Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Dessa dagar är vi tvungna att hantera frågor som uppstår i kölvattnet på invandringen. Ett folk som berömmer sig av att vara fördomsfritt och tillåtande försöker därför varje dag anpassa sig till en verklighet som bara för några decennier sedan inte fanns. Och det är långtifrån lätt alla gånger då idealen krockar med verkligheten.

En räddningsplanka är borde-mentaliteten. Man är övertygad att ens ideal borde omfattas av alla och man vill därför föregå med gott exempel. Sverige är ju en ”moralisk stormakt” som en svensk politiker uttryckte det. Så man drar ut i världen för att kämpa för det goda. Och blir ofelbart besviken.

För det visar sig nämligen att alla inte fattat galoppen än. Att en del kvinnor konverterar till islam märks knappt, det är ju en privatsak. För de som däremot vill exponera sin tro offentligt med att bära slöja är det däremot inte lika enkelt. Folk glor på dem då de är ute och handlar, en del får ta emot glåpord. För något år sedan blev en niqab-försedd kvinna slagen.

Visst är det beklagligt – men är det överraskande? Vi blir knappast heller förvånade då en arbetsgivare vägrar att anställa en kvinna som är beslöjad. Eller då vi får veta att en invandrad turk med ett osedvanligt svåruttalat efternamn inte lyckats komma till en jobbintervju trots tusen(!) ansökningar. Visst är det tråkigt – det borde ju inte vara så – men så är verkligheten. Dessvärre.

En mer pragmatiskt lagd person kunde kanske tycka att den muslimska kvinnan kunde behålla religionen men skippa slöjan, och att mannen med krångliga efternamnet kunde ändra det till något mer svenskklingande. Men icke. Istället visar man upp förvåning och harm: ger jag mig betyder det ju att de har fått rätt! 

Hijab

Så man framhärdar. Och börjar istället moralisera över de som inte förstår, vilket innebär en stor del av befolkningen. Den har inte hängt med. Människor borde nämligen veta bättre. Så istället för att inse sin del i problemet skuldbelägger man majoriteten. Denna borde-mentalitet är i högsta grad kännetecknande även för det politiska livet där alla tillkortakommanden ursäktas med hur det borde vara.

Man överraskas ständigt av inbilskheten hos borde-folket. I en intervju får vi veta att svenskfödda Anna gift sig med en muslim och själv konverterat till islam.

»Hennes svenskhet hade aldrig tidigare ifrågasatts men sedan hon bär hijab (muslimsk sjal) blir hon ofta tilltalad på engelska.«

Hon är överraskad. Det borde ju inte vara så här. Och hon funderar hur majoritetssamhället kommer att reagera då de får reda på att hennes ettårige son heter Ubaidah. Som konvertit ville hon nämligen att sonen skulle ha ”ett starkt islamiskt namn”, trots de eventuella följder det skulle få för sonen.

»Visst kan jag tänka att det kanske blir svårare för honom att få jobb. Men samtidigt, ska vi anpassa oss till att samhället ser ut så?«

De flesta skulle svara ett tveklöst ja på den frågan. Men Anna vill uppfostra majoritetssamhället: ”Jag vill inte vara med och säga att det här namnet inte passar in här.”. Även om det alltså riskerar att ge hennes son svårigheter i livet. Vilken mamma vill krångla till det för sin avkomma? Men för en borde-mamma är idealen viktigare.

Verkligheten har helt enkelt fel.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Sedan den muslimska kulturen blivit en del av det västerländska samhället har frågan om kränkthet blivit vardag. Rättroende muslimer är lättkränkta eftersom kritik av islam i deras ögon är förbjuden – av den enkla anledningen att Koranen är skriven av Gud – och därför omöjlig att kritisera. Det är blasfemi. Ingen kan därför ha synpunkter på den. De som ändå har det anses kränka muslimer. De mest extrema islamisterna menar att de därför måste dö.

Har en kränkt muslim rätt? Ja, för vi har fått lära oss att vem som helst som känner sig kränkt har rätt att känna sig kränkt. Det kan inte ifrågasättas. Är man kränkt så är man. Men det speciella i det här fallet är att kränkningen avser Koranen. Och därmed självaste Allah. Så det är i strikt mening inte muslimen som är kränkt – utan en bok. Muslimens roll är att försvara boken.

Den västerländska kulturen har haft liknande ståndpunkt under inkvisitionen för 800 år sedan då allt ifrågasättande av Bibeln ledde till dödsstraff. Häxor brändes på bål, kättare steglades, halshöggs, rullades i spiketunnor och så vidare. Detta enligt ett normsystem som i mycket liknade sharialagarna. Det tog lång tid, men nu har vi lämnat detta medvetandetillstånd. Det har kostat på. Omätligt lidande har lett fram till dagens demokratiska kultur.

Med den bakgrunden är det inte konstigt att moderna människor protesterar mot den medeltidsmentalitet som lever inom islam, även i vårt land. Vi vet vad vi talar om, vi har genomlevt detta i vår egen historia och vill inte uppleva det igen. Därför har vi rätt att kritisera detta barbariska medvetandetillstånd. Det är helt enkelt inte kompatibelt med vår tid. (Här avses naturligtvis inte moderna muslimer, bara det förmedeltida medvetandet).

Från en Femendemonstration i Stockholm

Det västerländska synsättet är resultatet av en medvetandeutveckling som shariamentaliteten aldrig haft. Shariamedvetande har stannat kvar i det förmedeltida tillstånd mänskligheten befann sig i vid 600-talet. Då ansågs det ”rätt”. Men eftersom det är ett kvarstannat medvetande från 1400 år sedan och därför inget har att göra med den moderna tidens demokratiska normer är det idag ”fel”.

Och det förorsakar mycket lidande. Om en människa med ett shariamedvetande känner sig kränkt av kritik har det därför ingen relevans för en modern människa. Det är obegripligt för vår tids tankekultur. Det uppfattas som overkligt och musealt.

Utom för den speciella grupp av värderelativister som i ett lika märkligt som missriktat hänsynstagande vill visa förståelse och solidaritet med shariamedvetandet. För dem har alla kulturer och mentaliteter rätt utifrån sina egna förutsättningar. Mördarsekten IS har slutligen visat att de har fel, eftersom denna mördarorganisation även i deras ögon har gått för långt.

I västerländskt demokratiskt tänkande är det naturligt att ha synpunkter på religiösa spörsmål, oavsett religion. Religiösa anhängare kan tycka detta är orättvist. Och en människa som känner sig kränkt har alltid rätt – även en shariatrogen muslim. Men eftersom denna känsla är grundad i en förmedeltida moraluppfattning som är oacceptabel för vår tid upplevs den upplevda kränkningen som orimlig.

Om en kränkt muslim har rätt beror sist och slutligen utifrån vilken världsuppfattning bedömningen görs.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Mänskliga rättigheter är en skymf mot radikal islam. Att piska någon enligt sharialagen är helt i sin ordning enligt många muslimer. ”Sverige provocerar inte bara Saudiarabien, utan muslimer över hela världen eftersom kungadömet Saudiarabien följer sharialagarna”, säjer en arabisk expert, med anledning av utrikesministerns protest i saken nyligen. Att det inte var hennes mening att kritisera islam spelar knappast någon roll. Denna kollision mellan två världsbilder visar hur omöjlig fundamentalistisk islam är i ett modernt samhälle.

Islam är ett motsägelsefullt fenomen. Om det vore så enkelt att det bara handlade om en religion som andra. Men det rör sig snarare om ett förmedeltida tankeklimat där politik, sociala påbud och lagstiftning har religiös status. Där Gud bestämmer allt. Tänka fritt? Glöm det. Eftersom detta religiösa system stannat kvar i 600-talet vet man inte vad tankefrihet är. Än mindre demokrati. Det gäller att lyda en högre makts order. Osjälvständighet är premierad.

Då islam för några decennier sedan införlivades med det svenska kulturklimatet var det denna bild som trädde fram. Den var chockerande. Media byggde på genom rapporter om hemska övergrepp på mänskliga rättigheter i länder där sharialagar råder.

Det var tydligt att islam långtifrån bara var en religion, snarare en sorts mental fornlämning som saknar förståelse för den moderna tiden. Dessutom krävde man respekt för sin världsåskådning. Även av de som inte förstod varför. Själva respekterade de islamistiska bakåtsträvarna inga andra religioner eller sekulära uppfattningar. Detta klargjordes i media med önskvärd tydlighet.

De politiskt korrekta i landet  gav dessvärre ingen hjälp till nyansering. De förnekade mediabilden. Genom att beskäftigt brännmärka all kritik av islam bidrog de istället till en polarisering. Kritiker bestraffades med hån och offentlig vanära. Islam är bara en religion bland andra var budskapet – en kärlekens religion. De som säger något annat är islamofober. Länge utgjorde detta diktat den mentala järnridå som omöjliggjorde öppenhet och debatt kring det nya religiösa systemet.

Trots järnridån framkom småningom mer sansade förhållningssätt. En majoritet av muslimerna i vårt land visade sig vara ”vanligt” religiösa, eller till och med sekulära. Men uppenbart är att skräckbilden av islam stannat kvar hos många – för även om de flesta muslimer i väst har integrerats in i ett demokratiskt synsätt är det en extremistisk minoritet som fortfarande dominerar rapporteringen i media.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Först i dagarna kom en omdömesgill kommentar (i SvD 9 mars) från Per Wästberg, en av våra stora författare.

»I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell.«

Detta är en kommentar som i all sin enkelhet ställer skåpet där det ska stå. Äntligen. Hade detta varit ett allmänt synsätt hos etablissemanget från början hade mycket lidande kunnat undvikas. Men regeringen däremot fortsätter på den inslagna vägen. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar.

Den mediarapportering som skrämmer folk förnekas av samhällsföreträdare. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att tala om, problemet är istället de som är rädda för den. För Mattias och Jan är islamofobin det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

För att få synpunkter på integration bjuder regeringen in muslimska organisationer till samråd, vilket får en djupt troende muslim att reagera. Zulmay Afzali skriver i SvD 15.3.15 att han inte vill företrädas av muslimska organisationer med för honom diskutabla synsätt.

»De flesta av oss muslimer som har fått en fristad i Sverige vill bidra i vårt nya hemland efter våra förmågor och kunskaper. De flesta av oss vill inte representeras av mer eller mindre slumpmässigt utvalda muslimer utan behandlas som jämlikar och medlemmar av det svenska samhället. På samma villkor som alla andra.«

En muslim som vill betraktas som vem som helst. Han är naturligtvis inte ensam, det är sådana som han som gör att man liksom Per Wästberg kan hoppas att islam så småningom kan stiga ned från sina höga hästar och ta sin plats som en bland andra religioner i vårt land. Varken mer eller mindre.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.

»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«

Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.

”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”. 

Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.

Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.

Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.

Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.

»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.

Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.

Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.

Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:

I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

«»En av mina videor censurerades av You Tube och min webbsida stängdes ned av hackare. Vad smickrande. Vad uppmuntrande. Det är tydligt att jag gör något rätt.«

Orden är Pat Condells i en av sina många videomonologer (Who´s afraid of free speech?) som blivit kända på You Tube där han regelbundet levererar kritik av aktuella samhällsfenomen, som enligt uppgift följs av 70 miljoner. Han är kanske mest känd för sin kritik av islam där han med sina mästerliga sammanfattningar och karakteriseringar häcklar den utbredda fundamentalismen inom denna världsreligion. Och han skräder inte orden, som till exempel här i monologen  A Word to Rioting Muslims:

»Vi förväntas vara toleranta och visa respekt för en religion som inte förstår innebörden av någondera av dessa begrepp. Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting. Detta kommer vi aldrig göra eftersom islam alltid varit en enkelriktad gata. Det är en läxa vi har fått lära oss den hårda vägen. Vi har inte råd med mer tolerans och respekt. Vi har fått nog. Vi har tröttnat på fabricerade islamska klagosånger. Vi orkar inte bry oss när någon skäggig pajas eller någon beslöjad bimbo berättar för oss hur kränkta de är, vi orkar inte ens skratta längre. Inte ens när den turkiska premiärministern kräver att islamofobi ska uppfattas som ett brott mot mänskligheten, när det med facit i hand finns mycket större orsak att uppfatta islam som ett brott mot mänskligheten.«

Pat Condells monologer är kontroversiella. Den som länkar en Condell-monolog till Facebook får räkna med att få stå till svars inför vännerna, för monologerna är långtifrån politiskt korrekta. Tvärtom får de politiskt korrekta ständigt sina fiskar varma, inte minst de som inte förstår varför han fokuserar på just islam av alla religioner. Han menar att svaret är enkelt:

»Andra religioner förtjänar inte samma uppmärksamhet därför att andra religioner inte uppmanar till våldsam jihad, andra religioner kräver inte död åt avfällingar och homosexuella eller förespråkar massakrer på judar, andra religioner betraktar inte icke-troende som mindre värda som borde underkuvas eller dödas, och andra religioner ylar inte ständigt om hur de en dag skall behärska världen.«

Pat Condell föddes på Irland men växte upp i London och har jobbat som bland annat diskplockare, skogsarbetare i Kanada, trädgårdsmästare, byggnadsarbetare, arbetare på bilfabrik och på kibbutz i Israel, som han skriver i sin bok Freedom is my religion. Så småningom inledde han en karriär som ståuppare på olika scener i London.

Då Rushdie-affären exploderade 1989 var han redan etablerad. Och han blev chockad av landets elit som istället för att försvara Salman Rushdie, fördömde hans handlande.

»De sa att det är fel att han blivit dömd till döden, men han får skylla sig själv eftersom han förolämpat en av världens stora religioner. Jag kunde inte tro min öron, och jag hörde det hela tiden.«

Då började han inkludera skämt om mullor och deras ”korkade” religion i sina ståupp-monologer. Men på radio och TV var sådana skämt inte tillåtna. Det är de fortfarande inte. Och och på BBC som just hade värvat honom fick han problem. Efter att redigerarna slaktat hans manus (”BBC är verkligen skräckslagna för islam”) slutade han och gjorde en ståuppshow på en teater istället som gick för utsålda hus. Så upptäckte han internet och såg nya möjligheter öppnas.

»Är det verkligen sant? En publik plattform utan redigerare, advokater eller kommittéer att förhandla med, inga dörrvaktare eller censorer att forcera, inga godkännande av manuskript? Bara en kamera och en stor käft.«

Så var han igång. Hans kompromisslöst ironiskt bitska kritik av islam väckte anklang hos miljoner You Tube-tittare över hela världen. Naturligtvis blev han samtidigt hårt angripen av kritiker. En vanlig invändning var att han var lika intolerant som de han kritiserade, vilket han besvarade i monologen Aggressive Atheism:

»Det finns saker jag är intolerant emot, det går inte att förneka. Få se nu, det är kvinnohat och sexism. Det är jag extremt intolerant emot. Jag hoppas detta inte förolämpar någon. Rasism? Antisemitism? Nej, ingen tolerans där över huvud taget är jag rädd. Ni får ursäkta mig. Homofobi kanske? Här finns inte en gnutta tolerans. Jösses, jag har verkligen ståndpunkter, inte sant. Hur är det med djurplågeri? Igen, absolut ingen tolerans över huvud taget.

Men inte nog med att jag är öppet och skamlöst intolerant mot allt detta – om en religion används som en ursäkt för någon av dem, är jag rädd att jag blir aggressivt fientlig. Och inte nog med det – jag ber inte om ursäkt för detta eftersom jag inte har någon anledning att be om ursäkt. Vilket inte ni har heller.«

En lika vanlig kritik av Pat Condells monologer är att hans kunskaper om islam är bristfälliga. I monologen What I Know about Islam håller han med om detta men framhåller att han vet mer än han hade önskat:

»Jag vet till exempel att islam tillåter en man att slå sin fru, och att man på internet kan hitta mängder av videor där muslimska ”skriftlärda” förklarar exakt hur detta skall utföras. Detta är samma ”skriftlärda” vars tolkning av islam har förvandlat Saudiarabien till ett ställe där en människa kan bli avrättad för häxeri, eller där en far kan sälja sin förpubertala dotter till en pedofil utan att skämmas.

Jag vet att islam uppmuntrar till våld mot avfällingar, judar och homosexuella. Och jag vet att den som vågar kritisera detta nakna barbari kommer att utsättas för fysisk vedergällning och dödshot. Jag vet att i västvärlden är våldtäkt ett brott mot kvinnor utförda av män, men i den muslimska världen ses det som ett brott utfört av kvinnor att bestraffas av gissa vilka. Män. Jag vet detta om islam eftersom alla vet detta.«

Pat Condells förakt för radikal feminism är känd. Som så många andra slutar han aldrig förvånas över feministernas svek mot muslimska kvinnor. I monologen ”The curse of ”progressive” feminism når hans ironi nya höjder.

»Man säger att det mest sällsynta ljudet i naturen är rösten av en radikal västlig feminist som förbehållslöst fördömer muslimskt kvinnohat. Jag har hört ryktas att någon en gång hörde det men att det snabbt drunknade i en gäll kör av ”islamofob”! och ”rasism”! för att aldrig höras igen. Trots att jag är ateist blir jag ofta frestad att bli religiös, bara så att jag kan be Gud att reservera en plats i helvetet för radikala feminister som ursäktar eller ignorerar muslimskt kvinnohat av ”kulturella” skäl. Dessa kvinnor som varje dag kaxigt fördömer vardags-sexism men som plötslig blir döva och stumma inför muslimskt kvinnohat och inte inser att detta i sig själv är ett uttryck för kvinnohat. Och att det ger feminismen ett dåligt rykte.«

Han har ingen misskund med den kulturrelativism som ligger bakom feministernas kvinnofientliga (!) hållning eller för den delen den politiska korrektheten i stort då det till exempel gäller de ”mest” muslimska länderna Saudiarabien och Pakistan. Och han är inte lite ironisk.

»Ja OK, dessa länder må behandla kvinnor som hundar, men hallå, det är ju deras kultur, inte sant? Och den måste vi respektera, eller hur? Vilka är vi att döma? Allt är ju relativt, eller? Bara för att nånting är vansinne och barbariskt och ren ondska gör det väl inte nödvändigtvis till något som är fel? Vi kan ju inte vara så arroganta att förmoda att våra värderingar är bättre bara för att de är mer civiliserade, eller att deras värderingar på något sätt skulle vara mindre värda bara för att vi har stränga lagar mot dem? Det skulle ju vara respektlöst, intolerant och säkert också rasistiskt.« (Från monologen Human Rights Travesty).

PK-folkets favoritbegrepp islamofobi existerade inte för bara några år sedan, menar Condell. Det var avsiktligt skapat av muslimska ledare och deras vänstersympatisörer som ett sätt att tysta ”kritiker av islams brutalitet, intolerans, kvinnofientlighet, homofobi, och för att stigmatisera de som opponerar emot religiös fascism genom att antyda att de är psykiskt störda”. ”Människor som opponerar mot islam är inte islamofober, de är islamorealister.”

Ordet multikulturalism existerar bara på grund av islam. Det uppfanns för att dölja det faktum att islam dominerar – inte integrerar. Säger alltså Pat Condell. Att en del av hans utsagor får tas med en nypa salt är nog nödvändigt. Men hans dräpande formuleringar i denna så inflammerade tidsfråga söker sin like. Tankarna går osökt till giganten Lenny Bruce. För han är många gånger mycket rolig. Modig är han hela tiden. Unna er nöjet att höra på någon av alla hans monologer på hemsidan http://www.patcondell.net/.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist