Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Precis som i modevärlden finns det moden inom tänkandet, en sorts idékluster eller värderingspaket som växer fram och företräds av kretsar som präglar den aktuella debatten. I vårt land minns vi idén om socialismen som genomsyrade debatter och synsätt från mitten av sextiotalet några decennier framåt. Den socialistiska – en del skulle säga kommunistiska – ideologin levde i en självklar stämning av en konsensus som idag är svår att förstå. Att rader av intellektuella sedan dess gjort avbön och tagit avstånd till sina verklighetsfrämmande förhållningssätt då gör inte perioden mer förståelig så här i efterhand. Det var som en kollektiv förtrollning.

Ska man försöka komma åt grundorsaken till denna kollektiva idealistiska samhällssyn tror jag det handlar om hänförelsen i upptäckten av hur ett samhälle borde vara. Och som med alla utopier bortsåg man ifrån hur det faktiskt såg ut och svårigheterna att förverkliga utopin. Man förträngde också utfallet av de socialistiska experimenten i Sovjet och Kina, för att inte tala om masslakten i Kambodja. Man ville inte ta in det som störde idealbilden av den socialistiska idealstaten.

Kännetecknande för ett tankemode är att det inte låter sig ruckas på. Oavsett intellektuell möda är motståndet mot idéklustret dömt att misslyckas. En attitydförändring kan ske först över tid då magin långsamt klingar av i takt med att relevansen i de parametrar som byggt upp värderingspaketet avtar. Idag är det lätt att avfärda fanatismen under ”den socialistiska perioden”.

Att avfärda de två tankemoden som i dag präglar kulturdebatten är däremot knappast möjligt: det islamrelaterade problemkomplexet och feminismen. Mummel i kön har i en rad krönikor gjort tappra försök att hyfsa debatten, men skändligen misslyckats. Visst finns en och annan som nickar gillande men de flesta av vännerna på Facebook undrar vad sjutton vi håller på med. Och det är här det stora problemet inträder för den som opponerar sig mot tankemodet. Dina ärliga avsikter – oavsett hur välformulerade de än är – misstolkas som onda och felaktiga, i bästa fall som naiva. I alla händelser inte politiskt korrekta.

En som idag kritiserar islam blir närmast automatiskt betraktad som islamofob. Ofta som allmänt främlingsfientlig, eller helt enkelt rasist. Dina synpunkter väcker harm som resulterar i en skur av beskäftiga tillrättavisningar och beläranden. Du ses helt enkelt som en som har fel åsikter och därför måste undervisas i den rätta läran. Tankemodet för dagen dikterar att islam är en religion som alla andra – varken sämre eller bättre. Terrorism? Talibanernas härjningar? Ja men herregud, det handlar om extremister – och såna finns i alla religioner. Ja men kvinnosynen då? Sharialagarna? Hedersmorden?

Du kan ta hur många exempel som helst – hur du än argumenterar blir du betraktad som islamofob. Det betraktas som att du ”demoniserar” en religion. Islam är en fredsreligion, basta!

Och hur många gånger har vi här på Mummel i kön inte påpekat de orimligheter som radikalfeminismen framför! Att företräda idén om ökad jämställdhet mellan könen räcker inte, som vi alla vet. Jämställdister är mesar. De som inte omfattar den feministiska ideologin ligger illa till i debatten. Ideologin framstår alltmer som en hämndlysten kamprörelse där mannen är villebrådet.

Den radikala feministiska kampideologin flyttar hela tiden fram sina positioner. En företrädare för kvinnoföreningen ROKS säger att ”män är djur”, med anledning av den vidriga våldtäkten i Steubenville menar Aftonbladet att alla män är att betrakta som skyldiga, en teater i Stockholm sätter upp en pjäs baserad på SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), man lämnar in en rapport till norska regeringen med förslag om att kriminalisera ”antifeminism” och omskola feminismkritikerna (!).

Radikalfeminismen, som i huvudsak är politiskt vänsterorienterad, har utvecklat avancerade teorier som kan sammanfattas i uttrycket könet är en konstruktion. Våra könsroller är ett resultat av konvention och felaktiga föreställningar. Och även här känner vi igen de utopiska borde-vara-argumenten, till exempel ”att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en”, som författaren Nina Björk skriver i ett debattinlägg.

Kungstanken är att våra könsroller grundläggs i tidig barndom. Att vi växer upp till man respektive kvinna beror på hur vi uppfostras av våra föräldrar, inte av hur vi ser ut mellan bena. Denna extrema yttring av ett tankemode skall vi titta lite närmare på i nästa krönika med hjälp av några experter på området.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Hatbrottet mot en hijabbeslöjad kvinna har väckt berättigad bestörtning. Kändisar har klätt sig i hijab för att visa solidaritet i något som kommit att kallas hijabuppropet. Med anledning av detta intervjuas en annan ung kvinna som då hon började bära hijab genast märkte en attitydförändring hos folk. ”Hon har en känsla av att många förnekar att det finns ett hat mot muslimska kvinnor”, skriver SvD. Hon berättar att hon har vänner som nekats jobb i matbutiker och klädaffärer för att de burit slöja.

Att utsättas för ett hatbrott är naturligtvis oacceptabelt oavsett orsaken. Att märka en ”attitydförändring” för att man bär slöja är däremot en naturlig reaktion. Att vänta sig något annat är naivt. Att bära en hijab är fortfarande att betrakta som en ovanlighet i det här landet – speciellt om den kombineras med en svart fotsid klädnad. Inför liknande yttringar förhåller sig visserligen de flesta på ett civiliserat sätt; man låtsas som det regnar. Men det finns de som blir provocerade. Så är det bara. Det är snarare förvånande att en som sätter på sig en hijab tror att detta skulle upplevas som oproblematiskt i ett land som Sverige. Som om det bara var en vanlig sjal.

Därför känns hennes slutledning att reaktionerna hänger ihop med ett ”hat mot muslimska kvinnor” som en förhastad slutsats. Det är ju knappast kvinnornas religiösa tro folk reagerar emot i första hand, det är den ovanliga klädseln. Och framför allt vad den ger för signaler.

Hijaben och liknande offentliga uttryck för islam är laddad med innebörder av kvinnoförtryck och religiös trångsynthet. Och denna laddning finns där oavsett bärarens intentioner. Den som sätter på sig ett sådant plagg meddelar med detta omgivningen att hon är muslim och därmed avvisar det sekulära (och kristna) samhällets värderingar, att hon vill bekantgöra för alla i det offentliga rummet att hon är underställd mannen, att islam är den rätta läran, och att hon är kritisk till vårt ”gudlösa” samhälle som hon anser bör styras av sharialagar. Detta är signalen den som bär en hijab sänder ut. Naturligtvis är det provocerande.

Hijabuppropet vill ”värna individers rätt” att bära hijab. Men den rätten har aldrig varit ifrågasatt. Vem har hört förslag på att hijab skulle förbjudas? Däremot måste de som bär den vara klara över de känslor beklädnaden väcker. Och inte bara det, författaren Qaisar Mahmood vill i en debattartikel gå ett steg längre: ”Vi måste få uttrycka ogillanden mot vissa symboler utan att det uppfattas som kritik mot objektets ägare”. Att frivilligt exponera sin trostillhörighet offentligt inbjuder till olika synpunkter och motreaktioner. Vilket är en grundlagsfäst rättighet i ett land med åsikts- och religionsfrihet. Att bära hijab är ett aktivt ställningstagande i en religiöst-politisk kontext som är inflammerad.

Hijabbeklädningen uppfattas av de flesta icke-muslimer som en demonstration mot moderniteten och respekten för religionsfriheten, som ju inte bara innebär att man får tro på vad som helst, utan också rätten att slippa tro över huvud taget. Där inskränker hijabbeklädnaden denna rätt genom att propsa på vår uppmärksamhet i det offentliga rummet. I Sverige är religiös övertygelse vars och ens ensak – så länge man håller den för sig själv. Hijabkulturen exponerar tron och ställer sig därmed i vägen för det neutrala medborgarbegrepp vi är vana vid.

Att hijabförsedda kvinnor har nekats jobb i affärer är fullt förståeligt. Vilken affärsföreståndare vill ha ett biträde som i den dagliga kundkontakten med sin religiösa klädkod propagerar för en religion – och en religion som dessutom är så belastad som islam? Troligtvis inte många.

För att ta ett exempel. Undertecknad har arbetat över trettio år i den antroposofiska Robygge-affären ute i Järna och inser med en gång det problematiska i om en hijabförsedd kvinna skulle stå i kassan där. Det är inte svårt att föreställa sig förvåningen hos kunder som förväntar sig uttryck för den antroposofiska kulturen och istället möts av en fundamentalistisk representant för islam! Naturligtvis är det ogörligt att anställa en människa som är klädd i en sådan religiös uniform på ett ställe som står för något helt annat. Det förstår var och en. Den chef som säger nej till en dylik arbetssökande har inget att skämmas för, han tackar nej på grund av klädseln –  inte för att han har fördomar mot islam – utan för att han inte ser denna religiösa manifestation som förenligt med affärsverksamheten.

Den som sätter på sig en religiös uniform säger i praktiken `jag har den här religiösa övertygelsen och jag vill därmed att alla jag möter ska veta detta´. Men det känns paradoxalt att hijabförsedda kvinnor som kräver respekt för sin tro, i sin tur visar brist på respekt för människors rätt att slippa religiös propaganda.

Hijabuppropet ser i förstone ut som en berättigad solidaritetshandling med en kvinna utsatt för misshandel. Inget fel i det. Men det löser inte det bakomliggande problemet – den politiska korrekthetens oreserverade bejakande av den religiösa separatismen i landet. Muslimsk klädedräkt kan inte reduceras till enbart yttringar av en kulturell särart. Det är ett religiöst-politiskt manifest – och som sådant nödvändigt att debattera.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

”Vad skulle hända om all aggression mot islam plötsligt upphörde”, frågar sig Marcus Priftis i en nyutkommen bok som recenserades av Johanna Mo i SvD häromveckan. Frågan är typisk för det intellektuella skiktet i landet som i sin nit att skuldbelägga rasister och främlingsfientliga slår knut på sig själva i pedagogiska överdrifter. ”Ja varför kan vi inte bara behandla varandra som människor”, utropar recensenten beskäftigt. Man är så upptagen av främlingsfientligheten att man glömt vad som orsakat den – nämligen medias negativa bild av islam. Under decennier har vi matats med förskräckligheter associerade med islam. Hur kan man då förvånas över den växande islamofobin?

Det är i huvudsak från TV och dagstidningar vi hämtar den information som ligger till grund för vår omdömesbildning. Tankeexperimentet ovan är därför poänglöst. En omformulering borde vara vad skulle hända om all islamsk aggression i världen plötsligt upphörde? För det skulle åtminstone på sikt ha en inverkan på främlingsfientligheten. Eller främlingsrädslan, som nog är en bättre benämning. Att den religiösa fanatismen skrämmer är inte svårt att förstå. Men istället för att inse detta skjuter man budbärarna. Tyckareliten moraliserar över den oro fanatismen orsakar, inte fanatismen som sådan.

Detta förhållningssätt till massinvandringen har skapat en ny klass – nymoralisterna. De finns i alla samhällsskikt och kännetecknas av en långt driven politisk korrekthet. Nymoralisterna ser som sin primära uppgift att förneka att det finns problem med invandringen. Och man gör det utifrån ett kraftfullt moraliskt patos.

Intimt förknippat med nymoralisternas harm över främlingsrädslan är deras oförstående för det specifikt svenska. De tycks tro att svenskhet är ett retoriskt begrepp uppfunnet av Sverigedemokraterna. ”Vadå typiskt svenskt? Alla försök att definiera det blir lätt löjliga”, utbrister recensenten. ”Det finns inget vi och dom”.

I ansträngningarna att komma åt rasismens orsaker ifrågasätter Johanna Mo självklarheter. För är det inte uppenbart att så länge det finns nationer finns det ett vi och dom? Sverige är ett land bland andra länder. Länderna har olika namn och placering på världskartan. Seder och bruk skiftar, liksom mentalitet och historik. I naiv frälsarnit förnekas att det finns nationella särarter. Säg det till företag som låter sina medarbetare gå på kurs för att lära sig de nationella koderna i det land man avser etablera sig i. Vi och dom-perspektivet är en realitet – inte en fördom.

Nymoralisterna försöker etablera en parallell verklighetsuppfattning i orwellsk anda genom att ändra betydelsen i kända begrepp. Att tala om nationella särarter innebär i deras nyspråk att du är fördomsfull. Du är rasist om du har synpunkter på invandring och integration. Svenskhet och nationalism är helt oacceptabla ord. Nymoralisten ersätter dessa begrepp med   internationalist och multikulturell. Feminism betyder idag att du bekämpar det svenska patriarkatet men betraktar det muslimska som OK.

Islam betraktas av nymoralisten som en religion bland andra. Varken mer eller mindre. Och elfte september som ett attentat utfört av kriminella. Att de var muslimer har inget med saken att göra. Då man talar om religiös fundamentalism tror nymoralisten man menar den kristna högern i USA. Mångkulturalism innebär för nymoralisten att värderingarna i ett medeltida klansamhälle är minst lika bra som västerländska värderingar. Kanske till och med bättre! Och i begreppet tolerans innefattar nymoralisten även fundamentalistisk intolerans.

Den som inte är nymoralist vet att varje land och kultur har sin egen atmosfär som är högst påtaglig. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Naturligtvis finns mycket som är typiskt svenskt, fråga folklivsforskare som Åke Daun till exempel, som skrivit standardverket Svensk mentalitet. Hur vi ser på saker och ting skiljer sig till och med från våra grannländers synsätt, det vet alla som varit där. Dessa skillnader är ofta en källa till förnöjsamma överraskningar. Det är en självklar upplevelse av vi och dom. Och en berikande sådan.

Länder längre bort har vi naturligtvis ett mer diffust förhållande till. Vårt omdöme blir här beroende av massmedias rapportering. Svenska mediers förmodan i det inledande skedet att gärningsmannen på Utøya var muslimsk terrorist var därför naturlig eftersom terrorhandlingar numera är vardagsmat internationellt. För nymoralisten Johanna Mo var detta emellertid ett typiskt uttryck för svensk vardagsrasism. ”För terrorist, det kan man ju bara vara om man är muslim”, utbrister hon hånfullt.

Nej kanske inte efter Breivik då vi har facit. Men då fanns inga sådana exempel. Då fanns bara erfarenhet av islamistisk terrorism. Johanna Mos ironiska släng är typisk för nymoralisterna – du som trodde det var en muslimsk terrorist ska skämmas. Din reaktion visar att du är rasist innerst inne! Sådana slutledningar gagnar knappast bekämpandet av främlingsrädslan.

Den negativt laddade bilden av islam i väst handlar i mycket om dess konservativa sidor. Religionen och samhällssynen domineras av en svunnen tids ideal som på olika sätt står i motsättning till moderniteten i västländerna. Bristen på utveckling i många muslimskt präglade länder på södra halvklotet ger ett efterblivet intryck. Åtminstone enligt media som gjort lite för att nyansera den bilden. För sanningen är ju att islam en gång haft en högkultur som inspirerat västerlandet. Utan landvinningarna under denna islamska kulturepok hade vi knappast varit där vi är idag.

Hade media upplyst om detta kanske bilden av islam varit mer förståelig. För de som är intresserade finns en utmärkt bok i ämnet – Vems islam av Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Förutom historien redogörs där om den interna debatten inom islam; parallellt med fundamentalistiska och traditionalistiska tolkningar av islam finns nämligen ett utbrett stöd för ett modernt islam. Inte heller något media har ansträngt sig att förmedla.

Början på högkulturen inleds år 711 då en morisk/islamisk armé invaderar det kristna Spanien från Nordafrika. Under de följande åtta åren hamnar större delen av halvön under muslimsk överhöghet och blir en del av det expanderande riket som kallades al-Andalus. Muslimerna lyckades här utveckla en kulturellt och materiellt framgångsrik civilisation där judar, muslimer och kristna levde i fredlig samexistens. Regionen dominerades av politisk stabilitet och ekonomisk utveckling.

Muslimska lärde utnyttjade andra kulturers bildningsarv. En rad muslimska teologer och filosofer framträdde som hade tagit intryck av grekiska filosofer. Ett stort antal vetenskapliga institutioner och lärdomscentra grundades, vilket kom att spela en viktig roll för den intellektuella utvecklingen i muslimskt dominerade områden. Nyckeln till muslimernas vetenskapliga framsteg under guldåldern mellan 800 till 1200-talet tycks ha varit att de lyckades skapa en harmoni mellan tro och vetande.

Lärda med skilda etniska och religiösa bakgrunder från Indien, Centralasien, Mesopotamien, Persien, Mellanöstern och Egypten möttes i ett givande kulturellt och vetenskapligt utbyte. Denna mångfald ledde till en dynamisk utveckling som inte bara gynnade muslimerna utan även bidrog till framväxten av ett högtstående världsarv som fördes vidare till andra kulturer. Detta var början till den intellektuella omdaning av Europa som startade redan vid 1000-talet.

Européerna införlivade muslimernas kunskaper inom arkitektur, astronomi, fysik, kemi, geografi etc och vidareutvecklade dem på ett sätt som lade grunden för den vetenskapliga och filosofiska revolutionen under 1600-talet. Européerna byggde upp en ny världsbild med kritiska och experimentella metoder vars förebilder hämtades från denna muslimska kunskapstradition. Men vid det laget hade den islamska kulturimpulsen degenererat.

Med tiden märktes nämligen en begynnande stagnation i den muslimska högkulturen. Det stora islamiska riket splittrades alltmer i sinsemellan rivaliserande maktcentra. Situationen förvärrades till följd av utländsk invasion i form av korstågen och en rad invasioner, bland annat den mongoliska. Den politiska splittringen följdes i sin tur av en ekonomisk nedgång och spänning mellan olika sociala grupperingar och religiösa riktningar ökade. På allt fler områden gav de skriftlärda uttryck för traditionalism, konservatism och ortodoxi och ett motarbetande av alla rationalistiska tolkningar.

Följden blev en allt större misstro mot den vetenskapliga nyfikenheten och den experimentella forskningen. Även språklig splittring spelade in då det gemensamma språket arabiska ersattes av lokala språk. I Europa blev latinet det lärda språket, vilket bara det marginaliserade inflytandet från den muslimska världen. Ännu en faktor som försämrade det intellektuella klimatet var sufismens utbredning, vilket kan förvåna inte minst antroposofer där man uppfattar denna islams mystiska kärna som intellektuellt oförvitlig.

Men i själva verket utsatte sufisterna filosofin och det rationalistiska och kritiska perspektivet för hårda angrepp. Sufisterna strävade efter inre insikt och en högre sanning och de ansåg att denna inte kunde uppnås med hjälp av förnuftet, bara genom individuellt upplevda andliga erfarenheter och likgiltighet för världslig vinning. Uppfattningen om den islamska lärans anspråk på att vara den sanna, kompletta och ursprungliga religionen växte sig också allt starkare, vilket ställde förhållandet till andra religioner på sin spets.

Det definitiva slutet för det andalusiska fenomenet kom när de muslimska makthavarna i slutet på 1400-talet besegrades av de katolska arméerna som visade en resolut intolerans mot såväl judar som muslimer. 1502 förbjöds islam i Spanien och muslimer erbjöds att låta sig tvångsdöpas till kristendomen – annars skulle de deporteras. En stor grupp muslimer och judar emigrerade, men av dem som valde att stanna anklagades ett stort antal för att vara så kallade ”låtsaskristna” av den spanska inkvisitionen och närmare två tusen personer brändes på bål.

Så gick det med den islamska storhetstiden. Religionen vann över upplysningen – i väst blev det tvärtom. Den islamska kulturen var på sin tid världsledande, vilket gav väst den inspiration som ledde en makalös utveckling. Men den islamska kulturen tillbakabildades. Denna smärtsamma diskrepans påminns vi om idag då alla tecken tyder på att en återförening har inletts. Det finns mycket att ta igen, och mycket att reparera.

Förutom föregående krönika har vi tidigare behandlat begreppet politisk korrekthet här på Mummel: https://blogg.ljungquist.org/archives/2054 . Det finns några till aspekter värda att reflektera över. Jan Guillous ironiserande  i tv-programmet Babel nyligen http://svtplay.se/t/102834/babel (i slutet av programmet) över de politiskt inkorrektas argumentation i islamdebatten visar på något grundläggande hos tyckareliten – diskvalificeringen av debattmotståndarnas argument. I kraft av sin upphöjda ställning behöver inte de som har tolkningsföreträdet riskera nederlag genom sakdebatt. Man tar till något mycket effektivare – idiotförklaring. Genom sarkasmer och skämt visar man hur orimliga argument de inkorrekta har. De är så orimliga att var och en inser att de inte kan tas på allvar.

Men det är inte argumentationen PK:arna i första hand vänder sig emot hos dem de mobbar – det är inställningen. För dem är det obegripligt att det kan existera människor som inte har den rätta inställningen. Utlänningar förvånas ofta över denna brist på åsiktsmångfald i Sverige som insiktsfulla kallar för enfald. Men rättänkarnas till synes uppriktiga fråga till oss som står utanför den enda rätta tron verkar vara: Hur är det överhuvudtaget möjligt att man kan vara emot mångkulturalism som är så fint och visar oss svenskar från den fördomsfria sidan? Att alla kulturer har ett likaberättigande är ju den enda anständiga ståndpunkten!

Med samma logik skulle maffiakulturen i Italien och USA godkännas av de rättrådiga. Eller den korrupta kultur som råder i Somalia eller Zimbabwe. Eller varför inte den skattesmitarkultur som genomsyrar Grekland? Kultur som kultur! Men det handlar inte om logik här. Det handlar om känslor. Eller egentligen feghet. Politiskt korrekt är bara en finare benämning på en som är feg. En som inte vågar stå emot grupptrycket och säga att kejsaren är naken.

Men inte bara feghet. Utan en kanske inte alltid medveten önskan att se saker som de borde vara – en mentalitet som genomsyrade vänsterrörelsen på 60- och 70-talet där de kommunistiska utopierna skymde det som verkligen ägde rum i Sovjet, Kina och Kambodja. Man ville så gärna att utopierna skulle förverkligas att man inte uppfattade hur de faktiskt såg ut i verkligheten. Detta är några decennier senare ännu något av ett trauma inom intellektuella kretsar. Hur kunde man vara så blind för verkligheten!

Jag ser ingen skillnad i mentalitet hos tyckarfrälset idag då det gäller islam-kulturens inbrytning i det svenska samhället. Om min inställning inte stämmer med verkligheten – så mycket värre för verkligheten, är attityden. Detta brukade Steiner kalla för att vara svärmisk, vilket märks ibland i kommentarerna här på Mummel. En skribent menar att jag upprepar saker ”som alla vet” utan att tillföra något som är ”värt att jobba med”.

Vederbörande har uppenbarligen inte följt Mummels över 20 texter  i ämnet islam. Hade ”alla” vetat skulle jag aldrig skrivit dem. Och de förståsigpåare som styr mentalitetsklimatet i landet vet fortfarande inte – eller vill inte förstå. Det kan jag inte acceptera och argumenterar därför i frågan. Om signaturen ”Jesus” inte hittar något som är ”värt att jobba med” kan han ju jobba  med dessa texter. Men frågeställningarna i förra krönikan räcker annars långt:

1. Skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans?
2. Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden?
3. Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

För det är dessa frågeställningar som är centrala. Och de har inte besvarats här i alla fall. I den allmänna debatten har jag heller inte sett de politiskt korrekta svara på dessa frågeställningar.