Att lära genom motsatser är inkarnationens idé
♦ ♦ ♦ Bilden på det döda barnet på stranden har varit omvälvande för en hel värld. Den ger oss en upplevelse av vad bristen på medkänsla kan innebära. Denna brist väcker vår egen medkänsla. Fakta om flyktingkatastrofens omfattning är abstrakt, men dess konsekvens i tragedin på stranden väcker vår empati. Då om inte förr förstår vi djupet av flyktingkatastrofen.
Och så är det också i vårt liv. Det är bristen på något som bäst lär oss innebörd, värde och mening. Att lära genom motsatser är inkarnationens idé. Upplevelsen av bristen på medkänsla ger oss motsatsen – en fördjupad medkänsla – och därmed större självinsikt. Då vi agerat obehärskat skäms vi då vi inser det. Sådana och liknande upplevelser är utvecklande för vår själ. Det ger själsliga avtryck som kommer att ingå i det erfarenhetskapital vi tar med oss då vi lämnar inkarnationen.
»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«*
En värld av perfektion saknar erfarenhet av sin motsats. Den mänskliga inkarnationsprocessen ger dessa erfarenheter.
Motsatsernas fostrande verkan upplevs av varje människa, men visar sig även i civilisationsprocessen. Människans själsliga utveckling får konsekvenser också på en kollektiv nivå – i kulturhistorien. Vi vet att dagens människa är en helt annan än stenåldersmänniskan, vilket är en konsekvens av att mänskligheten är underställd en kontinuerlig luttringsprocess som kan avläsas i världshistoriens utveckling genom en ständig pendling mellan motsatser.
Inga djurarter kan uppvisa en liknande medvetandeutveckling.
Att den materiella verkligheten är en illusion skrev vi om i förra krönikan. För att vi skall vara fria måste vi ha glömt vårt ursprung i en andlig dimension. Att antroposofer tror på en översinnlig värld innebär inte att man därför genomskådar avsikterna med den egna inkarnationen. Den antroposofiska kunskapen, som är av generell art, stannar för det mesta på det teoretiska planet. Och de som mediterar kan visserligen nå en fördjupad existentiell upplevelse, men knappast upplysningar om det egna livet i framtiden. Ingen kan förutsäga sin egen död.
Och de som har dåligt samvete för att de inte mediterar kan sluta med det. De saknar helt enkelt böjelse för det. Det är uppenbarligen lågprioriterat i deras karmiska bagage, helt överskuggat av huvuduppgiften – att genomföra den inkarnation de en gång förberett.
Meningen med livet – är livet.
Johannes Ljungquist