Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I media syntes nyligen en bild på en kvinnlig polisaspirant med hijab. Hon säger sig vilja inspirera andra kvinnor. Som om det enbart handlade om ett sjalmode vilket som helst där hijab bara skulle vara en piffig komplettering till polisuniformen. Som om detta plagg är något alldagligt och oproblematiskt och inte landets mest värdeladdade.

För så är det ju. Ingen annan kvinnlig polis skulle ersätta sin huvudbonad med en sjal. Denna polisaspirant gör det av religiösa skäl. Vilket väcker frågan: är det lämpligt att en representant för statsmakten  visar religiös tillhörighet i tjänsten? Vad berättigar en polis i världens mest sekulära land att i sin yrkesgärning exponera sin religiösa övertygelse?

När slöjan dessutom signalerar sympatier för fundamentalistisk islam och allt det som givit islam dåligt rykte i västvärlden framstår polisaspirantens agerande som omdömeslöst. Det gör denna huvudbonad  till något mycket mer än bara en chic accessoar − slöjan är själva sinnebilden för patriarkalt kvinnoförtryck och blir i praktiken ett förordande av ett omänskligt system.

Ska en polis verkligen exponera detta med sin uniform?

Den muslimska slöjan är det kanske tydligaste tecknet i vårt land på bristande integration, ett självvalt utanförskap och en tydlig vi och dom-hållning där man istället för att respektera andra förhållningssätt missionerar för den egna läran. Islam är den religion som borde gälla för alla, menar man i sin uttalade kulturimperialism. Slöjan synliggör denna hållning, ett uttalat statement att islam övertrumfar andra religioner, världsåskådningar och samhällssystem. Genom detta anspråk på hegemoni brister man i respekt för den svenska nationen.

Detta har delat Sverige i två diametralt skilda förhållningssätt.

Förhållningssätt 1 Muslimernas starka övertygelse i sina värderingar imponerar på svenskar med sin svaga nationella identitet. I sin osäkerhet är man beredd till omprövningar av den egna övertygelsen i en naiv tro att alla värdesystem är jämlika. Med en långt driven kulturrelativism bortförklarar man kvinnorepressionen i fundamentalistisk islam med att ”det är deras kultur”. Många kvinnor som inte är tvungna bär hijab i protest mot ”fördomar” och islamofobi. Likaså bortser man ifrån andra länders sharialagar med patriarkalt förtryck, piskstraff, stening, hederskultur och förbjuden homosexualitet. Det är ju deras kultur. Alla kulturer är bra utom den svenska.

Man betraktar all kritik av islam som islamofobi och rasism. Muslimer anses ha berikat Sverige och ses som skyddsvärda i en allmänt inkluderande hållning där man låtsas förstå det man inte förstår. Som den rektor som motsatte sig kommunens slöjförbud på skolan. Han ville låtsas att slöja på barn inte är ett problem. Han ville respektera andra sedvänjor, visa fördomsfrihet, inte ta ställning, inte polarisera. Inkludera till varje pris.

Förhållningssätt 2 Den andra delen av den svenska befolkningen har en annan upplevelse av muslimer. Man känner harm över det man upplever som en fräck självhävdelse hos många muslimer med en brist på respekt för svensk identitet. Man har med bestörtning iakttagit hur en främmande kultur under några få decennier armbågat sig in i det svenska samhället med kravlistor på särlagstiftning, ansiktsmaskering, bönestunder på jobbet, separata badtider, att inte handhälsa på kvinnor och böneutrop på moskéer.

Den känsla av attack mot svenska kärnvärden som man upplever i detta har stärkt hävdandet av en svensk nationell identitet. Man noterar muslimernas påpekande av vår brist på förståelse för islams alla påbud samtidigt som muslimerna själva visar ett häpnadsväckande ointresse för svensk egenart. Det är som om  våra seder och bruk inte tas på allvar. I minst tio år har slöjan förorsakat kontroverser, muslimska kvinnor har avvisats av arbetsgivare och ändå vägrar man kompromissa med svenska synsätt.

I det ena av de två förhållningssättet här ovan nedvärderas den svenska särarten, i det andra stärks den egna nationella identiteten. Och även om dessa förhållningssätt delat landet i två är det förhållningssätt 1 som de styrande förordar, trots att förhållningssätt 2 skapat ett politiskt parti med en valmanskår som blivit nästintill störst.

Polisuniformen är ett uttryck för värderingsfri neutralitet som står över politiska och religiösa uppfattningar. Betydelsen av begreppet uniform är likformig, enhetlig, standardiserad, likartad, samma. Att till dessa synonymer tillfoga personlig religiös övertygelse är en absurditet som skulle devalvera polisyrkets status.

Att de som bär hijab, niqab eller burka inte bryr sig om svenskarnas önskan att slippa religiös aktivism i det offentliga rummet är svårt att göra något åt. Men signalvärdet i att en svensk polis bär en religiös symbol i uniformen är betydande − och därmed oförenligt med uppdraget.

Johannes Ljungquist

»Det fanns en tid då ”den svenska modellen” åtnjöt internationell respekt, som ett exempel att hämta inspiration ifrån. Idag är vårt land snarast på väg att förvandlas till ett avskräckande exempel«, skrev Stefan Hedlund nyligen i en krönika. Även andra skribenter beskriver läget i landet som problematiskt på flera sätt. Och nog finns det problem. Låt oss summera.

Krisen inom polisen

Vi har fått veta att 53 områden i landet är utsatta för allvarlig brottslighet, enligt uppgifter från polisen. 15 av dessa ses som särskilt utsatta, 6 betecknas som riskområden. Det har väckt uppmärksamhet även internationellt. Här ett exempel från norska NRK nyheter.

Att den allvarliga brottsligheten utvecklats i dessa områden beror på att polisen numera inte är synlig i stadsbilden, vilket är resultatet av en omorganisation av polisväsendet. Detta plus en illa skött integration har lett till att gäng skapat revir som de sedan försvarar. Stenkastning mot polis, ambulans och brandkår är numera vanligt, liksom bilbränder. De kriminella sätter agendan. Antalet uppklarade brott i landet ligger så lågt som 14%. Småbrott mot allmänheten som exempelvis inbrott, stölder och misshandel  är lågprioriterade. I norra Sverige är utryckningstiden flera timmar om ett allvarligt brott anmäls. Trots massiv kritik inom poliskåren mot ledning och politiker händer inget.

Islamistisk radikalisering

Problemområdena domineras av religiös fundamentalism med en segregeringskultur där kvinnor trakasseras av självutnämnda moralpoliser. Klanstyrd hedersproblematik är idag vardag i Sverige. Unga muslimer rekryteras till våldsutövning utomlands, eftersom islam är en våldsideologi sanktionerad av Koranen. Det visar sig att islam inte är den fredsreligion som vi har blivit lärda, vilket ex-muslimen Ayaan Hirsi Ali här förklarar närmare.

Integrationen har misslyckats

Flyktingpolitiken, som länge var liktydig med massinvandring utan begränsningar, kom att leda till stora problem med integrationen. När man till slut slog till bromsarna var skadan redan skedd. Asylsökande får vänta halvårsvis innan utredning ens kan påbörjas. Just nu är det 155 000 som väntar på beslut om asyl. Kommuner tvingas upprätta flyktingförläggningar, ofta baracker, som i många fall bränns ned. Enligt Rapport 19/10 skall 30 000 asylsökande beredas plats nästa år. Bara 4 av 46 kommuner säger sig klara detta. En aningslös integrationspolitik är på väg att framkalla djupa och med tiden sannolikt olösliga samhällsmotsättningar.

Informationskrisen

Mediernas ansvar i den uppkomna flykting- och integrationskrisen har varit problematisk, menar Stefan Hedlund.

»Även den fria informationsförmedlingen, demokratins verkliga livsluft, underordnas de politiskt korrekta ändamålen, att alltid brännmärka rasister men aldrig peka ut flyktingar och asylsökande som gärningsmän. I takt med att public service i allt högre grad ägnar sig åt åsiktsförmedling snarare än informationsförmedling, väljer allt fler att i stället konsultera andra källor till information.«

Det framstår vid det här laget som närmast självklart att Sverigedemokraternas framväxt till landets tredje största parti är en direkt följd av politikens och medias hantering av flyktingfrågan, inte minst förtigandet av brottsligheten bland invandrare, vilket lett till ett markant förtroendetapp. Men istället för att inse detta betraktar man SD som roten till allt ont.

Krisen inom skolan

Den svenska skolan befinner sig i kris, visar den internationella Pisa-rapporten. I en uppmärksammad artikel berättade förre gymnasieläraren Per Kedland varför han efter 30 år gett upp och slutat. Förutom sjunkande kunskap har lärarens auktoritet urholkats betydligt. Orsakerna till skolkrisen är många, men det ständiga petandet i skolfrågan från politikerhåll har knappast gjort saken bättre.

Det svenska försvaret är ett skämt

Om Sverige i dag angrips militärt kan vi i bästa fall försvara oss i en vecka – därefter måste vi få hjälp från andra länder, meddelade dåvarande ÖB Sverker Göransson 2012 i ett uttalande som chockade Sverige. Är det verkligen så dåligt? När man försökte hitta strategier för att stärka försvaret aktualiserades den gamla frågan om NATO-medlemskap, en fråga som alltfler nu engagerar sig i. Att återuppta värnplikten är också på tapeten i ljuset av upprepade provokationer från Ryssland.

Bilden av Sverige utomlands inte längre så ljus

De stora problemkomplex landet sedan länge brottats med har inte gått obemärkt förbi i utlandet. Den traditionella bilden av det socialistiska lyckolandet Sverige som Bernie Sanders och Michael Moore spridit har på senare tid hunnits upp av betydligt krassare skildringar. En del av dem hämtade från SD-stämplad media med en skruvad verklighetsuppfattning. Men detta synsätt är i mycket en reaktion mot mainstreammedias mångåriga manipulering av viktiga skeenden i landet. Eller som SvD-skribenten Ivar Arpi säger i en intervju i DN.

»Jag tycker inte att vi har fått en rättvis bild av migration i Sverige under många år. Nu när internationella medier vaknar finns det ofta något skadeglatt i rapporteringen: ”Titta här hur det går för landet vi alla beundrade!” Som svensk behöver man knappast gå till utländsk media för att få den mest rättvisa bilden men ibland kan man få inblick i saker via internationella medier vad gäller sådant vi kanske vant oss vid. När ett filmteam blev attackerat i Sverige och någon utifrån reagerar på det så tänker man att vi kanske inte borde ha vant oss vid det.«

I en DN-artikel dagen innan berättas att flera utländska tidningar talar om att det i Sverige finns 15 ”no-go-zones”, något som inte stämmer säger Karin Nylund, presskommunikatör på UD, vilket artikelförfattaren lämnar utan kommentar trots att det är lätt att härleda ryktena till polisens uppgifter här ovan. ”Särskilt utsatta områden” är bara ett annat namn på samma sak. Det är så svensk mainstreammedia manipulerar sanningen. Tur då att utländsk press ser bakom rökridåerna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Waldorfpedagogen Geseke Lundgren ifrågasätter i en artikel på Ytterjärna Forum på vilka grunder vi definierar barnets behov i vårt samhälle idag. Vems behov är det vi egentligen tillfredsställer?

»Människor tenderar att prioritera thailandsemestrar, Ipads, sommarstuga och två bilar framför barnens behov som snarare handlar om trygghet, närhet och relationer. Även en ensamstående förälder borde i vårt samhälle ha råd att kunna jobba deltid de första åren av ett barn liv och inte pressas till att foga sig in i karriärsystemet så fort som möjligt igen«.

Waldorfpedagogen Geseke Lundgren

En ofta förbisedd frågeställning som trots sin komplexa karaktär borde diskuteras. Att mammorna har rätt att förvärvsarbeta eftersom vi numera har en utbyggd barnomsorg är en stor framgång för kvinnorna. Men mer tveksamt för barnen. Går det att hitta sätt där barnets behov tillgodoses i större omfattning?

Men denna angelägenhet avfärdas i en kommentar på Facebook av en ensamstående mamma.

»Själv tycker jag man ska vara försiktig med att späda på det dåliga samvetet och ångesten hos många ensamstående lågavlönade föräldrar.«

Hennes ifrågasättande av problemställningen har stöd av en bred opinion som menar att saken är färdigdiskuterad. Att ifrågasätta dagiskulturen visar på dåligt omdöme. Man vet inte vad man talar om är uppfattningen.

Men att sticka huvudet i sanden löser inte problemet. Det bara känns så. Jag tror till och med att man har gott samvete i en falsk föreställning om att problemet är löst. Att det var det enda man kunde göra. Nu går vi vidare.

Att ducka för en angelägen frågeställning för att den är svår har Sverige blivit berömt för. Det som är komplicerat ska man undvika att tala om. Starka känslor och meningar bör inte tillåtas få fritt spelrum, det är osvenskt. Vi är rädda för sånt i ett land som är starkt präglat av en konsensuskultur. Man bör vara försiktig och sopa komplikationer under mattan. Det är lugnast så.

Detta är den allmänna hållningen hos de politiskt korrekta, de ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”, enligt Wikipedia. Så skapas ett tabu. Wikipedia igen: ”Ett tabu förhindrar ofta diskussion om det ämne som tabut handlar om”.

Som bekant har vi andra nödvändiga diskussioner som blivit tabubelagda av de politiskt korrekta. Den kanske största de senaste åren har varit migration och integration. Invandringen till Sverige är den största i världen per capita räknat. Att detta skapat olika problem vet alla. Att man därför borde prata om detta offentligt skulle i andra länder vara en självklarhet. Inte i Sverige. Tills för bara några månader sedan var ämnet tabu. Av främst tre skäl.

1. Nödställdhetsargumentet. Eftersom de som vill komma är i nöd är det omänskligt att neka dem detta. Slutdiskuterat.
2. Jämlikhetsargumentet. Invandrare är människor som du och jag, den som har problem med detta är alltså främlingsfientlig. Och troligtvis rasist. Klart som korvspad.
3. Munkavleargumentet. All diskussion om invandring syftar till begränsning, vilket är oacceptabelt enligt punkt 1. Alltså bör invandringen inte diskuteras.

Dessa tre doktriner har varit rådande i flera år och stigmatiserat alla som vill diskutera dem som SD-anhängare. Begreppen massinvandring och politisk korrekthet – helt sakliga begrepp – är besmittade för att de anses avslöja SD-tillhörighet. Det finns en tröghetsfaktor innan tabuföreställningar är övervunna och man är beredd att se sanningen i vitögat. Det tar lång tid.

För ett par månader sedan började flera borgerliga partier komma med förslag på migration och integration, vilket snart fick genomslag i media och nu är diskussionen i full gång. Äntligen.

Men dagisfrågan är i nuläget döfödd. Meningslös att diskutera. De flesta tycker att den rådande ordningen är bäst. Gesekes inlägg blir en ropandes röst i öknen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

”Efter tragedin på Utøya förväntade vi oss att attityden mot människor från andra länder skulle förändras”, skriver Anna Ardin på One Sweden och sex andra undertecknare på Brännpunkt i SvD 21 juli. Det är en häpnadsväckande önskan med tanke på de senaste decenniernas folkvandringar som saknar motstycke i historien. Hur kan man tro att ett massmord på en norsk ö i ett slag skulle upphäva känslan av rädsla och misstro i breda folklager inför de stora och snabba folklivsförändringarna i landet?

En skickligt genomförd integrationspolitik hade naturligtvis dämpat oron över de problem massinvandringen fört med sig av främlingskap, arbetslöshet, sysslolöshet, bostadsbrist, svårförståeliga religions- och kulturmönster och kriminalitet.  Istället uttrycker tyckareliten förvåning och förtrytsamhet över de fördomar och rasism oron givit upphov till. Och de oroliga hånas för att de inte håller med om dogmen att det inte existerar några problem.

Ardin är upprörd över att ”dessa krafter får fritt spelrum och tillåts bestämma vad vi pratar om”. Som om invandringsrelaterade frågor är så betydelselösa att man inte behöver tala om dem. Som om hon inte  inser de implikationer det starka inslaget av främmande kulturer fört med sig i det svenska folkhemmet. Här intar fenomenet islam givetvis en särställning.

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord (enligt Ayaan Hirsi Ali begås merparten i islams namn) och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar.

Det är en märkligt naiv hållning. Fördomsfritt lagda människor kan naturligtvis skilja på islamistisk terror och fromheten i den muslimska religionen. Men även en stor del av de fredliga anhängarna av islam ansluter sig till ett i våra ögon helt osannolikt uråldrigt patriarkalt moralsystem. Detta har numer blivit vardag i vårt land. Och med  attentatet på Drottninggatan, mordförsöken mot Lars Vilks och allehanda hot mot svenska tidningar i samband med Muhammedteckningarna har även terrorn kommit till Sverige. Varför viftas detta problemkomplex ständigt bort som irrelevant? Hur kan man tycka att det är konstigt att detta leder till räddhågsenhet och fördomar?

Att de flesta har långt kvar till den fördomsfrihet Ardin med flera tar som självklar visade den från Etiopien adopterade komikern Marika Carlsson. I radioprogrammet Sommar nyligen ironiserade hon över de ständiga frågorna om hennes ursprung. ”Från Lund”, svarar hon sanningsenligt på frågan varifrån hon kommer. ”Jamen jag menar URSPRUNGLIGEN” är då standardsvaret. Är man svart är man utlänning, är signalen. Vilket visar att mörkare hudfärger ännu inte finns med i den svenska självbilden. Och hur skulle de kunna vara det? För bara ett halvt århundrade sedan var andra hudfärger än den vita mycket ovanliga i vårt land. Sånt här tar tid. Men Ardin är otålig:

»I Sverige har rasismen funnits länge. Trots att staten tagit avstånd från rasismen lever den kvar i vardagen, i obetänksamma uttalanden om hur invandare är, eller om vad muslimer tycker.«

I sin förtrytsamhet över existensen av fördomar förväxlar Ardin politiskt korrekta deklarationer från statsmakten med en konkret verklighet. Men man upphäver inte främlingsfientlighet och rasism genom att fördöma den. Man bara skuldbelägger och förstärker den. Och vem tjänar på detta? Inte de som mobbas i alla fall. Och knappast heller de politiskt korrekta som bara ökar klyftan till de som känner oro inför de stora förändringarna landet befinner sig i.

Visst kan man tycka att rasister och främlingsfientliga överdriver problemen med invandringen. Men lika sant är att tyckareliten underskattar samma problem eftersom man inte tar hänsyn till grunderna för främlingsfientlighetens uppkomst. Det är oseriöst. Att arbeta mot rasism och främlingsfientlighet är viktigt, men det minsta man kunde begära av organisationer som One Sweden, Unga humanister, Ungdom mot rasism, Svenska muslimer och andra undertecknare av artikeln, är att de grundar sitt arbete på en korrekt analys.

Först genom att visa förståelse för rädslan – inte förkasta den – kan vi på sikt förändra den.