlig plats används av kriminella. Stenkastande anarkister är t ex maskerade. Det är obehagligt när en maskerad iakttar dig och man inte kan möta en människa ansikte mot ansikte.
3. Med slöjan tvingar bäraren på omgivningen vetskapen att här går en muslim.  Även sikher med sina turbaner och ortodoxa judar med sina hattar och skruvlockar signalerar religiös särart, men dessa implicerar inte samtidigt patriarkalt kvinnoförakt. Slöjans spektakulära intryck skapar ett främlingsskap som dramatiskt försvårar muslimsk integration.
4. Det täckta ansiktet är en påminnelse om en svunnen tids brutalt patriarkala synsätt. Länge har den västerländska kvinnan kämpat för likställdhet. För många upplevs därför slöjan som något av ett hån. Att ett sådant synsätt manifesteras i ett modernt Europa väcker därför stark motvilja. Man kan inte acceptera det synsättet och vill därför avvisa det.

Att Belgien och Frankrike står i begrepp att lagstifta mot dessa starkt vädeladdade ansiktsmaskeringar är knappast politiskt korrekt – men fullt förståeligt. Förbudet är inte riktat mot islam. Lagstiftning måste   uppfattas som ett ställningstagande mot den degradering av kvinnan burkan/niqaben alltid varit. Ett ställningstagande mot könsapartheid.

De politiskt korrekta menar att denna lagstiftning ingriper i religionsfriheten och att den stigmatiserar islam. I själva verket kommer lagen att bidra till en nödvändig avdramatisering av uppfattningen om islam som en västfientlig religion.

Den islamska kulturens etablering i Sverige de senaste 10-15 åren har väckt uppseende och väckt många frågor. Inte kanske religionen i sig, mer den samhällssyn och familjekultur som är en konsekvens av den. Det islamska förhållningssättet.

Hur förstå tänkesätt och livspraxis som levt kvar i över tusen år? Har en modern människa ens en möjlighet? Hur förhålla sig till en kvinnosyn vi upplever som problematisk? Borde man inte protestera? Och hur kan vi i ett samhälle som sätter friheten så högt förstå en mentalitet så reglerad av dogmer, påbud och förbud?

Vi svenskar sätter en ära i att vara fördomsfria. Vi vill gärna ta hänsyn till olika aspekter innan vi bildar oss ett omdöme. Hellre fria än fälla. ”Det är väl inte så farligt”, säger vi. Men den islamska kulturen är en tuff uppgift. Den ställer mycket på huvudet i ett sekulariserat modernt samhälle.

Den islamska kulturen tog svenskarna på sängen. Yttringar av en urgammal hederskultur chockerade oss med sin patriarkala tradition. Ett land med världens kanske mest emanciperade kvinnorörelse stod plötsligt öga mot öga med uråldriga familjestrukturer där kvinnan ses som familjens och mannens ägodel.

Långsamt gick det upp för oss att föräldrar och släkt i många muslimska familjer bestämmer äktenskapspartner till döttrarna. Bröder vaktar som hökar över att systrarna är orörda före bröllopsnatten. Brott mot detta straffas i bästa fall med misshandel, i sämsta med döden. Pela och Fadime, två unga kvinnor som dödats av dessa skäl blir ikoner i kampen mot hederskulturen i landet.

I början trodde vi inte riktigt att detta var sant.Utsatta döttrar och systrar som gick till polisen och berättade om dödshot från familjen fick rådet att gå hem igen och ”tala ut”. Det är först de sista åren polisen fått utbildning i hur allvarligt menade dessa dödshot i verkligheten är.

Andra spektakulära incidenter inträffar efter hand. Skolflickor uppträder i klassen med burka. De säger att deras religion kräver det. Läraren vägrar eftersom hon inte anser sig kunna kommunicera utan ögonkontakt och minspel. Den pedagogiska uppgiften försvåras.

En muslimsk kvinnlig programledare i svensk TV vill inte ta en manlig deltagare i hand av religiösa skäl. Gesten upplevs som kränkande och debatteras livligt i media. I en förskollärarutbildning bär en kvinnlig muslim ansiktsslöja som bara visar ögonen. Hennes avsikt är att fortsätta med det i umgänget med barnen när hon är färdigutbildad. Lämpligheten i detta ifrågasätts av hennes lärare.

Men det är utan tvivel intoleransen och våldsbenägenheten som kommit att prägla bilden av islam här hemma. Dödsdomen mot Salman Rushdie chockade en hel värld. Att det kunde vara förenat med livsfara att utmana muslimska dogmer fick också författaren Taslima Nasrin erfara då hon var tvungen att fly till Sverige från Bangladesh efter dödshot för att ha skrivit olämpligt om islam.

De överdrivna reaktionerna på Muhammedteckningarna skrämde liksom det spektakulära mordet på öppen gata i Holland där en regissör fick sätta livet till för att han misshagat muslimska fundamentalister. Elfte september liksom oräkneliga terrorattentat, självmordsbombare, al Quaida och prästväldet i Iran är andra exempel på extrema företeelser med islamska förtecken.

Upplysta människor upprepar ideligen att islam är en fredlig religion. Säkert är det så. Och säkert strävar de flesta muslimer i västvärlden att integreras i det moderna samhället. Men lika uppenbart är att inslag i den islamska kulturen har djupt problematiska drag.

Det är inte konstigt att breda folklager hyser misstro mot islam efter vad som hänt. Har seriösa företrädare för islam råd med detta? Man kan inte gärna skylla denna misstro på en okunnig befolkning. Bevisbördan ligger på landets muslimer. De vet hur saker ligger till. De kan bringa klarhet i denna förvirrande blandning av fromhet och brutalitet.

Många har länge undrat varför man inte på centralt muslimskt håll gått ut med en deklaration om vad majoriteten av landets muslimer står för – och vad de tar avstånd ifrån. Hur förhåller sig moderata muslimer till fundamentalisternas misskreditering av islam? Pågår det över huvudtaget en interndebatt?

Klargörs inte detta cementeras missförstånd och fördomar vilket bara faller tillbaka på landets muslimer. Varför har inte muslimska organisationer och förbund bekantgjort hur man står till extrema yttringar och händelser som uppmärksammats? Är det inte snart dags att ta bladet från munnen och börja bygga upp ett förtroende som på sikt kan grundlägga en respekt för islam?

Eller ska man lämna walkover till Sverigedemokraterna?