Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Iranskfödde Imam Mohammad Tawhidi avslöjar i en intervju att Muhammeds fru Aisha inte var 9 år (vissa säger 6 år) då giftermålet ingicks, en uppgift som i väst betraktas som pedofili. Men bakom denna uppgift döljer sig en väl bevarad hemlighet: Aisha var i själva verket 21 år. För eftersom det viktiga var att Muhammed gifte sig med en oskuld måste man ändra hennes ålder till ett barns. För hur skall man kunna tro att en tjugoettåring kan vara oskuld, säger Imam Tawhidi.

»Pedofili var vanligt på den tiden, så det ansågs bättre att han gifte sig med ett barn än att han gifte sig med en kvinna som inte garanterat var oskuld. Muhammeds fru måste vara ”ren” eftersom hon skulle bli den som spred religionen efter honom. Samtidigt var hon en politisk person. Du kan inte gå ut offentligt med  att ärkeängeln Gabriel gav henne inspiration från himlen om hon inte var en oskuld. Hon måste åtminstone vara på samma nivå som jungfru Maria. Ju bättre man kan få henne att se perfekt ut, desto bättre för religionen.«

Imam Tawhidi tillhör en minoritet inom shia som kritiserar sunniter, wahabiter och salafister. Han har varit verksam i Iran, Irak och Australien och flyttade sen till England där han kritiserar den muslimska korruptionen på sociala medier, vilket är kontroversiellt. Han lever sedan dess under ständigt mordhot och folk har blivit arresterade för att de försökt mörda honom.

Den kritik mot islam som är vanlig i väst håller han i allt väsentligt med om.

Han önskar också en reformation av islam men inser att det aldrig kommer att ske. Trots detta vill han ändå bereda vägen för detta ”inom några århundraden”. För man kan inte reformera något som från början anses vara perfekt, säger han, islam introducerades inte som nån sorts alternativ eller teori, det introducerades som Den Enda Vägen.

Intervjuaren Tommy Robinson är en engelsk högeraktivist som vill stoppa islams inflytande i England (se intervjun här). Detta kommer aldrig att ske, säger Tawhidi och jämför med judarnas enorma svårigheter som på intet sätt har utplånat judendomen. Och till frågan om islams utbredning genom barnafödande svarar han att flera barn alltid har ansetts som bra i muslimska familjer. På senare år har detta dessutom fått ekonomiskt stöd i Saudiarabien som har avsikt att öka den muslimska befolkningen i europeiska länder.

»Men man kan inte ändra i Koranen, den är ”untouchable”. Haditherna däremot, som är en sorts bilaga. De nedtecknades på 700-talet av sekundär- eller tredjehands-källor av åhörare som var närvarande och iakttog Muhammeds agerande. Haditerna kan vi slänga ut ur fönstret för den texten är överdiven och förljugen. Jag tror inte Muhammed ville erövra världen, han hade bara tretusen man då han dog, det är inte trovärdigt att han hade den intentionen. Mycket är lögner och orimligheter, som de 72 oskulderna i himlen till exempel som finns i haditherna.«

Att ändra i Koranen är omöjligt, däremot skulle en omtolkning vara möjlig, menar Tawhidi.  ”En annorlunda tolkning av Koranen skulle lösa många problem”.

»Hur många tänker exakt som jag? Kanske en halv miljon, de flesta i Mellanöstern och för att de inte talar engelska hör vi inte talas om dem. Det finns muslimer som är bra människor som tänker förnuftigt. Jag är ingen nytänkare, jag är bara en i denna minoritet. Varför är jag fortfarande muslim? Vår uppfattning om Koranen är att det är en historiebok, en visdomsbok, en exempelbok, händelser, historier.

Koranen säger inte till mig att jag skall döda människor, även om majoriteten av muslimerna anser det. Vi läser Koranen annorlunda. Det är Haditherna som är problemet. Muhammed krigade, javisst, det var så tiderna var då. Idag är tiderna annorlunda. Muhammeds dotterson Hussein upplevde att korruptionen och krigen började nå en sån omfattning att han ville reformera islam. Då halshöggs han och hans hela familj och släkt. I dag är Hussein vår stora inspiration. Han är enda orsaken att jag fortfarande kallar mig muslim och om världen lärde känna Hussein skulle den förstå islam. Hussein ger mej hopp.«

Tommy Robinson

Robinson antyder att Tawhidi säger detta för att värva muslimer, men han nekar till att ha vunnit över en enda, tvärtom han har utsatt sig för livsfara, han har inget att vinna på detta. Och han kan inte förändra bilden av islam – ”after all we´re dealing with the most messed up religion in the world”.

Från muslimer har det varit blandade reaktioner på hans förhållningssätt.

»En del håller med mig, andra inte. De som håller med mig är en minoritet, andra säger att vi håller med men vill inte gå ut offentligt med det. Det är de ”vanliga” muslimerna. Sen har du imamerna, de flesta har besökt mig men vill inte stödja mig offentligt för de har en familj att försörja. Så det finns hopp även om de inte vågar framträda.

Sen har vi icke-muslimerna som säger `han är högerextrem´. Men det finns ingen högerextremism, det handlar om terrorism. Om du kritiserar IS betyder det inte att du har en viss politisk färg, du har en humanitär ståndpunkt. Vänstern har attackerat mig länge. Vänstern tillhör de verkligt trångsynta, inte högern, vänstern är de verkliga rasisterna. Varje gång de  ser en moderat muslim som kritiserar islamister säger de `ånej, muslimer kan inte vara så där, en riktig muslim är en islamistisk muslim´, skäms på dig! Och vad gör vi med islamisterna? Förstå dem och tolerera dem.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Under många år har jag slitit med mitt förhållningssätt till islam. Speciellt det märkliga i att dess anhängare fortfarande stöder över tusenåriga regler och ideal som är orsak till alla avskyvärdheter som skett och fortfarande sker i islams namn. Detta är minst sagt förvånande. Och kanske lika förvånande är många svenskars accepterande av detta politiserade religionssystem som utan respekt för vår särart armbågat sig in i vår vardag. Politiker i alla läger låtsas som det regnar, och vad värre är – media spelar med makten och bannar alla som inte gör detsamma. Ett mönster vi minns från forna öststaterna.

Detta är ett svek som är häpnadsväckande. Ett svek vi dessutom tvingats hålla tyst om. Ur denna besvikelse bildas ett politiskt parti som makt och media hatar utan att inse att man är den direkta orsaken till dess existens eftersom man vägrat ta tag i problematiken. Ju mer man hatar och hånar partiet desto mer växer det. Och fortfarande verkar makten och media inte förstå detta samband.

Islam presenterade sig på allvar 1989 då en muslimsk överstepräst i Iran  utfärdade en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie vilket paralyserade en hel värld. Att dödsdöma en skönlitterär författare i ett annat land, vem hade hört talas om det? Alla muslimer uppmanades att lyncha en fredlig författare, en häpnadsväckande fräckhet, man trodde inte att det var sant. Efter snart trettio år är jag fortfarande chockad. Ända sedan dess har jag jobbat med att få rätsida på mitt förhållande till islam. Hur ska man kunna respektera en sån religion?

Men det skulle bli värre.

Nine eleven 2001 dödade närmare tretusen människor i islams namn i ett spektakulärt dåd på Manhattan i USA. Västvärlden var förfärad. Att det var islamister som låg bakom attentatet var klart, ändå ville ledare i väst inte skuldbelägga religionen islam. Terroristerna hade ”missförstått” islam, sade man, ”islam is a religion of peace”. För majoriteten av muslimer är ju fredliga, en formulering som kom att upprepas många gånger de kommande åren. (Att  en fredlig majoritet skulle ursäkta islamsk terrorism är samma som att bortförklara Hitlers ogärningar för att en tysk majoritet var fredlig.).

Men islams fredliga majoritet är en myt eftersom nästan hälften (600 miljoner) av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar, hedersmord och islamistisk terrorism, vilket gör att islam  knappast kan betraktas som en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Det handlar i själva verket om ett demokratifientligt, grymt och förmedeltida religionssystem.  Detta You Tube-klipp visar hur många i världen som delar sharialagens extrema värderingar.

Efter World Trade Center-attacken fortsatte islamister skörda liv i tallösa terrorattentat som vid det här laget nästan kommit att bli vardag i Europa,  vilket gjort islam till ett problem i västerlandet, för att inte säga ett direkt hot mot vår modernitet, kultur och demokratiska värden. Det handlar inte om en religion jämförbar med andra religioner utan om en världsmakt med imperialistiska ambitioner som inte gör någon hemlighet av att man betraktar sig som en missionerande härskarkultur ointresserad av att integreras i någon annan kultur. Detta exemplifieras av denna flicka som kritiserar normala förhållningssätt i det land hon bor i. Hon anklagar Sverige för att inte vara muslimskt.

Vår modernitet och demokratiska värderingar är förkastliga, menar hon, islam har den sanna världsbilden. Västvärldens århundraden av utveckling mot en modern sekulär världsbild har de senaste decennierna kommit att konfronteras med islams förakt för modernitet och västerländska värderingar som man på fullt allvar menar bör bytas ut mot förmedeltida seder och bruk i islams namn.

Även i vårt land förväntas vi respektera en patriarkal religion med bisarra regler, klansystem och hederskultur samtidigt som islam saknar respekt för vår sekulära världsbild som ifrågasätts och fördöms av högröstade religiösa fanatiker som menar att vi svikit islam. Fräckheten är exempellös.

Sammanfattning på twitter av problematiska påbud.

I själva verket är det ju islam som svikit den västvärld som välkomnat dess anhängare. Vi kan respektera enskilda muslimer men knappast anspråken i denna politiska livsåskådning  som ständigt tilltvingar sig vår uppmärksamhet, vare sig det gäller extrema klädkoder, krav på separata badtider, märkliga hälsningsceremonier, hederskultur, böneutrop och kränkning av kvinnors likaberättigande med män. För att inte tala om synen på homosexualitet.

Vi får ständigt höra om muslimer som känner sig missförstådda för att vi inte respekterar deras religiösa diktat. Vi uppmanas att läsa Koranen för att bättre förstå. Och artiga svenskar böjer sig för de arroganta kraven och känner skuld. Man vill ju inte betraktas som islamofob. Man ser inte att det är tvärtom – att det är muslimer som missförstått vår sekulära västerländska kultur. De respekterar inte våra sekulära värderingar där religionen är en privatsak. Många muslimer förbryter sig mot vår kultur genom att ständigt torgföra sin tro offentligt. De har misstagit vår gästfrihet med en vilja att anamma deras religion.

Kanske skulle ett aggressivt och kulturföraktande islam kunnat hanteras om inte tongivande kretsar inom samhällstoppen och media vägrar se islam som ett problem. Detta har kommit att bli ett problem i problemet.

Samhällseliten uppfattar inte islam som den kulturella intervention det är, istället tillrättavisar och skambelägger man det egna folket. Man kallar berättigad kritik av islam för islamofobi och man tillsätter  utredningar om hur islamofobi ska bekämpas. Vi har hamnat i något av den uppochnedvända världen där vänsterfolk och feminister försvarar patriarkala strukturer och nedvärdering av kvinnor, så länge det handlar om islam. I sin värdeförvirring jämställer den svenska samhällseliten islams religiösa barbari med vår utvecklade kultur.

Alltsedan Aytolla Khomeini sände sin dödsdom mot författaren Salman Rushdie har islams anspråk på vår sekulära kultur varit orimliga. Det är svårt att ”göra” något åt detta eftersom den allmänna acceptansen har gått så långt. Så mycket viktigare att vi nu äntligen erkänner problemet. Och de krav vi ställer borde vara självklara,

• att den svenska sekulära kulturen och särarten respekteras
• att islams  extrema yttringar i offentligheten tillbakavisas
• att den styrande eliten med media slutar skambelägga berättigad kritik av islam

Vi måste se islam som det problem det är. Det är ett första steg i att hjälpa landets moderna muslimer i den nödvändiga reformeringen av denna förmedeltida världsbild.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ På senare år har en problematik blivit allt tydligare i den politiska debatten: verkligheten har ersatts av den ideologiska tolkningen av den. Gemensamt för S,V och MP har varit en tydlig intention att formulera vad som borde vara snarare än vad som är. Det borgerliga blocket vill hellre tala om vad som föreligger och SD-sympatisörer ser den S-märkta försköningen eller förtigandet av fakta som ett rent svek, ett sätt att blanda bort korten.

I frågor kring polisens oförmåga att lösa våldtäkter, gängkriminalitet, hedersproblematik och avhysning av de med asylavslag är skönmålning av fakta provocerande. Problemet med denna politiska strategi har i synnerhet gällt frågorna om islam (det är en fredsreligion, säger du något annat är du islamofob), invandring och integration där massinvandringen fram till helomvändningen 2015 beskrevs som oproblematisk.

Därför var det överraskande då finansminister Magdalena Andersson i en DN-intervju 22 december sa ”integrationen funkar inte som den ska. Flyktingar kan få det bättre i andra länder”. En högt uppsatt socialdemokrat som säger sanningen! Några dagar innan hade dessutom justitieminister Morgan Johansson nödgats tillstå att även muslimer nog hade en skuld i den tilltagande antisemitismen. Hade han blivit islamofob helt plötsligt?

Karin Pettersson

Dessa u-svängar chockade inte bara en luttrad allmänhet, kanske regeringsorganet Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson var mest tagen. Så här får man väl inte säga som socialdemokrat! Har de glömt den politiska grundregeln du skall alltid skönmåla, alltid säga vad som borde vara. Så hon skrev helt sonika en ledare med ett förslag till vad finansministern borde ha sagt! En del av detta förslag låter så här:

”Sverige är ett av de länder i världen som går bäst just nu. Tillväxten är hög, sysselsättningen ökar och arbetslösheten går ner. Fack och arbetsgivare har i samförstånd kommit överens om förslag som ska få ut fler nyanlända på arbetsmarknaden.”

Det är formuleringar om hur mycket bra regeringen utfört, men inte ett pip om problemet ifråga. Som slutkläm föreslår Karin Pettersson att finansministern skulle drämma i med:

”Och en sak ska ni ha klart för er: jag kommer aldrig att gå med på en retorik där människor ses som en börda, snarare än tillgångar och jämlikar i vårt gemensamma samhällsbygge.”

Ledarskribenten vill att problemen med invandringen ska döljas, vilket är sensationellt för att komma från en av våra ledande tidningar. Borde inte media sträva efter sanning? Dessutom bygger argumentationen på ett tankefel. Det är inte enskilda människorna som är en börda, det är invandringspolitiken som är ett problem. Det är en väsentlig skillnad. Magdalena Andersson tillstår att regeringen gjort ett misstag – inte att asylsökande är mindre värda.

Hade finansministern argumenterat som AB:s chefredaktör vill hade vi inte fått reda på hur regeringen tänker i en viktig samhällsfråga. Det hade blivit de sedvanliga flosklerna. Här ser vi också det många misstänkt länge – hur en av landets största tidningar spelat med i spridandet av lögner om invandringen. Här har det inte varit tal om att granska och avslöja makten, man har istället fungerat som maktens megafon precis som i diktaturer.

Men man går steget lägre och läxar upp makten för att den inte fortsätter ljuga.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ En del tycks tro att antroposofer är upphöjda på något sätt. Att de förhåller sig till vardagslivets förtretligheter med ett rofyllt sinne fyllt av tolerans och empati. Och det är sant, det antroposofiska idealet ligger definitivt åt det hållet. Men hur är det i verkligheten? Nåja, även om lysande undantag finns är antroposofer väldigt lika människor i största allmänhet, vilket inte minst blev tydligt på en antroposofisk Facebook-grupp nyligen.

Nu hör det till bilden att vissa antroposofer tror sig vara mer upplysta, mer omdömesgilla, ja kanske till och med större tänkare än människor i gemen. Man känner att man på sätt och vis är mer vetande då man analyserar fenomen i nutiden. Som om ens hemsnickrade teorier visar en stor tänkare i arbete. Den som ifrågasätter teorierna ses som oförskämd, åtminstone undertecknad som fick sina fiskar varma i en diskussion som kom att utveckla sig till ett storgräl.

Det började i ett samtal om beslöjade muslimska kvinnor där den upplyste lanserade sin idé att slöjan visar på en ångest för sinnena.

»Jag kan säga något antroposofiskt intressant! Och det är att denna ångest finns överallt i västerlandet. När en stor del av befolkningen lever sina dagliga liv med huvudet i en skärm eller mobiltelefon är det precis samma sak – hos de beslöjade muslimerna är det bara tydligare! Därför är den muslimska slöjan en perfekt spegling av den kantianska kunskapsreduktionismen i vår egen kultur – ångest för sinnena – kortslutning av sinnena! Och fundamentalismen i islam är en spegling av fundamentalistiska tendenser i vår egen kultur – därför ser vi det så tydligt – det är oss själva, det vi INTE är, eller inte blivit ännu, vi ser hos dem!«

En slarvig genomläsning av inlägget ger först intryck av skarpsinnighet. Men vid närmare betraktande framstår resonemanget som dunkelt. Trots åberopandet av känd filosof.  Den påstådda analogin mellan slöjan och skärmtittandet är i själva verket svårbegripligt. Den upplyste förtydligar:

»Folk som gömmer sig i den virtuella världen gör sig därmed anonyma, otillgängliga på ett mer sofistikerat sätt – till exempel på Facebook – det handlar fortfarande om ett beslöjande i min värld.«

Här menar den upplyste att den moderna världen upplever ”en handikappad, död maskinkultur” som går ”hand i hand med ett muslimskt tänkande från medeltiden”. Resonemanget blir mer och mer märkligt. ”Muslimernas sätt att tänka – att sinnena, sinnesprocessen är något ont” – är analogt med tendensen att digitalisera allting i väst. ”Den ena mer luciferisk, den andra mer ahrimansk. Kunskapsreduktionism”.

»Kritikerna ser inte hur vi förberett vårt samhälle för en `muslimifiering´ genom amerikaniseringen. Dessa två tendenser är varandras tjänare.«

Vid det här laget börjar kommentarerna framstå som en karikatyr på ett antroposofiskt tänkande. Man känner igen begrepp och sätt att resonera, men innebörden är förvirrad. Och nu kommer en precisering. Den muslimska

»kvinnan skall beslöjas för att mannens sinnen inte ska frestas av hennes skönhet. Därmed kan man tala om en enorm misstro till sinnena (…) Jag ser en parallell i digitaliseringen. Den är också ett uttryck för en sinnesfientlig kultur.«

Det börjar bli dags att syna korten.

Slöjan har ju kommit till ur en tro på sinnena, inte en misstro. Det är ur en fruktan för vad sinnena kan åstadkomma om man inte beslöjar kvinnan. Och i det digitala är det knappast heller en misstro mot sinnena, vi ser snarare en fascination av en nyfunnen kommunikativ modell där den omedelbara sinnesupplevelsen stundtals förträngs. Men det gäller ju i så fall också läsningen av böcker eller lyssnandet på radio. Man kan därför knappast tala om en ”misstro mot sinnena”.

Men den argumentationen godtas inte av den upplyste. Att läsa från skärm ”kortsluter sinnesprocessen genom att spegla något som bara lever i oss själva”, får vi veta. Och sen följer en lång betraktelse om Albert Steffen, Goethe och Descartes som leder fram till att den moderna teknologin har rötter i ”den arabiska kulturkretsen” på 700-talet. Men inget om på vilket sätt det finns en analogi mellan skärmläsande och den muslimska slöjan.

Här blandar sig nu en annan upplyst in i samtalet med en snårig betraktelse över hur ”den nuvarande kulturella situationen i Europa” kan karakteriseras av pandemiska sjukdomar på medeltiden. Vad det nu kan ha att göra med den tematik vi diskuterar. Hur menar han? Jo man kan iaktta utvecklingen av en ”emotionell pest” från 1933 fram till idag – och här lägger han ut en länk där man kan ta del av ”källmaterialet” som utgörs av Steinerboken The Book of Revelation and the Work of the Priest. Jaha.

Här förväntas alltså deltagarna i debatten läsa en bok innan samtalet kan fortsätta. Det är uppenbart att den andre upplyste inte själv kan redogöra för sambandet mellan den nuvarande kulturella situationen i Europa och spanska sjukan och digerdöden. Han vill gärna hjälpa, skriver han – ”men du får göra arbetet själv”.

Då jag undrar hur man ska kunna ha en diskussion på de premisserna får jag svaret att Facebook är ”en illusion – en utväxling av data” och att jag inte har ”rätt” att kräva ett svar, och går sedan över till en betraktelse över förhållandet mellan Cyber Space och Gutenberg. ”Man behöver ju inte vara överens om allt – rätten till oenighet är källan till ett fritt andeliv.”

Här blandar sig så den upplyste nr 1 åter i samtalet, denna gång med en mer oförsonlig ton. Han är upprörd över att hans resonemang, ”som bygger på sakliga tankegångar hämtade från en spirituell-antroposofisk världsåskådning” blir bedömd ur en ”nationalkonservativ agenda hos vissa medlemmar”. Och nu tar grälet igång på allvar där missförstånd förstoras och tonen är hånfull.

»Det är för mig fullständigt oförståeligt vad du egentligen har för avsikt att vara i antroposofiska sammanhang – bortsett från att du har en historia där. För du visar i inlägg efter inlägg att det för dig bara handlar om att förlöjliga och desavouera allt som kunde vara en positiv och meningsskapande dialog som kunde leda till en förnyelse av antroposofiska tankegångar.«

Detta bara som ett exempel på nivån. Den upplyste är nu ordentligt arg. Jag har ju ifrågasatt hans spirituellt nyskapande analys. Vid det här laget beslutade jag och en god vän att lämna gruppen för gott. Som en annan deltagare formulerade det till mig i en chatt efteråt:

»Som antroposofiskt diskussionsforum är den där gruppen ju närmast en total besvikelse. Därtill dessa ständiga, irrelevanta kommentarer och folks oförmåga att formulera ett argument eller ens en tanke som är åtminstone någorlunda sammanhängande. Och dessa ständiga inlägg med länkar och referenser som folk inte ens bryr sig om att förklara varför de skulle säga något om vad som diskuteras. Och oförmågan att hålla sig till ämnet.«

Gruppen Hva antroposofer skriver iblant har när detta skrives 479 medlemmar, varav många är framstående inom nordisk antroposofi. Men de yttrar sig sällan eller aldrig i denna Facebookgrupp. Kanske för att de inte vill utsätta sig för de mindre nogräknade som nu styr och ställer där. Jag förstår dem, samtidigt vore deras närvaro viktig av rent hygieniska skäl. För antroposofins skull.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Islam har blivit en av vår tids största problem. Inte för att det är en religion. Utan för att religionen är del av en förmedeltida kultur med ett tankeklimat som innefattar politik, sociala påbud och lagstiftning från 600-talet. Detta hade inte varit något problem om det så att säga ”hållits inom familjen”. Problemet har uppstått i anspråken på acceptans av en sekulär omvärld samtidigt som man kritiserar västvärldens modernitet och ”gudlösa” levnadssätt. I realiteten förkastar radikal islam allt vi står för av demokratiska värden.

Detta har inte de politiskt korrekta förstått. De ser islam som enbart en religion. De menar att terrorister som mördar i islams namn inte är muslimer utan vanliga kriminella. Slöjtvång, hedersmord, tvångsgifte och könsstympning bortförklaras av feminister och vänsterpartister som bara ett allmänt uttryck för vår tids våld mot kvinnor. Det är inget specifikt muslimskt problem, eftersom alla män är förtryckare. Det är svenska män som upprätthåller patriarkatet, inte islam.

Håller man inte med om denna förvridna verklighetsuppfattning stämplas man som islamofob.

De politiskt korrekta talar om islamisterna som en liten minoritet som inte är representativ för islam. Underförstått: de är ett beklagligt undantag i en majoritet av  fredsälskande, civiliserade medborgare. Det är majoriteten som är viktig i bedömningen av islam. Denna tankevurpa tillbakavisar Brigitte Gabriel med eftertryck i ett uppmärksammat You Tube-klipp. Att bortse från islamisternas betydelse för islam för att de är en minoritet skulle vara samma som att bortse från Hitlers gärningar bara för att majoriteten av hans folk var fredsälskande och civiliserade.

Och förresten är radikal islam ingen minoritet som PK-folket envist hävdat eftersom nästan hälften av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar. Att åtminstone 600 miljoner muslimer vill ha tillbaka ett barbariskt rättssystem från 600-talet (många sympatiserar även med hedersmord) gör att islam idag knappast kan betraktas som bara en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Vad vi talar om är ett i stora delar demokratifientligt och konfrontativt religionssystem. I detta You Tube-klipp visar Ben Shapiro statistiken.

Talet om att radikal islam skulle vara en minoritet inom islam är alltså en myt, liksom islam som en fredens religion. Att nästan hälften av världens muslimer sympatiserar med ett rättssystem som är en sorts mental fornlämning som rättfärdigar stening, avhuggande av händer, kvinnor som mannens ägodel och dödsstraff för homosexuella och avfällingar från tron gör tvärtom islam till ett hot mot demokrati och mänskliga värden.

Detta hade behövts debatteras för länge sedan i vårt land. Hur ska vi förhålla oss till alla problem i denna religiösa kultur? Att vi inte kommit längre i vår omdömesbildning beror på de politiskt korrekta som bromsat – och fortfarande bromsar – viktiga meningsutbyten i denna angelägna samhällsfråga. Precis som i andra frågor vi belyst i våra tidigare krönikor (här, här, här och här).

Vi står fortfarande och stampar på samma fläck i konstaterandet att muslimer kräver ”respekt” för sin världsåskådning samtidigt som de själva inte respekterar andra religioner – och framför allt inte vårt lands dominerande sekulära tradition. De politiskt korrekta har dessvärre inte givit nån hjälp till nyansering. Genom att aggressivt brännmärka all kritik av islam har de istället bidragit till en polarisering. Kritiker har bestraffats med hån och offentlig vanära, en hållning som i åratal utgjort en mental järnridå omöjlig att forcera.

Rushdieaffären 1989 förebådade inte bara en ny islam utan också en ny vänster. Där vänstern en gång hävdat att alla bör bli lika behandlade oavsett etniska, religiösa eller kulturella skillnader, drev de nu ståndpunkten att olika folk skulle bli olika behandlade just på grund av sådana skillnader.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Man har gjort allt fel. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att bry sig om, problemet är istället de som är rädda för den. Islamofobin är det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

När ska tyckar-eliten förstå att islam är ett problem – och tillåta en förutsättningslös debatt?

                                                                                                             Johannes Ljungquist