Posts Tagged ‘ identitetspolitik

Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

♦ ♦ ♦ Studenter, lärare och doktorander på Konstfack anser att en av skolans utställningshallar, kallad Vita havet, ”ger rasistiska associationer” och vill därför döpa om hallen. En professor på institutionen har reagerat på detta – och fått 44 kollegor och elever emot sig, vilket har lett till en uppmärksammad diskussion i media. Vad håller de 44 på med? Att betrakta en vit sal som rasistisk visar hur skrattretande debatten om rasism blivit. Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

Kan vara en bild av ‎karta, himmel och ‎text där det står ”‎GEOGRAFI FÖR KONSTFACK MINUS 2 HÖGSKOLEPOÃNG Ukraina Moldavien Irak Rumänien Israel Jordanien Egypten Svarta havet Bulgarien Istanbul and Ankara Georgier Riyadh الرياض Turkiet Saudiarabien Röda havet SVARTA HAVET Synen Sudan Peking Yemen RÖDA HAVET Nordkorea Sydkorea Gula havet Shanghai 上海 Vita havet Östkinesiska GULA HAVET Finland RASISTHAVET @chrwallg‎”‎‎Detta är bara ett exempel på raden av stolligheter som trendat i tongivande kretsar de senaste åren där teorier om rasism, feminism, könsroller, ”normkritik” och tänkande kring kriminalpolitik fungerat som elitistiska mind games, vilket skapat en allt större klyfta till folk i allmänhet. Feminismens verklighetsfrämmande teorier om att könet är en konstruktion har aldrig fått någon förankring i folkdjupen, liksom abstraktionen ”normkritik”, och kriminalpolitikens märkliga straffrabatter och låga straffsatser som vänstersidan pläderar för, är obegripliga för de flesta.

Läkaren Erik W. Larsson har i nättidningen Kvartal betraktat fenomenet från amerikansk synpunkt.

»USA:s eliter har på senare år genomgått ett slags radikal, ideologisk förvandling. Postmoderna teorier om kön, ras och identitet som få amerikaner ens begriper behandlas nu som obestridliga dogmer inom såväl privat som offentlig sektor. Denna nya ideologi befinner sig ständigt i förändring, och förra veckans stolta slagord kan vara denna veckas hädelse. Historier om människor som avskedats från sina jobb på ideologisk grund är numera så vanliga att de inte ens noteras.«

Även i Sverige, som måste vara en av de minst rasistiska länderna i världen, grasserar uppfattningen hos tyckarfrälset att alla vita är rasister, oavsett om de vet om det eller ej.

För min generation var det självklart att raser inte existerade, och vi hade stöd i vetenskaplig forskning. Förutom olika pigmentering finns inga skillnader mellan människor, menar vetenskapen. Detta blev också den självklara hållningen efter Hitlers illdåd mot judarna. Gamla rasistiska föreställningar sågs på min tid som okunniga föreställningar som baseras på en världsbild eller ideologi där människan delas upp i raser som kan rangordnas i en hierarki baserat på särdrag som anses som medfödda eller oföränderliga.

Bildresultat för alla är vi rasisterAtt en människa har en annorlunda hudfärg än vad jag är van vid är för mig ett konstaterande utan värdering. Precis som att jag noterar att en god vän blivit solbränd på semestern. En svart hudfärg skiljer sig definitivt från en vit. Effekten får ögonen att lysa mot huden på ett fascinerande sätt, liksom handflatornas vithet. Men min uppmärksamhet får en närmast estetiserande karaktär då jag noterar hur den svarta huden gör att färger hos klädesplagg får en större effekt jämfört med vita.

Men denna min stegrade uppmärksamhet finns bara i ett initialt skede. Vid regelbundet umgänge med en mörkhyad försvinner denna uppmärksamhet snart för att bli en omedveten del av personligheten. Hudfärgen är oväsentlig när man är van.

Den antirasistiska dogmen hos tyckarfrälset att ju mer du förnekar din rasism, desto större hot blir du mot den antirasistiska saken. Att vara vit är inte bara att ha ljus hy – det är att vara rasist, känns därför absurd och verklighetsfrämmande. Och de skall tala om rasism!

Att kalla alla vita för rasister är att förutsätta att de har kvar gamla fördomar förknippade med hudfärgen. Det är detta synsätt som är rasistiskt, inte det faktum att man är vit. Dagens antirasister har återuppväckt en gammaldags rasism där de institutionaliserat fördomar om raser. Rasifierade praktiserar en radikaliserad rasism när de utestänger andra ”raser” från sammankomster och föreningar i ett agerande som påminner om det sydafrikanska apartheidsystemet.

Intellektuella har allmänt setts som den tänkande elit som formulerar tidens frågeställningar. Men vad gör vi när detta tänkande tappar verklighetsförankringen? Godhetshybrisen hos det politiska, intellektuella och mediala etablissemanget som ledde till den mastodontiska invandringsvågen 2015 saknade folklig förankring. Ändå genomfördes den. En hårt prövad allmänhet får i dag finna sig i vansinniga idéer om kön, kriminalpolitik, normkritik, integration, identitetspolitik, feminism och invandring av ett tyckaretablissemang som ogiltigförklarat sunt förnuft. Anosh Ghasri skriver i Kvartal.

«Vår tids revolutionärer utgörs av belåtna lektorer, trygga professorer samt välmående studenter och kulturarbetare. Dessa ideologiskt medvetna medborgare är upptagna av att bekänna sig till den sanna tron. Den som är skeptisk till att byta namn på Vita Havet blir då en kättare. Den som inte ser det rasistiska arvet i en färg är en belackare.«

Vi har fått en tyckarelit med verklighetsfrämmande idéer som kör över en majoritet präglad av sunt förnuft. En mental överklass lägger ut riktlinjerna för folket. Men man hör redan ett mummel i kön.

Johannes Ljungquist

”Det multikulturella projektet är det största hindret för integration”

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share