Antroposofi är inget för mesar. Det märker man snabbt när man öppnar sin första steinerbok. Läser man flera böcker växer en världsbild fram som är oerhört omfattande. Steiner försökte på sätt och viss greppa hela tillvaron. Så antroposofin är knappast enkel. Men mycket intressant. Det är som att samla livs- och världskunskap. Och samla gör man hela livet har jag en känsla av.
Men tidigt märkte jag en sak hos mina antroposofvänner som förbryllade mig. Av allt kunskapande de ägnade sig åt hade många en tendens att fascineras av det mest avancerade. Det var inte tal om att börja från början och ta ett steg i taget med förståelsen för till exempel Lucifer och Ahriman, de upplösande och sammandragande krafterna i tillvaron. Eller fördjupa kunskapen om karmas lagar och reinkarnationsidén.
Nej, man kastade sig direkt över begrepp som imagination, intuition och inspiration – vars implikationer kräver en hög grad av föreställningsförmåga. Man pratade vitt och brett om hierarkiernas komplexa beskaffenhet – som Exusiai, Kyriotetes och Troner som är höga väsen som upprätthåller vår tillvaro. Medan jag hade fullt sjå med att bara komma ihåg namnen var de redan i full fart mot nya sfärer.
Jag har än idag inte fått ett vettigt förhållande till dessa begrepp. Nu hör det ju till det fina i kråksången att man inte behöver förstå allting. Man lever med det, som man säger i våra kretsar. Eller låter det verka på sig som också är ett vanligt uttrycksätt.
Icke desto mindre frågade jag mig – är det jag som är trög? Eller är det föredragshållare, bildade antroposofer och kursledare som inte förmår uttrycka sig begripligt? Eller – oerhörda tanke – förstår de inte heller? Fast varför då hålla föredrag om det? Och här började långsamt en misstanke gro – att många som vi betraktar som kunniga använder antroposofin till att glänsa, visa upp hur mycket de (tror sig ha) förstått. Eller mer precist – man har nog ”förstått” men kanske mer som utantilläxa än upplevd insikt. Misstänkte jag.
Därför kändes det befriande att upptäcka Nibbleskolans totalt motsatta förhållningssätt. Kollegiet såg antroposofi ur ett nedifrån och upp-perspektiv. Här talades aldrig om imagination, intuition och inspiration. Här intresserade man sig framför allt för de nära perspektiven. Som Pär Ahlbom uttryckte det: ”För oss är antroposofin som en rännil av vatten som letar sig in här och där”. Man kunskapade i människans sinnen genom lekar och iakttagelser. Utgick från en förundran inför livets fenomen.
De började från grunden, kändes det som. Det påminner mig osökt om en klassisk Steinerhistoria. Han blev naturligtvis ständigt ansatt av många tvivlare. En frågade honom triumferande: ”Säg mig den yttersta sanningen!” Varpå Steiner svarade: ”Om ni kan säga mig den näst yttersta!”. Vilket ju var en utsökt illustration till den esoteriska grundtesen att kunskapandet är en process där man hela tiden anknyter till det föregående. Avancerade kunskaper kan bara tillgodogöras av ett medvetande som är moget för det. Ett barn har inga förutsättningar att förstå filosofi.