Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Partiledartalen i årets upplaga av Almedalen präglades av fosterlandskärlek. Detta är ett trendbrott som överraskar.  ”Sverige, Sverige, älskade land”, sade KD:s partiledare Ebba Busch Thor och tackade svenska företag och kändisar för att se till att ”vårt namn går ärat över jorden”. Tills för helt nyligen var en sådan lovsång helt otänkbar, den svenska nationalstaten har i decennier haft lägsta tänkbara status – framför allt i media.

Då är Özz Nujjens uttalande i Aktuellt häromdan mer som det brukar. Han uttryckte missnöje med det ökade inslaget av nationalism i den politiska debatten och menade att nationalism bara är av ondo. I samma andetag uttryckte han stolthet över sitt kurdiska ursprung. Då var han plötsligen övertygad nationalist. Inkonsekvenser har nämligen aldrig bekymrat politiskt korrekta. Och den svenska ungdomsrepresentanten i EU, Dana Pourkomeylian, som var provocerad av de nya nationalistiska hållningarna, var därför snar att slå fast gamla kända PK-hållningar.

»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är det främsta orsaken bakom föreställningen om ett det existerande ”vi” och det andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«

Även vassa kolumnisten Alex Schulman sällade sig till rätt-tänkarna i en krönika där han försökte sig på en analys av orsakerna bakom nationalismen.

»Vad är detta ”svenska” som de plötsligt pratar om? Och varför är det så viktigt att bevara? Det finns plötsligt en nationalism här som jag aldrig sett förut i det här landet under mina 40 år i livet. Det är inte en rörelse som är sprungen ur en stolthet över vad som finns här, utan den är sprungen ur en rädsla för det som inte är svenskt.«

Fast hans analys har stannat på halva vägen. ”Rörelsen” känner möjligen rädsla, men knappast för det som inte är svenskt. Rädslan kommer ur vår svaga nationella identitet. För det är ju vad de politiskt korrekta skapat. Sverige är ett landområde med en befolkning utan en naturlig upplevelse av nationalitet. Vi är ett folk som i viss mån är att betrakta som hemlöst, vilket i pekåarnas perverterade uppfattning är som det skall vara. Förlusten av identiteten som svenskar är inget de beklagar. Tvärtom, de är stolta, för de har aldrig förstått att synsättet är lika vansinnigt som att förneka betydelsen av familj och hembygd.

Det är denna identitetsförlust som skrämmer, inte inflyttade nysvenskar. Migrationen bara accentuerar förlusten. De som kommer till oss har nämligen en stark nationell identitet. Något vi saknar. Invandrarens påtagliga nationalkänsla imponerar på de som inte tycker att Sverige är mycket att hänga i julgran. Men skrämmer andra som får mindervärdeskänslor av samma anledning. Där gror en omedveten rädsla att de skall ”ta över” och att vi inte har något att sätta emot.

Och för tusende gången upprepar Dana Pourkomeylian PK-mantrat om ”vi” och ”dom”.

»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är den främsta orsaken bakom föreställningen om ett existerande ”vi” och ett andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«

Ja vi är ”vi” och de är ”dom”, so what? Så har det alltid varit per definition, och så kommer det att vara i framtiden. Min familj är ”vi”, grannens familj är ”dom”. Detta har bara varit ett problem för de politiskt korrekta som älskar att konstruera verklighetsfrämmande abstraktioner. Istället för att bry sig om det verkliga problemet – vår svaga nationalkänsla – agerar man som om det är skämmigt att vara svensk. Som om en dålig självkänsla skulle underlätta kontakten med de som har en stark nationsupplevelse. När man borde veta att känslan av jämbördighet är grundläggande i alla sociala sammanhang. Att stärka vår nationalkänsla borde därför vara uppgiften, inte att förneka den.

Att ett gott självförtroende skulle leda till ett ”avhumaniserande” av människor på andra sidan vår landsgräns är en märklig slutledning som är typisk för de politiskt korrekta. En stark självkänsla är tvärtom en fördel i alla sociala sammanhang, vilket är en självklarhet för de flesta. Om svenskar kunde känna sig trygga i sin nationella identitet skulle de inte skrämt behöva ty sig till Sverigedemokraterna.

Men så är det med de politiskt korrekta. Man är skicklig på att vrida en självklar argumentation till sin motsats (se tidigare artiklar i ämnet här, här och här).

Vår nationella identitet reducerar de till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Journalisten Hynek Pallas menar att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.

För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Så resonerar pekåarna. Det är en vriden, perverterad uppfattning.

Sanningen är ju att nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt. För många blir det medvetet först  utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet utomlands stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Upplevelsen att man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap, blir då tydlig.

Men så långt har inte de politiskt korrekta tänkt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Att hylla Sverige och svenskheten är OK om berömmet kommer från utlandet. Då känner vi oss stolta. Men det blir genast mer komplicerat om en svensk gör det. Det bemöts som något irrelevant. Vadå ”svenskhet”? Vad är det? Begrepp som nationalkaraktär och nationell särart betraktas av media som något ytterst suspekt. Ungefär som rättänkande feministers ifrågasättande av könsbegreppet. Vadå kön, det är bara en konstruktion.

I båda fallen förnekas realiteter till förmån för verklighetsfrämmande abstraktioner.

Svenskhet har kommit att uppfattas som någon sorts SD-märkt separatism som motarbetar en sund internationalism i FN:s anda (utom på sportarenor, där får man vara stolt svensk, men där är det å andra sidan bara på lek). Verner von Heidenstam och hans nationalromantiska samtid skulle rotera i sina gravar om de visste.

För att älska Sverige innebär i vår tids modetänkande att man förhäver sig mot andra länder. Att man ser det svenska som bättre. Och det är ju rasistiskt. Och säkert också islamofobiskt. Att formulera en positiv känsla av att vara del av ett nationellt  kollektiv är något fult. I dagarna har exempelvis media ondgjort sig över Zlatans Volvo-reklam. Hynek Pallas i SvD kommenterar filmen under rubriken ”Unket tankegods”:

»Det är svårt att föreställa sig en bättre illustration av teorier om nationella identiteter och deras upprätthållande: nationen som föreställd gemenskap.«

Vår nationella identitet reducerad till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Pallas avslutar sin text med att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.

För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man har medborgarskap i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Sånt gör bara Sverigedemokraterna.

I denna svärmiska idealitet märker man inte sitt eget hyckleri.

För vem tvivlar på att Hynek Pallas och andra hipsters bakom sina slagordsklyschor älskar detta land precis som alla vi andra som älskar den svenska sommaren och midsommartiden, den vackra naturen, ärtsoppa & pannkakor, välfärdssamhället, Selma Lagerlöf & Astrid Lindgrens berättelser, kungahuset (i alla fall de flesta), sill och nubbe, Hasse & Tage, våra duktiga idrottsstjärnor, för att bara nämna något i högen?

Detta är Sverige i våra hjärtan. Och mycket annat. Detta har vi ett förhållande till, det står oss nära. Även Hynek Pallas upplever detta, vågar jag lova. Vi älskar inte Danmark, vi älskar inte Norge eller Finland heller för den delen. Inget ont emot dem, det är fina länder, men vi känner inte dessa länder som Sverige. Det är här vi är uppväxta (de flesta av oss i alla fall). Sverige och vi har en historia tillsammans, det är här vi har våra minnen. Konstigare är det inte. Är det då fult att älska detta land? Varför skulle en idealisering av detta uppfattas som ”unken”?

Jag slår vad om att även Hynek Pallas längtar hem när han varit utomlands ett bra tag. Och då inte bara till sitt hem – utan hela landet, omgivningen, språket, dofterna, de gemensamma vanorna, smakerna, mentaliteten, sättet att vara på. Detta  är varken en ”teori om en nationell identitet” eller ”en föreställd gemenskap”. Det är en känsla som är genuin. Och den känslan innebär ingen kritik av andra länder. Man kan tycka om dem också. Kanske till och med älska en eller flera av dem – samtidigt med Sverige!

Jag tror inte Pallas har tänkt på det. Eller alla andra som lever i denna tillkrånglade föreställningsvärld.

Svensk egenart är lika påtaglig som svårdefinierbar. Men den existerar ju, att påstå något annat är bara fånigt. Svenskhet är en magkänsla. Felet Pallas och andra hipsters gör är att de intellektualiserar fram förkonstlade motsättningar. Att bejaka sitt ursprung är inte att förneka andras. Eller för att ta en populär analogi: Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv.

Eller: Att älska sin partner innebär inte ett ställningstagande mot andra människor.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist